Klassträffens historiska pussel hos gränsridarens son vid Idefjorden

/ Text och färgfoton: Ingemar Lindmark
klassfest

I vår studentklass från Uddevalla 1960 har de flesta ett gemensamt, vi är årsbarn med krigsutbrottet. Vi var sukkerunger som fick åka med bussen till Enningdal för att dryga ut tillåtna margarinransonen. Och vi har sett nyrika norrbaggar köpa upp attraktiva skärgårdshus framför näsan på oss.

Fast vuxna som var med under krigsåren berättade sällan något om rädslan och om snålt tilltagna ransoneringskort. De  minnesbilder vi fått byttes vid klassträffen i Sandvik söder om Krokstrand. Från denna udde är det bara 800 meter tvärsöver Idefjorden till Norge. Och söderut en kilometer till norska landgränsen.

LasseI samma veva som tysken gick in i Norge avlades värden för klassträffen – Lars Erik Andersson, senare omdöpt till Hallenfur.  Syster Viviann, dagens värdinna, fick sin lillebror följande januari 1941.

Familjen Carl Wilhelm och Svea  Andersson med två små barn levde här med de tyska ockupanterna på hörhåll, för då och då hördes skottsalvor utifrån fjorden. Granhäcken skyddade för östanvinden och hindrade samtidigt insyn från nazikikare.

Isen låg ännu i april så flyktingarna tog sig enkelt över fjorden. En av de första var Willy Brandt, senare borgmästare i Berlin och västtysk förbundskansler. Efter en vända i Sverige smög han vid juletid över Idefjordsisen till hjemmefronten i Oslo.

Googlevyn är från vägen mellan Krokstrand och söderut mot Sandvik. Vid horisonten syns  stenbrotten i Bakke, norrmännens motsvarighet till brotten i Krokstrand och Hälle.

Från stugfönstret breder ett norskt panorama ut sig, från fjordslutet i söder till Bakke i norr – varifrån det gick en hemlig kurirrutt till Krokstrand. Det fanns stora skogar att gömma sig i, dit tyskarna inte vågade sig.  Det hände att flyktingar knackade på hos Anderssons sedan de från fjorden tagit sikte på ljusen i stugan.

Tullaren Carl Wilhelm närmade sig de sjuttio då Lars Erik var blöjbarn så han behövde knappast delta i den krigiska gränsbevakningen. Kanske pliggade han skor i husets övervåning för han var från början skomakare.

Längre mot norr ligger Halden där Gestapo torterade misshagliga norrmän i gamla fästningen Fredriksten. Med avrättning i vissa fall.


Ekon från kriget

9april

Strömstads tidning rapporterade att ett hundratal tyska  flygplan med hakkors på stjärten flög norrut över Strömstadtrakten den 9 april. Bullarsjörna och Idefjorden gav bra landmärken.

junker

Junkern i Lur

En Junker på väg från Norge kom vilse i snötjockan och nödlandade på ett gärde i Siverbo i Lur socken, ett par mil sydväst om Krokstrand.

Landsfiskalen Halvardsson  ryckte ut, lyfte tjänstepistolen och ropade på bästa skoltyska: upp med händerna. Då hade Lurborna redan omringat planet ett bra tag. De obeväpnade tyskarna gav sig och följde med till Grebbestad. Innan hann de plåstra om fjärdingsmannen som halkat från vingen och brutit benet.

Lördag 14 april 1940, fem dagar efter norska ockupationen, såg Strömstadborna ett tyskt spaningsplan svepa över Furholmen och sedan gå lågt inpå järnvägsstationen – där det var fullpackat med soldater och militär utrustning. Alla tog skydd, fyra gånger till och med, för planet gjorde flera vändor. Inte ett skott avlossades. Varför spana om de inte tänker ta norra Bohuslän frågade man sig.

Det var den dagen fullt med flyende norrmän i Strömstad, som annars numera på skärtorsdagar. De kom till fots över Idefjordens bräckliga våris. Eller med cyklar, bilar och turevogner- som lämnades kvar när de for vidare med eftermiddagståget. Bygden ansågs för riskfylld, utom för de bofasta som blev kvar.

furholm

Karin på väg in i Stellans och Margaretas näpna hus högt upp i Strömstad. I bakgrunden Furholmen och Sandefordsfärjan på väg ut. Denne klassens egen lantmätare guidade oss sedan om nytt och gammalt i kvarteren. Som sekunderar den kommande boken  Strömstad, så formades staden.

stellan

Några timmar senare denna lördag i april 1940 fick Karins pappa Erik Westin, borgmästaren, något att bita i. Ty försvarsminister Edvin Sköld ville mörklägga nerskjutningen i Uddevalla av en annan Junker. Det kom från väster, enligt ett rykte med stopp i tredje motorn och en vit flagga genom kabinfönstret. Efter en lov runt staden och varningsskott beordrade furiren på regementets luftvärn verkanseld så planet gick i backen. De tre i besättningen fick en grav på kyrkogården i Sigehult.

Åtskilliga tyska plan kränkte det året luftrummet i norra Bohuslän, vilka sysselsatte luftvärn och kanonbåtar. En Junker passerade Stellans Koster och sköts ner i Hogdal.

messersm

 

– En Messerschmitt till. Må Gud bevare oss.

 

 

 

Frampå kvällskröken lagrade sig sig krigets dimmor över sällskapet. Tre fotoskygga, på flykt från Gestapo, dök upp. Trodde vi. Men norskan är svårförstådd. Så kanske sa de Texaco, som fått dåligt betalt för oljan. Någon gissade att IS börjat med miniburka.

flykt


Gränsridaren. Kyrkboken i Skee församling berättar att Carl Wilhelm och första hustrun Gerda Sofia Andersson i Kroken fått en son i början på december 1905. Det var en graviditet framför kanonmynningar även då.

Sandvik ligger under gården Kroken och Carl Wilhelm står som biträdande gränsridare, en titel som tullare haft sedan 1600-talet. Extra ordinarie gränsridare blev han vid sekelskiftet och ordinarie då tullverket rustades upp för unionskrisen

stuga

Carl Wilhelms stuga

Den sommaren var det snudd på krig mellan Oscar IIs brödrafolk. Stortinget upplöste unionen i juni. Det eldades i pansarskeppens ångpannor utanför Strömstad. Av Bohusregementets  400 man i Strömstad låg många i kronomagasinet och ytterligare 200 kamperade vid Vettlanda bro i Skee. Nyfikna norska badgäster förpassades hem som spioner. Sådana kryllade det av runt Idefjorden. Norskarna rustade ett stort antal beväringar i Halden. En trupp låg i Prestebakke mittemot Krokstrand.

Carlwilh

Carl Wilhelm Andersson

En bättre observatör än Carl Wilhelm på tullens postering i Sandvik kunde militären knappast tänka sig. Han var född 1874 på gården Grubberöd i Naverstads socken öster om den norra av Bullaresjöarna. Det var väglöst land och bondsonen kunde stigarna upp mot Idefjorden som sin egen ficka.

 

 

 

 

Efter unionsupplösningen skapades en kedja av tullstationer från Krokstrand till Haparanda. Gränsridaren patrullerade stigen längs gränsen från Krokstrand till Håvedalen, till fots för häst var inte att tänka på i den terrängen.

Resande i norra Bohuslän. Klicka till källan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tullarvägen är idag snitslad som Bohusleden till Håvedalen och sedan ner till Vassbotten.  Före den gränsövergången kan man rasta vid Snarsmon, platsen för tattarstaden vid Ejgdefjället. Sågs en fjärdingsman smet resandefolket över gränsen till Norge.


Lurendrejarna. Med motboken 1917 fick en vuxen man nöja sig med 1,8 liter sprit i månaden. Vilket inte räckte för den tidens vanor. Inte långt efter torrlades Norge på alkohol helt och hållet, vanligt vin undantaget. Resultatet blev att spriten flödade över gränserna, främst från Tyskland och Danmark.

bremer

Vid årorna Ernst Bremer

Sveriges Al Capone hette Ernst Bremer från Öckerö, som cigarrökande brukade sitta på en av Strömstads bättre restauranger och göra upp affärer.

 

 

 

Som mest hade Bremer 17 snabbgående båtar, som körde från tullarna på Skagerak och in i Oslofjorden. Loffe Carlsson spelade Smugglarkungen i en film kryddad med mer eller mindre sann smugglarromantik.

En av Bremers skutor, full med tiolitersdunkar 96-procentig, lade till vid kajen i Strömstad. Utan att tullen kunde ingripa för båten var klarerad för en utländsk hamn. Ankrad på internationellt vatten utanför skären Grisbådarna  langades dryckerna över på en strid ström av småbåtar från Norge och norra Bohuslän.

hanssonDet avslöjade för oss den gudabenådade berättaren Ulf Hansson på Strömstads museum.

 

 

 

Dryckerna letade sig in i Idefjorden eller bars i ryggsäckar över gränsen. Tullen organiserades om och Carl  Wilhelm Andersson fick titeln gränsuppsyningsman 1922.

bremtull

Tullare .lämpar dunkar från en smugglare

Det fanns gott om törstiga vänner och släktingar på andra sidan gränsen. Även om belöningen var del i böter och förverkad egendom så gällde det för tullare och gränspoliser att inte få befolkningen mot sig. Båda sidor respekterade varandras intressen.

emilie

Emilies byst i Strömstad

Smuggling var de inte tal om, möjligen som man sa lurendrejeri. En moral som Emilie Flygare Carlén lägger i kapten Rosenbergs mun i Rosen på Tistelön“Lurendrejeriet”, yttrade han vänd till Birger, “är en naturlig, snart sagdt, förlåtlig följd af den oerhördt dryga tull, vi nödgas erlägga för de varor vi införa. Vi köpa ju dem å nyo.”

Numera är  statliga Systembolaget i Strömstad den största lurendrejaren. 8 av 10 flaskor köps av norrmän och sedan sätter de sprätt på miljarder i handelscentra som Nordby vid Svinesund. Gränsridare Andersson skulle inte tro sina ögon om han vaknade upp ur sin grav.


Bohusläns Patagonien. Det finns platser man hör talas om men aldrig kommer till. Krokstrand är en sådan, vid sidan av allfartsvägrna. I folkskolans geografibok var Krokstrand och Björneröd något mytiskt bakom landskapets största sjö och högsta berg. Likt en Inkastad för under storhetstiden hade orten fler invånare än Strömstad.

Inte ens Evert Taube upptäckte Krokstrand trots att han höll till i Grebbestad och sjöng om Fritiof Andersson från Uddevalla: pampas bakom sej många hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april för jag ville dansa Tango.

Tangon smög sig nämligen in i landet av argentinska sjömän som i Krokstrand lastade sten till Buenos Aires kajer. Säkert togs många trevande steg i Folkets Hus. Det var landets första 1902 då samhället hyste drygt ett tusen personer.  Det var innan kriserna under världskrig och 30-talets nödår.

Jarn Jörnmark frossar bilder från Krokstrand i boken Övergivna platser. Kvar finns ett museibrott, en tangofestival och skrönor från ortens Bo Inge Hjertén. Stenkranen i den öde hamnen står som ett monument. I stället för en gravsten i granit, som borde restas över Bohusläns Klondike.

Lars Erik nämnde inte, vad jag vet, något om sin hemort i gymnasiet. Ärligt talat luftade inte vi andra vårt ursprung heller. Först i förskingringen stoltserade vi med rötterna, som här på klassträffarna.

Lars Eriks lek i branterna var ju extra spännande. Kanoner fanns  på skotthåll om kriget brakat loss. Vår beredskap är god påstod Per Albin. Fast beväringar kunde i krigets början stå här med bössor utan patroner.

Lika illa var det 1777 då Krokstrand försvarades av en trumslagare och en pipare. Danske kronprinsen gick in här med sina rödrockar utan att möta motstånd. Landskapets soldater och båtsmän hade skickats till Finland för  Gustaf III s  anfallskrig mot Ryssland.  Alliansen tvingade danskarna att slå till över Idefjorden.

350 man från skaraborgregementet med en kuliss av Skees  skjutsbönder och torpare ställde upp sig vid Vettlanda bro. Ett åskväder vätte krutet så svenskarna kunde avtåga söderut tätt följda av rödrockarna i samma oordning.

Striden vid Kvistrum var en uppgjord läggmatch, sedan danske kommendanten tjusats av den vackra gästgiverskan vid Kvistrumbron. Därav namnet Teaterkriget, eller på norska Tyttebärkrigen efter lingonen de åt. Inte många stupade. Men ett par tusen dog av svält och sjukdomar.

550 rödrockar gick varligt fram i Strömstad. Inbyggarna hade grävt ner kanonerna och det mesta av lagret från kronobränneriet, vilket låg mittemot kvarnen med idag inhysta museet. Kvar fanns några hundra tunnor säd och 13 000 kannor brännvin. Det som inte förtärdes fraktades på erövrade båtar till de väntade soldatbröderna i Uddevalla. Trodde man. För någonstans på Koljöfjorden kidnappades konvojen, förmodligen understödda av Orustbönder, och i stället fördes båtarna till Marstrand.


Gränslöst krig. Fram till att arbetslösa stenhuggare sattes på AK-jobb var bygden längs Idefjorden och Bullaren till stora delar väglöst land – för den som kom med häst vagn. Folk gick stigar som trampats sedan medeltiden. Enningdal och Naverstad hörde under samma präst.

Så mycket gräns fanns inte heller för lokalbefolkningen när andra kriget bröt ut. Tyska militären  vågade sig inte ut i skogarna där traktens folk smög på stigarna för att hälsa på släkt och vänner. Eller lotsa norrmän på flykt. Hälften av de 50 000 som under kriget tog sig till Sverige gick genom Östfold. Till stor del över gränsen från Dals Ed till västerhavet.

Vy från Bakke mot södra Idefjorden:

Två män från Krokstrand ertappades av politiet när de som vanligt tog sig över fjorden med snus och tobak. Poliserna måste lyda sina tyska herrar. Annars fickde dela ödet med polismästaren Eilefsen i Halden, som vägrade ta order och arkebuserades.  Krokstrandmännen höll tyst om flyktingtrafiken när de förhördes i Oslo. Trots att förhörsledaren sköt med revolvern framför deras fötter. De släpptes och i Sverige blev det tio dagsböter för smuggling av tolv askar snus och fyra paket tobak.

Även om gränspoliserna försökte så var gränsöverskridandet i sig inte olagligt. Värre var det för utsocknes att ta sig in i den militära skyddszonen utan ID-kort för det fanns posteringar bakom som det påstods snart sagt varje vägkrök.

När Ingrids föräldrar ännu var fästfolk måste de runda en postering för att komma ut till Rossö, som med sitt luftvärn var som en fästning. Fästmannen hade nämligen ingen ID-handling och på hemvägen åkte de fast. Kärleken vann över militära reglementet, med Ingrid som resultat.

stellankrok

Ingrid i mitten drar skrönor för Stellan och hustrun Margareta

Hjemmefrontens vapen och sprängämen gömdes framför näsan på militären ute på öarna nedanför Srömstad. Ett tjog racerbåtar och Gertrud från Rossö gick i skytteltrafik om nätterna. Med sig från Sverige fick de skräpfisk och gamla redskap för att lura tyskarna. GöteborgsPosten som svenska fiskare virade runt termosarna glömdes kvar i norska hamnar.

I frakterna ingick flyktingar och kurirer. Senare kom Kåre Willoch, en tid statsminister, till Rossö och tackade för hjälpen han fick.

racer

Sörensens racerbåtar vid en Rossöbrygga

Ernst Bremers kompanjon Einar Sörensen tjänade under kriget bättre på att smuggla flyktingar.


SS König von Halden. Bygdens söner fick hård konkurrens från de inkallade 0m kvinnornas gunst. Den lokale poeten skrev:

Vi bullingar lider all helvetes kval, var gång militären ställer till bal; min käring som annars var stadig och gift, blir snurrig i skallen och ränner på vift; När hon kommer hem från knektgalej, då vill hon alls höra talas om mej; hon går där och myser och drömmer var natt, och viskar i drömmen “min älskade skatt”.

Bondsönerna struntade i de tyska maskingevären och tog sig genom skogen till dans i Enningdalen, så som man alltid gjort. Pikene lät sig uppvaktas, särskilt om pojkarna bjöd på choklad. Tyskarna, som vaktade gränsstationerna i Holtet/Vassbotten och Håvedalen hade baracker i Kirkeböen en mil från Sandvik.  Visade sig en tysk upphörde den förbjudna dansen och man sjöng i stället. Som på frikyrkomötena, som av samma orsak var välbesökta.  Att låtsas vara norskar fungerade i tyska öron.

Med sig hem i nattmörkret hade de buteljer från Monopolet om de inte redan var halsade. En eller annan trillade därför i gränsbäcken. Tullare och polis brukade vanligen inte bry sig såvida det inte bars på flaskor. Då blev det förverkning och 50 kronor i böter.

heinrichs

Friedrch Heindrichs

Gränsborna tog risker trots att Gestapochefen Friedrich Heinrichs, der König von Halden, torterade hundratals i Halden. Tullarna var särskilt utsatta. För neutralitetens skull saknades ofta oficiellt stöd från cheferna – där några var tyskvänner dessutom. Det var ju olaglig smuggling av vapen, radiosändare och kurirpost de ägnades sig åt – i skogarna söder om Sandvik inte minst.

 

 

Gestapo i Halden

 

 

Gripanden var sällsynta. Ett sådant på Krokstrandsrutten var Edvard Holbo, som senare dog i tyskt koncentrationsläger.

 

En av tullens hjältar var Fritz Olsson i Hälle norr om Krokstrand. Kurirer och flyktingar tog sig till Hälle med båtar man snott i norska Hov. När det blev trångt i hamnen vände sig Fritz till sin gode vän, tullaren Svend Fagerholt. Eftersom tyskarnas egen motorbåt var stulen fick Fagerholt en tysk “Schein” och kunde hämta flytetygen. Med fribrevet i uniformsfickan kunde han sedan om nätterna hämta tillbaka båtarna. Konstigt nog såg tyskarna genom fingrarna beträffande den ökande illegala trafiken.


Obstinata bullingar.

wigstromÅtskilligt i denna berättelse är hämtat från Uddevallaförfattaren Gun Wigströms  bok Gränslös vänskap. Hennes rötter i Naverstad märks, närmare bestämt från skolhuset i Sandbacken – några kilometer från gränsridare Anderssons Grubberöd.

 

 

Bullingarna är halvvilda skrev Axel Emanuel Holmberg i Bohusläns Besrkrifning. En annan präst ansåg att naverstadsfolket var det råaste i Bohuslän och kallades gemenligen för okristna Bullingar.  Mer än en gång fick prästen Gädda gå ner från predikstolen och tukta bullingar som spelade kort i kyrkan.

Bullingarnas rebellism sträcker sig upp över Krokstrand. Den personifieras där av Bo Inge Hjertén, där namnet avslöjar släktskapet med Isaac  Grünewalds hustru Sigrid Hjertén. När nya Svinesundsbron skulle invigas av de båda ländernas kungar drog han på sig Karl XIIs uniform och for dit. Vi hade fått ett trekungamöte om inte Säpo ingripit. Att hugga i sten är Bo Inge van vid.

karlx12Krigarkungen hade förråd i Krokstrand tillgängliga för båtar som han släpat till fjorden. Minnet vårdas ömt i häradet och en klonad rock finns på Strömstad museum. Båtdragningen kan återupplivas på Galärleden.

 

 

 

Att bullingar kan tyckas tossiga är tossigt. Tvärtom. De är rejält smarta, vilket Gun Wigström visar i kampen mot fästingarna. När hon inte fick hjälp för sin borelia krävde hon av  Naturvårdsverket att jägarna skulle ge sig ut och jaga fästingar, som ju är farligare än vargen. När myndigheten svarade att sådan jakt redan är tillåten bad hon kungen om skyddsjakt. Svaret var så att säga hovsamt för hans makt inskränkte sig till att vända blad under älgjakt på Hunneberg.

Att ta i för att få uppmärksamhet och småljuga lite är smart, det kan skrivaren av dessa rader vidimera.

ingMLe

IngaMaj och den vars namn ingen vet, båda skrajsna för borelia

Inga-Maj vittnar om att otäckningen är bygdens farligaste djur. I vart fall sedan björnarna skrämdes från idena väster om Krokstrand. Där satte de spår i gårdsnamnet Björneröd med landskapets Kebnekaise, Björnerödspiggen. Det ligger något i att fästingen kallas  skogbjørn på den norska sidan.


Vårt Loch Ness. Att hålla inne med man vet, det har folk i dessa bygder lärt sig sedan krigsår och förbudstider. Följaktligen är det få som vet att det i Bullaresjön finns ett sjömonster. En bulling är inte lagd för åthävor så som skottar och Karins jämtar med sina sjöodjur.

Pastor Gude Gädda i Naverstad såg det själv, till eftervärlden förtydligat, som en 8 alnar lång ödla men en kropp likt en årsgammal kalv med fyra fötter och en 6 alnars svans tjock som en timmerstock. Kreaturet sågs vid Smeviksön inte långt från Toröd där Thomas Thorild växte upp.

tallSådant bestfiskafänge lockar inte Hallenfur i Krokstrand. Han nöjer sig med att hinka upp makrillen, som nu efter många år går till i Idefjorden. Vrestallen på den karga tomten fick honom  att byta efternamn från Andersson.

 

Kynnestug

Sturigheten sträcker sig ända ner till Kynnefjäll.

Vid gården Lunden inte långt från Flötemarken – där Lars Eriks mamma Svea föddes – står en vaktstuga. Den utgör en påminnelse om människorna, huvudsakligen från trakten, som dygnet runt hindrade provborrning för kärnavfall. Från 1980 till 2000 då Göran Perssons miljöminister gav upp. Bondhustrur, som tidigare sällan kom utanför dörren, satt här tillsammans med utsocknes miljöaktivister; till och med från Australien för detta var en världsnyhet. Ingen spirituosa, inte ens öl, tilläts i stugan för här råder schartauanska levnadsregler.

Lars Eriks mamma Svea bodde i Sandvik tills hon dog 2009, 97 år gammal. Att ha föräldrar som täcker ett tidsspann från 1876, hela 123 år, är ett svårslaget rekord. Nästan i klass med Christian Jacobsen Drakenberg född 1626, i Skee socken även han.  Han dog som ett unikum på ett danskt slott 1732, alltså  146 år gammal.  Vi såg avgjutningen av liket på Strömstads museum. Kan han ha stulit id-kort från en annan galärslav då han var fånge hos turkarna?

DrakenHansEller som museets Ulf Hansson tror: att han delade identiteten med sin farfar. Hur som helst är Christian och Ulf rätt lika.

Förklaringen till att nolhottar är mörkhårigare än andra lär vara gener från de sydländska sjömän som räddade sig från vraken i kustbandet.


Krigslutet

På ett märkligt sätt griper världshändelser in i det näraliggande. 3 maj 1945 kunde man i Bohusläningen läsa:
hitler


Bakom artikeln på sidan två finns en dödsannons:
stenhede

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helga, bara 40 år, sörjs förutom make och barn av fosterföräldrarna, handlarparet Kjellberg från Slussen på Orust. Och Nestors föräldrar, urmakare Karl Johansson med hustrun Alma i Stenungsund.

Urban var inte med på klassträffen i år. Helga begravdes 6 maj 1945. Samtidigt smög XU-partisaner över Idfjorden för att oskadligöra nazister i Halden.

 

 

 

XU var den hemligaste delen av hjemmefronten. Mest framträdande ledararen var länsman Bjerkebæk i Berg norr om Idefjorden. Han tog ett dödligt giftpiller när han greps tidigare på året.

7 maj tog Sverigeutbildade polistrupper sig över Idefjorden Tyskarna kapitulerde dagen efter. Bohusläningen rapporterar att freden firades i Halden som om det var syttene maj. I Enningdalen brändes alla flaggor med hakkors. Nationsflaggor hissades på båda sidor gränsen.

Folkskollärare Einar Dahl talade för 4 000 under nordiska flaggor på Kungstorget i Uddevalla. Musikkåren spelade ländernas nationalsånger då de marcherade genom staden. Skolbarnen fick ledigt för att vifta med norska pappersflaggor på Magretegärde. Samma dag släpptes studenterna efter muntan ut från Högre Allmänna Läroverket.

idenatt Vy norrut över fjorden sett från Sandvik. Se också Lars Eriks egna bilder.

Klicka på siffrorna. Klicka till Eniro.


Tack till:

  • Våra värdar Lars Erik Hallenfur och Viviann Brovall
  • Stellan och Margareta Hermansson som gudidade och bjöd på vickning
  • Ulf Hansson och Karin Karlsson på Strömstads Museum.

Vi andra som var med:

  • Anitha och Nils Emanuelsson
  • Ingrid Hasselrot
  • Inger Hållberg
  • Inga-Maj Rasmusson
  • Birgitta Rhedin
  • Karin Westin
  • Ingemar och Lena Lindmark

Litteratur:

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *