Fast det bara var ett par fjärdings väg hade Johanna inte sett sin mor Kerstin på hela sommaren. I detta nådens, eller snarare onådens, år 1715 har Jacob har haft mycket att bestyra som befallningsman och dessutom sitta ting. Mycket av gårdens skötsel har fallit på Johanna, slitsamt för kronan kräver årligen åtta tunnor korn och en stut i skatt. Dessutom dryg betalning om man vill slippa dagsverken på befästningarna i Uddevalla och Kungälv. Kronan betalar knappt alls för trupp som huserar här. . Rotens båtsmän ska ha sitt. Sjövana bonddrängar, knappt tonåringar, är mobiliserade och många slåss just nu mot danskar och preussare neröver Östersjön.
Kornnekrerna är inkörda på logen. Bönor och ärtor är redan tröskade. Svärmor Malin ser till de två döttrarna Malena och Karin. Äntligen kan Johanna unna sig lite ledigt och tidigt denna granna oktobermorgon spänner hon damsadeln på Blacken och rider söderut ner mot Boxviks kile.
På hästryggen får hon tid att tänka tid att tänka.
Bara 25 och så mycket som har hänt. Bondmora sedan Jacob löste ut en tredjedel från storebror Rasmus när de gifte sig 1710. Och nu har de så ställt att de kan lösa ut hans andra syskon. Framför sig har hon Köperöd där Jacob har en pant. Vilket också är fallet med gården Stensbo där lillebror Lars just har flyttat in. Och dessutom ett antal obligationer till folk i bygden, om de nu kan betala tillbaka.
Mellan Hästekälla (till höger) och Edshult. Stenbacka=Stensbo
Och nu är hon på väg tillbaka till det fattiga Mollösund som hon kommer från. Pappan Knut Olsson, dog för tjugo år sedan. Mamma Kerstin Jacobsdotter bor numera på Edshult, frälsegård under Daniel Bildt, en fjärdingsväg norr om Mollösund.
Många i bygden runkade sina huvuden när Jacob äktade Johanna. En bondson, av bättre folk dessutom, som gifter sig med en strandsittardotter. Det har väl aldrig hänt förut, inte utan att ha ertappats med köttsligt umgänge i varje fall. Pappa Knut Olsson titulerade sig skeppsbyggmästare och ägde en skuta, men ändå. Jacob var välbärgad och skrivkunnig, han kunde ha fått någon med bra gårdsarv. Men Jacob var redan nämndeman, kunde bestämma själv och för honom var kärleken viktigare än rätt till odelsjord. Och inget fel på kärlekslivet tycks det. Johanna har redan givit honom tre små. (Och det skulle bli nio till. Fast bara hälften uppnådde vuxen ålder).
Förtrollande utsikt
En och annan grind, annars skrittar hästen raskt genom dalen. Snart ser hon gårdarna i Röd och vägen upp mot Backen, skattevrak numera. Hon måste fråga mor Kerstin hur det var med Erik i Röd. Det sägs att Börta Krämers Mollösund, senare bränd som trollkona, påstod sig vara döpt av Erik i Röd och där skrevs in i en bok som Satan hade. Börta bad Gud upplåta sin mun för att minnas vart boken tog vägen. Varvid rätten och kyrkoherde Lars i Morlanda bad för Börta. Den förvirrade kvinnan, 80 år, bekände sina trolldomssynder med förhoppningen på ett saligare liv efter detta.
Det är ebb och måsarna pickar efter ätbart i gyttjan. Utanför glittrar kilen. De gamla säger att sjön gick högre förr. Kanske fordom ända upp till Hästekälla, varför plöjde man annars upp snäckskal? Det beror på havets försvinnande säger kyrkoherde Bundi, men vart då vattnet tar vägen kan han inte svara på. Lika lite som han kan förklara varför svalarna övervintrar nere på sjöbottnen.
Anna håller in hästen för att hälsa på Lars och svägerskan Anna i Stensbo. Första barnet är på väg, det lär bli till jul. Lars gläds över köpet av gården, problemet är att komminister Nöring ämnar gå till tings för han anser sig ha bättre rätt till gården.
Efter middag med sill och bönsoppa fortsätter Johanna färden, förbi Olof Knapes Hällevik. Just nu befinner sig denne fiskarson från Kärringön ute på Nordsjön och kapar fientliga handelsskepp med sina fyra fregatter. Knape blir rik på båtlasterna som han säljer i Göteborg. Så framgångsrikt att kungen i år adlat honom till Strömstierna. För bohusläningarna är han sjöhjälte sedan hans örlogsskepp skyddade våra galärer och skärbåtar från fienden.
Halvvägs på Mollösundnäset möter Johanna trasiga ungar från stenstugorna i Barrevik. Deras bedjande ögon får henne att ge dom ett antal rågskorpor. Samma sort som hon senare skulle baka som färdkost för kungens soldater.
Vägen som knappt kan kallas en stig ringlar sig på näset ner mot Mollösund. Johanna få leda hästen över hällar och moras tills gärdena öppnar sig vid Edshult, ungefär halvvägs mellan Hällevikstrand och Mollösund. Hon stiger av vid det grå timmerhuset och låter ögat svepa över det bördiga gärdet och den igenslammade viken.
Kanske såg Kerstins stuga ut så här
Härjad kust
Kerstin är 65 och ser sliten ut. Visserligen inte direkt fattig som så många andra härute. Men livet har varit hårt. Först häxjakten med ständiga skräcken att bli angiven och torterad i den fruktade järnjungfrun, där bränningen kom som en befriare.
Sex år senare fick de 300 själarna i fiskeläget maka åt sig för de 500 sjuka soldaterna från Norge som Gyldenlöwe härbärgerade här. Kerstin som då var havande med Johanna, var ofta rädd. Knektarna skulle svära sig fria från en våldtäkt men själv riskerade hon både rykte och böter. Och kunde de inte betala riskerade hon spöstraff på bar hud.
Och nu skräcken för att få hus och hem nerbränt av norska skärbåtsknekter om det inte fanns pengar till brandskatten. För inte så länge sedan de stal kreatur, spannmål och diverse persedlar hos gårdar på Morlandaöarna.
Edshult låg som så många andra gårdar på Orust öde efter den norska ockupationen. Det var först när Knut och Kerstin tog över strax före sekelskiftet som det blev ordning på Edshult. När Daniel Bilds far Knut hade följt med Gyldenlöwe på återtåget till Norge och behövde pengar hade Knut lånat honom 200 daler mot pant i Edshult, som var frälsegård under Morlandasäteriet. Hans son Jacob tog över husen och skutan i Mollösund. Fast Jacob vill inte längre vara förmyndare för sin far, som var sjuk och förvirrad innan han dog. Jacob delade då farsarvet med systrarna Johanna och Sigrid mot pant i hus och skuta.
Jacob har ankrat skutan och idag plöjer han Kerstins vall med ett par lånade oxar. Han kommer in i stugan där han och Johanna bjuds på makrillsoppa. Jacob har åtskilligt att beklaga sig över, låt vara att man inte behöver skatta för fiskefångsten längre. De som inte har fått sina båtar och redskap stulna törs inte ge sig ut på Västerhavet och råka ut för dansken. Flera i Mollösund har stuckit utomlands. Många, även kvinnor och barn går på bygden och tigger.
Utan hjälp av sonen har Kerstin svårt att klara sig. Fast här har hon mark och djur, som trots allt ger tryggare försörjning. I Mollösund hade Kerstin bara en kåltäppa. Det var bråk om en sådan som hon åkte på juling av Olof Torbjörnssons hustru.
Mollösundsminnen
Täpporna ligger tätt i skydd av stengärsgårdar i Mollösund. Helge Nilsson och hans kvinna försökte plocka ner sådana stenar från Börje Anderssons täppa. Kvinnan påstod sedan i tinget att Börge rivit kjorteln hennes och sedan kastat henne över gärsgårn varvid Helge slagit Börge på käften. Enligt vittnet Fast enligt vittnena Magnus Drakman och Måns Torbjörnsson var det kvinnan som slog först.
Jacob hade mer att berätta. Sagde Drakman lyckades bärga en oxhuvud vin när en hel hop kvinnor och män plundrade ett skepp som strandat på skären utanför Mollön. Fast klockare Johan Simonsson knyckte fatet och drack upp innehållet ihop med grannarna så Drakman blev utan. Vraken räknades visserligen som kronans eller säteriets egendom men kunde ändå under lyckliga omständigheter berika folk härute.
En som inte var främmande för att tillskansa sig gods från vraken var Tjörnprosten Mikael Koch och hans son, som en tid gömde sig för rättvisan uppe i bergen. Kock drev ivrigt in skulder från strandsittarna. Som när Magnus Drakman var skyldig skyldig prosten åtta daler.
Johanna minns att hennes Jacob också drev in fordringar från strandsittare. En var Jöns Wäver i Mollösund, som häftade åtta dalar i skuld. Jöns hade tidigare gjort sig bemärkt för löskaläge och att ha stulit två tolfte brädor från en skotsk skeppare.
Efter makrillsoppan och Jacobs putell vin kommer samtalet in på gamla tider. Johanna har hört svärmor Malin berätta hur hennes far Jöns i Vräland häktades för trolldom och dog där efter tortyren. Men Kerstin har just aldrig sagt något om denna galenskap i Mollösund. Skräcken att utpekas och sedan torteras har satt för djupa spår. Men nu när döden nalkas lossnar tunghäftan.
Läs mera om Kerstins berättelse från häxornas Mollösund.