Tillbaka till Hästekällasläkten i Morlanda, Orust

Resan hem till Hästekälla

Solen börjar gå ner över Morlanda hed denna kvalmiga Sankt Hans 1720. De två hästarna letar sig fram på vägen från bryggan vid Malö Strömmar, förbi kyrkan och upp mot Säteriet. På den ena sitter bondståndstalmannen, Jacob Olsson i Hästekälla, rejält sliten efter den två veckor långa skjutsningen från Stockholm till Uddevalla. På den andra har han klövjat nattsäcken och sin reskoffert.

Det är trefjärdings väg genom dalgången till Hästekälla och han har inte varit hemma sedan i julas. Långbänken kring nya grundlagen tog sin tid för Jacob dröjde i det längsta med att skriva under.

Och han längtar hem till sin Johanna som snart ska föda. Så en visit hos överste Daniel Bildt får vara. Han vill komma iväg före skymningen. Hästarna kan annars skrämmas en salig förfader till Daniel som i mörkret sägs rida över heden på en vit springare. Inte för att Jacob tror på sådant skrymt men man vet aldrig. Jacob har mer än en gång skyllts för att vara en trollunge.

Hästarna skrittar genom säteriets mark och förbi Sörbo, där hans föräldrar bodde under häxprocessåren runt 1670. Mor Malin minns året mycket väl. För det var då hennes far Jöns Gullbrandsson i Vräland pinades till döds i fängelset anklagad för att ihop med djävulen på Blåkulla ha slagit på en glastrumma med tvenne rävasvansar.

Längre fram ser han neremot Ellös kyrkoherdebostället Sörbo. Där bodde vid samma tid Lars Dahl, kyrkoherde och häxjagare innan han flydde med Gyldenlöwe till Norge.

Det ser ut att växa bra på korngärden och bönlyckor. Men varför vaktar holingarna så få kreatur i år? Norskarna stal en del och ännu fler dog av fänadssjukan. Missväxten i fjol var svår och svälten tog många, både folk och fä. Vilket Jacob fått erfara. I november dog svärmor Kerstin Jacobsdotter i Edshult. I augusti hans egen dotter Anna, bara halvåret gammal. Och strax innan brodern Lars i Stensbo, fem år yngre än Jacob som nu fyllt fyrtio.


Aktad man

Jacob har varit nämndeman sedan tjugoårsåldern och är därför hemma i det juridiska. Låna ut pengar till sådana som jagades av skattefogden var en konst som han lärt av morfar Jöns i Vräland. Kunde gäldenären inte lösa in panten övertog långivaren gården. Det var så Jöns fick Hästekälla (Hastekelle överst till vänster på kartan) så att Jacobs föräldrar kunde flytta dit. Förre ägaren var strandfogden Erik Björnsson som horat och sedan flytt till Halden 1666.

Som nämndeman hade Jacob varit med och dömt åtskilliga orustbor för hor, både enkel och dubbelt. Gement folk skulle hållas efter. Men nye kungen får jaga kjoltyg bäst han gitter.

Jacob tänker belåtet att här rider jag genom min egen pantbank. Till och med Daniel Bildt, landskapets enskilt störste jordägare, måste låna av honom mot pant i Kungsviken. Men när det för ett par år sedan var dags för återbetalning vägrade Jacob ta emot kronans mynt så Bildt gick till tinget. För Jacob insåg att kungens papperstunna nödmynt snart skulle falla i värde. En vägran som Jacob inte var ensam om. Tåget med Karl XII:s lik rullade in i Uddevalla förrförra Lucia . Men balsameringen dröjde för apotekerskan i Göteborg, som sålde den nödvändiga tinkturen, vägrade ta mot nödmynt som betalning. Många som förlorade på inflationen gillade säkert att drottningen i vintras nackade syndabocken Görtz.

Tack vare skicklighet och goda kontakter blev Jacob snabbt häradshövding och befallningsman, en värdighet som han höll styvt på. När han skulle upprätta arvsskifte efter Lars Börgessons hustru i Tegneby blev han av en drucken Lars hälsad med ”jag giver dig häradshövding och befallningsman, gack du fan i våld din getaholing. Och din far var en enögd skälm”. Det blev böter på tinget. Att ha respekt för uppkomling som Jacob var svårt för Lars. Ty han var sprungen ur en danskättad knapeadel som for illa av försvenskningen.

Folk längs vägen hälsar artigt på Jacob, för han är en aktad man. Själv blev han förvånad när Ulrika Eleonora ville se honom som talman för bönderna denna riksdag. Nog för att han hade visat duglighet vid riksdagarna från 1710 och framöver. Men landskapet hade ju bara varit svenskt ett sextiotal år så hans belackare satte i fråga om en sådan representant verkligen var att lita på.

Kanske hade Ulrika Eleonora fattat tycke för bohusläningarna när hon kuppade sig till makten vid fältriksdagen på Uddevalla torg en kulen januaridag i fjol. Hon lät sig inte hindras av att arvsrätten förverkats när hon gifte sig med Fredrik. Det gällde att förekomma systersonen Fredrik av Holstein-Gottorp. Han hade visserligen inte mer arvsrätt än Karl XII:s syster men han hade starkt stöd av den adel som kallades holsteinarna, bland andra Georg Heinrich von Görtz.

I denna fars till riksdag på Uddevalla torg deltog inte Jacob. Men han inkallades senare på våren till riksdagen i Norrköping. Ständerna tvingade där Ulrika Eleonora att avsäga sig arvsrätten och seden valde de henne till reagerande drottning. Villkoret var att hon fick godta nya grundlagen där riksrådet kunde rösta ner regenten och där riksdagen stod för lagstiftningen.

Sargad bygd

Det påstods att Ulrikas gemål Fredrik av Hessen drog i trådarna och han såg nog Jacob som en bricka i spelet mot adeln. Eftersom Jacob representerade Orust, Tjörn och Inland hade prinsgemålen kunnat ha vissa betänkligheter. För det var tjörbor som under den våldsamma stormen lucianatten 1717 hade vrakat Fredriks skepp utanför Tjörn. Besättningen försvann och med den Fredriks bohag från Hessen. Bland de dyrbarheter som strandsittarna fiskade upp fanns en miniatyrvagga gjord av guld. Och en käpp som tjörnprosten Mikael Kock sedan stoltserade med. Det ryktades att Fredrik upptäckte häleriet när Mikael uppträdde på senaste riksdagen men slikt prat tror inte Jacob på.

Framför Jacob ligger Köperöd, som kom i hans ägo efter en förfallen pant. Per och Christen i Bro, granngård till Hästekälla, satte sig i skuld hos Jacob sedan Tordenskjölds knektar tog ut brandskatt för att inte tända på. ”Dessutom hade fienden vid sjösidan tvingat både allmogen och ståndspersoner till att ge dem vad de erfordrat mot en ringa ersättning”. Så skrev man i ett tingsprotokoll.

Orsaken är först osäkerhet i siön och skiärgården för fiendens ströfmas; men hwad den senare angår så emedan med båtar, redskap och all annan ägendom lefwat under fiendens siellfzwåld som alt bortröfwat” skrev Jacob i ett klagobrev till drottningen sistlidet år. Värst är det för strandsittarna men även skutbönderna far illa. Bonden Olof Nilsson i Torp fick i fjol sin båt snappad av dansken när han fraktade brädor från Saltkällan till Strömstad. Varken han eller någon annan kapad lär få någon ersättning för kronan.

Norska eller svenska herrar kunde kvitta lika. Bönderna har alltid hatat skjutstvånget, särskilt nu när Karl XII:s officerare på väg mot Norge stal skjutshästarna, 90 stycken bara från Orust. Och inte nog med det, öns bönder tvingades frakta sitt hö till trupperna uppe vid gränsen. Jacob sammanfattade eländet i sin klagoskrift:”såsom samtelig allmogen uti Orost härad icke allenast uti de förflutne åhren hafwa måst dragas med stora och starke inquarteringar och durchmarcher, utan ock i nästförledit åhr af fienden som wårt egit krigzfolck nästan alldeles blifwet ruinerade”. Själv hade Jacob tvingats hålla kornetten Hans Seisick med uppehälle och stall.

Flintskalliga berg

Ridturen fortsätter längs bergstupen som skiljer dalen från tassemarkerna i Storehamn. I de många torpen och backstugorna däruppe hungrar folket. Tiggarna, fler än i fjol, tar sig ner genom bergsklåvan vid Huseby för att få en fläsksvål eller brödbit. Andra insjunkna ansikten känner han igen som strandsittare från Mollösund. Några hus står tomma efter dom som rymt till utlandet; för att bli norrbaggar, danskar eller kanske holländare.

Jacob super in doften från kaprifolen längs stigen som ringlar längs bergskanten. Här finns lä för ekarna, allmänt hatad av bönderna för ädelskogen anses som kronans egendom. Hittar fogden en stubbe, aldrig så liten, blir det sex daler i böter. Svinollonen är enda trösten om man inte med nådigt tillstånd får hugga enstaka träd för att bygga ett hus eller en eka. Bakom ligger bergen skallote. Först gick träd, ris och ljung åt i ugnarna. Kräg, sör och getter gnager ner grässvålen så att jorden skvalar iväg. Sist kommer gummorna och skrapar av stenmossan så att de kan färga vadmalen med avkoket.

Jacob rider förbi Husebys nybyggen. Jacobs pappa Olof berättade att när han kom till Hästekälla var Huseby nedbränt av norskarna. Det var en ond tid på Orust då var tionde gård låg öde.

Vad Jacob inte vet är att här bodde de första stenåldersmänniskorna, strax efter att isen försvann. Här vid strandkanten i den tidens Huseby levde de gott på skaldjur, fisk och kanske en fet garfågel. Fjorden var perfekt för att med kanoterna driva flockar med vitnosdelfiner upp på stranden.

Efter den trånga dalsänkan dyker husen i Bua upp. Det hörs tjo och tjim från logen. I stället för att trängas i en kvalmig kammare tillbringar gårdens söner så här års nätterna på hörännet. För att få supa ostört och med lite tur sova med en villig piga.

Här i Bua bodde Olof och hans hustru Elin som Börta i Mollösund beskyllde för trolldom. Tack och lov hann Elin dö året innan kommissionen höll förhör. Och vem kan tro på sånt sladder?

Efter byn breddar sig dalen och Jacob kan äntligen se Hästekälla. De grå timmerhusen med torvtak smälter i tössmörkret samman med gnejsen bakom.

Arvsskiftena har strimlat marken och det slår honom att dalen liknar en trasmatta. Ränderna börjar vid bäcken och slutar uppe vid bergskanterna. Det är besvärligt för plöjarna att vända de tröga oxarna i tegändarna utan att trampa ner grannens gröda. Alla marktvister för med sig att Jacob som nämndeman får åtskilligt att reda upp.

Äntligen hemma

Malena, Karen och Marna rusar ut när de hör hovklappret på gårdsplanen. Äntligen är far hemma. Marna, som bara är tre, hivas upp kring halsen och de äldre systrarna kramar var sitt ben. Jacob har bråttom in. Johanna är blekare än när han for i julas. Det har bara gått femton månader hon sen hon födde senast och nu är det dags igen. Mycket ska bestyras med gården och drängarna. Inne har hon tack och lov hjälp av svärmor Malin och systern Sigrid, som flyttat hit från Mollösund. Malena, snart nio, får rycka in som lillpiga.

Jacob bjuder på sockerkonfekt från den stora staden, något som aldrig förunnas bonnungar annars. Sedan tar han fram ett schatull och öppnar locket med kungligt namnchiffer. Fullt med gyllene dukater, 100 stycken räknar Anna till. Det räcker för för att köpa ett helt hemman! Fast Jacob hade räknat med mer för slitet i talmansstolen. Eller ännu hellre fått den äskade skattefriheten för Hästekälla.

Var 100 dukater verkligen var värt priset? Han hade ju satt sin politiska heder på spel och med viss möda satt sin namnteckning under nya regeringsformen, som bondeståndet in det sista satte sig emot. Ett bondeoffer javisst, för makten glider över från regenten till riksrådet och det sekreta utskottet, där adelsmännen styr och ställer. Men riket måste snabbt få företrädare som kan fredsförhandla, viktigt ibte minst för de krigströtta bohusläningarna. Just i dessa dagar när Jacob går runt på sina ägor lyckas rikets makthavare skriva under fredstraktaten med danskarna.

Under vandringen på markerna tänker han på sina dramatiska år i riksdagen. Efter nederlaget i Poltava snabbinkallades han in till en bantad riksdag 1710. Och återigen 1713 då dansken hotade Skåne. På riksdagen våren 1719 var han med och satte punkt för enväldet. För att bli vald till regerande drottning fick Ulrika avsäga sig arvsrätten och gilla nya grundlagen. Adeln i riksrådet kan rösta ner riksrådet men det är ändå ständerna som beslutar om nya lagar.

Och så nu denna riksdag där drottningen abdikerar och i stället sätter Fredrik på tronen. En herre som visserligen fjäskar för Jacob men som anses som lat utom när han får lägga ner björnar och kvinnor. Vad kommer bönderna på öarna och landet innanför att säga när de får veta att Jacob skrivit under en grundlag som ger adeln, ledda av den listige Arvid Horn, ökad makt. Kommer det att bli som på Per Brahes tid med bondeplågerskan Margareta Hvitfeldt i släptåg? Kanske rentav Gutsherrschaft, det vill säga arbetsplikt och livegenskap, som i Fredriks Hessen.

Som den slipade politiker Jacob är tänker han framfålla vinsterna med den nya ordningen. Bönderna får mer körslor för att att forsla järn från de dalslänska bruken. För tack vare nya lagerna har Uddevalla återfått stapelrätten och kan konkurrera med Göteborg på någorlunda lika villkor. Och uppsvinget för stans borgare ökar efterfrågan på smör, sill och annat ätbart från grannskapet.

Fast vad som fångar Jacobs tankar mest just nu är att Johanna snart ska föda. Vad skall det heta? Ulrika Eleonora kanske trots att drottningen är både barsk och högdragen. Inte Fredrik i varje fall.

Efterspel

Den nyfödde döps till Olof efter farfar. Kung Fredrik uppvaktar med en doppokal lyckligt omedveten om att det lilla barnet i sinom tid ska delta i ett riksdagsbeslutet som avslutar frihetstiden. Det var 1772 som Gustaf III med en ny grundlag kuppade sig till makten. Ständerna hade inget val när kungens soldater utposterades ute i staden.

Jacob Olsson dotterson, Jon Olsson, fick rycka in till riksdagarna 1760 och 1762 för att bevilja medel till det så kallade potatiskriget mot Preussen. Som slutade oavgjort men soldaterna hade med sig potatis när de kom hem.

Hästekälladynastin avslutades med Jacob Olsson d y, Olofs son och sonson til Jacob d ä, som bevistade de av kungen snöpta riksdagarna 1778, 1779 och 1786.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.