1810-1855 ökade Stala församlings befolkning från 910 till 2 254 personer. Den delvis medeltida kyrkan blev för trång. Gråstensväggarna var spruckna, vilket syns på teckningen ritad av kyrkvärden Olof Nilsson i Långeby , som var min farmors far.
.
.
Därför uttaxerade sockenstämman 1858 åtta riksdaler på varje hemman för ett kyrkbygge. Först 1871 kunde kyrkstämman välja en kyrkobyggnadskommitté med Olof Nilsson som ordförande.
Stämman bestämde att varje hemman skulle forsla åtta kistor sten till bygget och dessutom utföra kyrkodagsverke, vilket också gällde för underlydande torpare.
.
.
Det behövdes 18 man för att bära ut båren med sten som sedan murades med kalkbruk från en blandare dragen av en hästvandring. Inte konstigt av vissa ville komma undan det tunga slitet. Olof Nilssons kassaföring visar att det gick åt 150 tunnor kalk, 10 000 tegelstenar, ett antal hällar och trappstenar med inskriptionen Oscar II. Timret kom från Västergötland och allt skulle köras från hamnen på Rossön.
.
.
”Adlig” bonde”. Allt hade nog avlöpt väl om det inte hade varit för Svanviksbonden Karl Niklas Pettersson, som redan 1872 ställde vissa krav för att bidra till finansieringen. När stämman vägrade tog det hus i helsike.
Karl Niklas, eller Charles som han också kallade sig, hade nämligen letat upp Ridderskapets och Adelns privilegier av 16 oktober 1723. I paragraf 8 står:
Uti Skåne, Halland, Blekingen och Bohuslähn, skal Ridderskapet och Adelen, såsom dem af ålder förundt och efterlåtit warit, niuta och behålla deras Sätesgårdar de äga, med sina Torp, Gatehus, Krogar och Qwarnar med mera, som ligger på Sätesgårdens ägor, antingen de nu äro upbygde eller hädanefter upbyggas kunna, fria och lediga för all tunga, utlagor och beswär, af hwad namn de wara måga, såsom för Tijonde afgift, utskrifningar, enroulleringar och roteringar, Cronokiörslor, skjutzningar, durchtågs- och andre giärder, inquarteringar, Kyrckio- Prästegårds- samt Tings- och Giästgifwarehus byggnad, Contributioner och alla andra Crono-utlagor och beswär, undantagandes den wanliga Adels-Rusttiensten, som i den 21. puncten infördt finnes. Sammaledes äro insockne eller wekudags godsen, som de nu ega, eller af samma rättighet återwinna kunna, aldeles befriade och frikallade för alla för uprepade Crono-utlagor och beswär, undantagandes Adels- Rusttiensten, som redan sagdt är, Crono- Kyrckio- och Präste Tijonden med andra gamla bewisliga Prästerättigheter, samt wägrödning och brobyggnad af skattlagde hemman, jemwäl Kyrckio och Kyrckiogårds samt Prästegårds byggnad i de orter, som så af ålder wanligit warit.
Säteri mera till namnet än till gagnet. Att de erövrade landskapen särbehandlades hängde samman med att frälset tillförsäkrades gamla norska privilegier i Roskildefreden 1658. Saknaden av blått blod bekymrade inte bonden Karl Niklas Pettersson. Svanvik var inte sätesgård 1658 utan bara en gård under Rossö säteri.
Sätesfriheten överfördes från Rossö till Svanvik 1691 av tyskfödde lagmannen Alexander Kock. Han hade då från änkan Börta Green bytt till sig skatterättigheterna för dessa gårdar och för Kärreberg. Släkten Götenstierna/Hård av Segeerstad tog sedan över innan Svanvik på 1800-talet bortpantades till vanliga bönder. När Pettersson ägde Svanvik var undergårdarna frånsålda. Alltså ett säteri mera till namnet än till gagnet.
(Börta Gren var sondotter till Reer Olofsson Green till Rossö, död 1631 på Hjälmvik i Stala. Reer var i sin tur Olof Nilssons farmors morfars farmors morfar. Se släktträd. )
.
Karl Niklas drev målet ända upp till kungen, först gällande dagsverken för sin torpare Olle Andersson i Aspebacken och sedan för de löften han själv gett. I båda fallen fick Pettersson rätt i Kungl. Majt. 1881 svarade kronprins Gustav (senare Gustav V) för domslutet. Fast den nesan slapp Olof Nilsson, eftersom han med omedelbar verkan avgick som ordförande för kyrkbygget 1877. Om det berodde på sjukdom eller dessa tvister är obekant.
Bråken späddes på när byggmästare Lars Herman Arvidsson var i luven på byggnadsinspektören Anders Larsson i Kärra – som byttes ut mot den mer beskedlige korpralen Rutger Wimpel från Härholmen.
.
Kyrkstämmans hämnd. När kyrkbänkar delades ut till socknens hemman 1877 blev Svanvik utan. I protokollet står: ”Återstår icke utlottade bänkar i nedre kyrkan och sedan lektare för icke hemmansägare. Säteriet Svanvik eger att bland dessa utse sig sig sittplats efter behag”. Karl Niklas processade ända upp till kammarrätten, där säteriet fick rätt till två bänkar att dela på för män och kvinnor.
Antagligen gjorde några av hans torpare dagsverken av fri vilja. För man påstod på bygden att Svanvikstorparna var de starkaste på kyrkbygget.
.
I Stalas kyrkbok titulerar Karl Petter sig lantbrukare när och Bernhardina Teresia Sandbäck får sitt första barn 1876. Men han står som säteriägare när de får sina andra barn 1881 och 1886. C.N. Pettersson kallade sig också godsågare och visste sitt värde. 1861 hade han tillsammans med Simon Hedström startat firman Hedström & Pettersson i Varekil. Exporten gick lysande tack vare storsjöfisket och havren, som skeppades ut vid Skåpesund.
3000 personer från hela Orust rymdes i kyrkan som 1878 invigdes av biskop Gustaf Daniel Björck. Som stiftets förste schartauan i ämbetet var han särskilt välkommen i det djupt religiösa pastoratet.
Likvagn i stället för stupstock. Långebyarna ansågs långa och Olof Nilsson blev en av församlingens längsta kyrkvärdar, från 1887 till 1912. Ett par ljusstakar på predikstolen står som minne efter honom. Han medverkade också till att Stala 1905 fick en ny likvagn tillverkad av Janne Larsson i Gilleby Tegneby, bror till Olofs måg Justinus Larsson i Smedby. Justinus, kyrkvärd även han, var min farfar.
.
Beställningen kan ses som bygdens försoningsgest mot Janne Larsson, som undgick stupstocken och satt 28 år på Långholmen för ett mord. Där lärde sig Karl Johan, som han också kallades, avancerat snickeri och kunde efter tolv nådeansökningar återvände till Tegneby och gifta sig med en lärardotter. Det är kanske sant att benådningen beviljades för att prins Carl som kungens vikarie ledde konseljen. Det saknas dock belägg för påståendet att Janne renoverat hovets sjuglasvagn och att detta bidragit till strafflindringen.
