Ingeborg Nielsdotter Munk och släkten på Jylland


Det var när mor Elin dog förra året, 1655, som Ingeborg och Else upptäckte hur illa ställt det var med Kärreberg. Värre ansåg de är för de två bröderna Richard och på i Vester Hassing, en gård som de ärvde när deras far Niels Vognsen Munk dog 1644. Ett skifte som inte gått rätt till enligt systrarna.

I sin nöd bestämmer sig Ingeborg och Elsa för att segla till Danmark för att göra upp med Richard, eller i vart få ekonomiskt bistånd för att rädda Kärreberg. Efter att ha lagt ut från Orust och passerat Öckerö sätter båten kurs mot Jylland. Skepparn vill inte som förr stryka längs Onsalahalvön eftersom svenskarna härskar över Halland, på trettio år enligt Brömsebrofreden. Under överfarten ser de många båtar på väg till Marstrand och vidare upp till Christiania. Den nyligen förstärkta fästningen Hals  vid Limfjordsmyningen har tillsammans med Marstrandsfästet blivit viktiga stödjepunkter för sjöfarten mot Norge. På samma sätt som Marstrand skyddar sjövägen till Kungälv och Uddevalla tjänar Hals som grindvakt för Aalborg.

Efter att ha hållit ut från sandrevlarna vid Læsø gäller det att hitta det trånga inloppet till Limfjorden. Landskapet längs fjordtarmen bär ännu spår efter Torstenssons krigare trots att det gått mer än tio år sedan ockupationen. Skogar är skövlade och av några gårdar syns bara brandrester, förmodligen för att man inte hade pengar till brandskatten.


View Larger Map

Veser Hassing idag. Vrid bilden: Hovgaard/ Hassinggaard låg på Faktabutikens mark.

Efter halvannan mil mot Aalborg embarkerar systrarna och vandrar upp mot byn Vester Hassing. Strax efter kyrkan med trappgavlarna viker de av från bygatan in på gårdsplanen till Hassing Hovedgård. Inne på den kringbyggda kullerstensgården möts de systern till deras farmors styvmor, Anna Pedersdotter Måneskiöld. Hon har kommit hit för att överlåta Hovgaard till sin svåger Jörgen Kruse till Korsgaard. Gården fick Anne när hon blev änka efter flickornas farmors far Lars Jörgensen Vognsen för tjugofem år sedan. Pigg som hon är trots den höga åldern residerar hon numera på godset Knivsholt utanför Fredrikshavn, som hon ärvt efter sin nyss avlidne man Hans Jensen Dyre – som i sin tur är farbror till Margaretha Hvitfeldts nyss avlidne man Thomas Dyre.

Trefaldig änka rik som ett troll
När Ingeborg och Else bänkat sig vid komfyren i stuen vill Anne höra nyheter från Bohuslän, särskilt från säteriet Ström i Hjärtum, som hon hon ägt långt efter att hennes första man Tormod Jenssen dog 1607. Hon och nye mannen Lars Jörgensen lyckades hålla sig kvar på säteriet trots förre ägaren Peder Jensen Dalpil i en process ansågs sig ha bättre rätt till egendomen.

Vattenfallen vid Lilla Edet med Ströms säteri i bakgrunden.

 

I vattenfallen i Göta Älv kunde man fånga lax och driva möllor. Men det fanns hälsosammare platser att bo på än Ström, den läxan lärde man sig under Brännefejden 1609. Anne och Lars längtade till Danmark, som fortfarande var det mäktigaste landet i norden.
Kanske Lars rentav hade släktband till Hassinggaard genom sin första hustru, det vill säga Kärrebergssystrarnas farmors mor. I vilket fall som helst köpte Lars Jörgensen Vognsen Hassing Hovedgaard med undergården Havrekrogen av barnlöse Henrik Bildt, som dog 1618. Hans änka Maret Jörgensdatter Prip bodde kvar på gården till sin död 1650, 100 år gammal. .Anne Pedersdotter ärvde sidan Hovgaard medan Lars dotter Kristin, fick Havrekrogen.

Anne berättar om sin bror Isak Pedersson Måneskiöld. som ägde en gård i Grohed strax söder om Uddevalla. Han fängslades 1624 på Dragsholms slott eftersom han uppviglade traktens bönder mot överheten. Mutor och trakasserier mot grannar och hustrun Karen Just Urne, som flydde från honom, var annat som lades Isac till last. Efter en flykt återfördes han till fängelset på norra Själland, där han dog 1631. Isac från Grohed delar levnadsödet med Erik Munk (från Halland, inte släkt med Vinrankeadeln) och drottning Maria Stuarts gemål Jarlen af Bothwell, som båda dog i Dragsholms fångtorn en mansålder tidigare.

 Fängelset i Dragsholms slott, Själland.

Systrarnas hänger inte med i släktens turer längre så Anne fattar gåspennan och skriver på ett ark:

  • 1590 systrarnas far Niels Vognsen Munk föds
  • 1593 Anne Pedersdatter gifter sig med Tormed Madsen Stråle och flyttar till hans sätesgård Ström i Hjärtum.
  • 1607. Tormed dör och Anne övertar Ström
  • 1607 Annes far Peder Knudsen Måneskiöld dör
  • 1610 cirka. Anne gifter sig med Lars (Laurids) Jörgensen Vognsen. De bor på Ström där de processar om äganderätt 1613.
  • 1620. Lars Jörgensen Vognsen köper Hovgaard med undergården Havrekrogen i Vester Hassing av Henrik Bildt.
  • 1626 farfar Niels Nielsen Munk Vinranke dör.
  • 1625-1635 Elin Reersdotter Green och Niels Vognsen Munk får barnen Richard, Christen, Ingeborg och Else
  • 1631 morfar Reer Green Olofsson dör
  • ???? Laurits Pedersen Måneskiöld dör på Restenäs, Restenäs (norr om nuv. Ljungskile), oklart när. Bror till Anne Pedersdatter. Änkan Else Vognsen, Kärrebergsystrarnas faster, lever på Restenäs ännu 1656..
  • 1633 mormor Kirsten Lauridsdotter Vognsen af Stenshede dör i Vester Hassing. Niels Vognsen ägare till Havrekrogen, Vester Hassing.
  • 1638 Anne Pedersdotters bror Knut Pedersen Måneskiöld dör på Olsnäs Stenkyrka
  • 1644 far Niels Vognsen Munk dör i Kärreberg
  • 1647 xxx Birgitta Pedersdotter Måneskiöld dör. Mormors styvmor. Syster till Anne Pedersdotter.
  • 1655 mor Elin Reersdotter Green dör i Kärreberg

Anne närmar sig de nittio och just ingen av hennes sju syskon som föddes på Olsnäs är i livet. Brodern Knut, som tog tog över Olsnäs och Åkervik är död sedan länge. Hans änka Kerstin Larsdotter Due från Västergötland har gift om sig med adelsmannen Peder Krabbe. Ingeborg berättar att Peders skräckvälde på Olsnäs har skrämt i iväg Kerstin barn till gårdar som deras far ägt i Norge. Risken att få en sådan svärfar hindrar inte Ingeborgs och Elses bror Christen att slå sina lovar kring Else Kristine Krabbe (som han senare skulle gifta sig med). Att dela Havrekrogen i Vester Hassing med storebror Richard var inte lätt. Hellre då en väl tilltagen arvslott på Tjörn.

Ingeborg och Else har nyheter från sin faster Else Munk Vinranke Lautitzdotter på Restenäs i Resteröd, nybliven änka efter Annes bror Laurits Pedersen Måneskiöld. Skröplig som Else är har hon svårt att klara sig på Restenäs. Sonen Peder Lauritsen har nyligen blivit kapten i det nya regementet i Bohuslän (han stupade senare när Gyldelöwe anföll Kungälvs fästning).

Äktenskapsmakerska?
Hur kom det sig att två Vinrankesyskon från Vester Hassing, Else Munk och systrarnas far Niels Munk, båda fann sina äkta hälfter i Bohuslän undrade Ingeborg. Var det Anne och hennes syster Birgitta på Rossön som drog i trådarna?

Och hur var det med danske adelsmannen Tomas Dyre, som Anne lät bo på Ström för att se till säteriet? Träffade han då möjligen på en bal Margareta Hvitfeldt från storgården Skelbred i grannsocknen Grinneröd. Det blev enligt Anne ett sällsynt lyckat äktenskap. Han högt bildat och i ämbetsmannakarriären. Hon ensam arvtagare till Skelbred och även till Sundsby, dit paret flyttade efter bröllopet i danska Viborg 1635. Skickligt lånade de ut pengar och tog över pantade gårdar. Men nu var Tomas och alla tre barnen döda och Margareta levde i stor sorg.

Själv träffade Anne sin nyligen avliden man Hans Dyre när hans syster Christence gifte sig på Hovgaard 1617. Fast då var hon gift med med Kärrebergsystrarnas farmors far Lars (Laurids) Jörgensen Vognsen på Ström i Hjärtum. Han köpte Hovggard några år senare. Tidigare ägare var Henrik Torlufsen Bildt, som dog barnlös. Henriks änka Maren Prip satte sig på undantag i Hovgaard och levde där ända till 1651.

Henrik var kusin med Daniel Knudsen Bildt som äktade Blanceflor Vincentdotter och kom till Morlanda sätesgård. (Bildtarna huserade sedan på Morlanda i 300 år. Till ättlingarna räknas två svenska statsministrar). Försäljningen av Hovggard förmedlades av Henriks syster Johanna Bildt, gift med Lage Lycke, vilka bodde i grannsocknen Öster Hassing – där även Kärrebergsystrarnas far Niels Vognsen Munk och hans syskon växte upp. Systern Else Vogsnen, som sitter som änka på Restenäs vid Hakefjorden, äger halva gården Öster Hassing och det sägs att hon planerar att flytta hit.

Richard Munk har ofta trätt med Lars Jensen, som arrenderade Hans Dyres Toftegaard i Vester Hassing. Richard drogs en gång inför tinget eftersom han ridit längs gårdslängan i Toftegaard och med sabeln slagit rutorna. Enligt Richard för att han sålt fönstren och inte fått betalt.

Hovgaard och Havrekrogen, ägare

  • 1580 Henrik Bildt, som dör barnlös 1613
  • 1613 Laurits Jörgensen Vognsen övertar gårdarna
  • 1664 Richard Munk och hans arvingar ägare. Hustrun död.

Hovgaard, ägare

  • 1631 Anne Pedersdatter Måneskiöld övertar Hovgaard efter sin döda man Laurits Jörgensen Vognsen
  • 1656- Jörgen Kruse från Kjaersgaard i Tornby Sogn

Havrekrogen, ägare

  • 1620 Lars Vognsen Munk . Död 1626
  • 1631 Kirsten Lauritsdatter Munk ärver gården efter Laurits. Gift med Niels Nielsen Munk Vinranke, död 1644.
  • 1633 Niels Vognsen Munk, son till Kirsten och Niels, ägare. Gifter sig sedan med Elin Reersdatter Green och bor på Kärreberg.
  • 1644 Richard och Christen Nielsen Munk, söner till Niels och Elin, ärver Havrekrogen.

Krigsminnen
Ingeborg och Else gråter när de berättade hur svårt mor Elin som nybliven änka haft det på Kärreberg under Hannibalfejden 1644. Fast Anne Pedsersdotter tror att det var värre när Torstenssons knektar drog fram här. Gårdarna utarmades och därför kan jag inte vara till någon hjälp förklarade Anne Pedersdotter. Bygden hade knappt repat sig från invasionen under kejsaskrigen knappt tjugo år tidigare. Nästa riksolycka var Nordsjönöversvämingen som dränkte 10 000 danskar 1634. Och som definitivt stängde av Limfjorden västerut.

Från att ha varit en av Europas rikaste kungar blev Christian IV en av de fattigaste, trots att Öresundstullen höjdes – till svenskars och holländares förtret. Adeln i Rigsrådet kringskar kungens makt, något som Kristian sökte motarbeta genom att gifta sina döttrar med de mäktigaste adelsmännen i Rådet. Mäktigast bland mågarna var Corfitz Ulfeldt och Norges ståthållare Hannibal Sehested.

Anne pratar hellre om tiden då Danmark var en stormakt och tryckte ner Sverige i Nordiska sjuårskriget på 1560-talet. Kärrebergsystrarnas farfars far Niels Lauridsen Munk drunknade 1566 när en stor del av danska flottan gick i kvav i en storm utanför Visby. Hans två bröder Christoffer och Jesper hade stupat i slaget vid Axtorna nära Falkenberg strax innan.

De åren var Annes far Peder Knutsson Måneskiöld hovjunker och fogde i Viken  . Och sånär hade blivit amiral 1565. Peter bosatte sig sedan på tjörngårdarna Olsnäs och Åkervik och fick där med Bodil Lauridsdatter Green åtta barn.

I Havrekrogen
Bakom lHovggaard ligger Richards och Christens gård Havrekrogen. Nästa dag beger sig systrarna dit. Richards hustru Else Nielsdatter Munk tar emot med lilla Anne på armen. Richard är inte hemma. Kanske är han ute på ägorna. Eller så sitter han på krogen och bråkar med bönder som tvivlar på hans adliga börd. En sådan ringaktning brukar efter några glas resultera i juling. Som också kunde drabba Richard, som den gången någon slog av honom hatten så att han föll omkull bakom Hovgaards lada.

 

Richard och Else Nielsdatter Munk gifte sig 1653.  Hon är dotter till Nils Lauridsen Munk på Mölgaard i Rinds härad, den gode mannen som skötte det kanske inte helt justa arvsskiftet på Kärreberg 1644.   Han och Kärrebergssyskonen är bara släkt på långt håll.

Else visar systrarnas till sitt rum. Var svåger Christen höll hus vet hon inte. Sedan tar Ingeborg och Else en promenad norrut längs bygatan. Richard äger flera hus där och dessutom gården Skorstensgaard, som fått sitt namn av att som första gård i byn ersätta rökhålet i med en skorsten. Sådana hål med en vridbar vindskiva finns fortfarande på flera gårdar hemma i Stala. De fortsätter sedan upp mot bydammen och väderkvarnen som Havrekrogen delar med Hovgaard. (när Havrekrogen senare brinner byggs de nya husen upp vid denna damm).

Vandringen fortsätter söderut genom byn, som fortfarande är märkt av Torstenssonkrigen. De går in i den medeltida kyrkan där de ser vapenskölden tillhörig Henrik Bildt, som ägde Hovgaard med Havrekrogen innan systrarnas farmors far tog över omkring 1620. Altarpanelen bär initialer efter samma Henrik och hans Maren Prip, som satt på undantag i Hovggard ända till 1651.

Systrarna tar en vända ner mot fjorden där de kommer i samspråk med en ung man, Anders Nielsen Mörk, son till Christen Nielsen som arrenderar Hassinggaard ner mot fjorden. De blir inbjudna och Anders mor Maren Andersdotter berättar att släkten har funnits på gården länge. Ingeborg sneglar avundsjukt på Else när Anders Mörk inte kan slita ögonen från systern. Släkten Mörch är visserligen inte adlig men är väl ansedd i trakten, särskilt som flera anförvanter gjorde en tapper insats mot svenskarna.

När de är tillbaks i Havrekrogen har Richard kommit hem. Stämningen vid kvällsvarden kunde ha varit hjärtligare. I fjol var Ingeborg och Elses kusin Jacob Lauridsen Måneskiöld från Restenäs i Vester Hassing och då krävde Richard Munk på en del av Havrekrogens skog (som svenskarna skulle hugga ner 1657). För tre vintrar sedan processade Jacobs mor, Else Munk Vinranke Nilesdotter- alltså syskonens faster – med Richard om en gammal arvstvist. Som änka till Laurits Pedersen Måneskiöld i Restenäs och dessutom en gård i Öster Hassing borde hon väl ändå klara sig.

Och nu kommer Ingeborg och Else och påstår att arvskiftet efter Niels Vognsen Munk inte gick rätt till 1644.  Richard och Christen fick en välmående dansk gård medan systrarna senare fick nöja sig med illa åtgånget Kärreberg. Bara bror Richard var då myndig och kunde bevaka sin rätt. Som god man hade systrarna och Christen en Niels Munk från Mölgaard på Jylland. Hans dotter Else Nielsdatter-Munk gifte sig sedan med Richard.

Richard blev riktigt ilsken när systrarna beklagade sig över hur Orustborna for illa under Hannibalfejden. Orust har inte ockuperats som Jylland skrek Richard. När han kom till Vester Hassing efter Torststenssonkrigen var gårdarna plundrade på utsäde, kreatur och hästar. Några gårdar i socknen var brända, kanske för att man inte avslöjat var värdeföremål var nergrävda. I Vester Hassing kunde man då höra kanonskotten från slaget vid Nörre Sundby, vid fjordöverfarten norr om Aalborg. 700 bönder och bondsöner med gamla bössor och hötjugor mötte där överste Wrangels beridna här som stormade över isen. 600 från bondeuppbådet dräptes och ett hundratal överlevande svalt ihjäl i ett fängelsetorn.

Sedan vällde svenka ryttare in i Vester Hassing där de plundrade och krävde inkvartering. Den som vägrade riskerade att få gården bränd . Hela Jylland besattes. Bygderna runt Limfjorden for särskilt illa, för härifrån hade svensken tänkt skeppa sig över till Själland. Det satte danska flottan stopp för och sedan drev en dansk bondehär ut ockupanterna sommaren 1644. När så freden skrevs i Brömsebro tvingades traktens bönder att köra hästforor med svenskarnas bagage under återmarchen söderut på Jylland.

Se till att komma ut ur mitt hus för jag tänker inte bjuda på varken föda eller kläder skriker Richard. Att lämna Jylland utan att få hjälp känns bittert. Särskilt för nyförälskade Else, som gråter otröstligt. Några dagar senare finner de en skeppare i Allborg som kan segla dem till Orust.

 

Karl X-krigen
Efter Fredrig III’s krigsförklaring hade Karl X snabbt marscherat från det utplundrade Polen via sin svärfars Holstein till Jylland.  Fredrik III förklarar sommaren 1657 krig mot Karl X, som är upptagen med strider i Tyskland. Efter ilmarcher genom Pommern invaderar överste Wrangels trupper södra Jylland med fästningen Fredriksodde. De sex tusen man som försvarade fästningen togs till fånga. Dessa och tio tusen andra jylländska soldater deporterades till fästningsarbete i Pommern och gårdar i Ingermanland.

Att sedan rulla upp Jylland var en enkel match. I september faller Aalborg .och i oktober intas Limfjordsskansarna vid Hals och Nörre Sundby. Svenskarna är återigen i Vester Hassing där de kräver inkvartering och brandskatt. Skogar huggs ner, som Havreskogens norr om byn i Vester Hassing. Fast svenskarna är någorlunda diciplinerade och ockupationen varade bara till maj 1658 som resultat av freden i Roskilde. Hade inte isen hållet för den djärva marschen över Bälten hade nog Bohuslän fortfarande varit norskt.

Innan svenskarna vällde in västerifrån längs nordsidan av Limfjorden kunde bönderna i Hassing och näraliggande socknar trösta sig med att de hindrat en svensk landstigning vid Hals. Från fartygen trodde man sig ett talrikt kavalleri framför skansarna när det i själva verket var traktens bönder som skrittade runt på sina hästar. Dessa skansar intogs sedan landvägen och bebyggelsen intill brändes ner. Traktens folk fick sedan hugga virke och sedan befästa skansarna.

I augusti 1657 drog svenska ryttare och fotfolk in i Hasssing och de andra socknarna i Kjaers härad där de krävde inkvartering. Bönderna fick maka sig undan och visthusbodar tömdes. Inget blev över till utsäde. Havreskogens skog norr om byn skövlades. Nergrävda värdeföremål måste plockas fram om man inte ville få gården bränd. Trots det ansågs svenskarna uppträda diciplinerat, men det är jämfört med vad som komma skulle.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur Richard och hans familj hade det i Vester Hassing vet vi inte. Kanske hade  Anders Mörk från Hassingggard redan stucket till Bohuslän. Vi vet inte heller om Kärrebergsyskonens faster Else Vognsen Munk då bodde på sin gård i Öster Hassing eller om hon satt kvar som änka på Restenäs.

Bygden längs Limfjorden med sina skansar vid Aalborg och Hals vid fjordmynningen var särskilt viktiga. Därifrån kontrollerade överste Wrangel hela Vendsyssel, det vill säga Jylland norr om Limfjorden. Och härifrån hade trupper kunnat skeppas över till Själland och Köpenhamn om isen inte så turligt hade lagt sig i Bälten.

Livet där var just inte tryggare med svenskarna som härjade på Inland. Först jagade norske befälhavaren Krabbe iväg svenskarna från Uddevalla. Sedan drog trupper genom Spekeröd och Hasteröd för att falla den svenska här i ryggen där de kontrollerade älvdalen från Hjärtums kyrka. Efter slaget i Hjärtum drevs svenskarna in i Västergötland med erövrades sedan Bohuslän igen. Fast Orust och Tjörnt klarade sig. Värre än fienden var nog försörjningen av de egna trupperna och dagsverken på befästningarna.

 

 

1 comment

1 ping

  1. Bo Wikner says:

    Mycket Intressant, det förklarar varför min mormor hade speciella band till Marsstrand och till Kjaer, varifrån släkten har sina rötter. Min morfar är släkt med alla Kjaerulf. Många av de namn du nämner finns i mitt släktträd.
    Hälsningar
    Bo Wikner

  1. Var i Ucklum nyårsfirade Skottlands kung? | BohusInland says:

    […] märktes då skeppskaptenen Isak Pedersen Månsskjold för flottans räkning rekryterade båtsmän och skyttar i Bohuslän. (Isak, som var halvbror till […]

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>