Västkusten polarforskningens vagga: Jens Munk (och Anders Oroust) var brickor i den arktiska storpolitiken

I november 2007 tog sig oljeborrsupportbåten Viking II från Transatlantic i Skärhamn genom nordostpassagen, som det första svenskflaggade fartyget sedan Nordenskiölds Vega. Viking II upprepade resan i december 2010, vilket var en bragd för leden vintertid. Fast Ola Skinnarmo kanske stod för en större bragd när hans seglade med ”Explorer of Sweden” genom samma nordostpassage 2009 (video). ”Jag blev förste svensk sedan Nordenskiöld” säger Skinnarmo. Dialekten avslöjar uppväxten i Nya Lödöse.

Kanske kan man säga att cirkeln då slöts för polaräventyrare från västkusten. Jens Munk (i likhet med Roald Amundsen uppväxt i Fredrikstad – och förmodligen Hvaler en mil nordväst om Strömstad) hann med att i 1600-talets början kapsejsa vid Novaja Zemlja, jaga pirater och val i polarhavet innan han letade efter en nordvästpassage till Asien genom Hudson Bay. Ena skeppet var svenska segeljakten Lamprellen, som Munk kapat i Göteborg. Med på den olycksaliga polarexpeditionen var Anders Oroust, Anders Marstrand, Morten Marstrand och Suend Marstrand. Mycket talar för att de var de första från västkusten som satte sina fötter på amerikansk mark – och som begravts i densamma. Och de första i Amerika från Sverige om man ser till vår tids karta.

Munks polaräventyr avslöjar ett storpolitiskt maktspel. Handeln i Europa sköt fart i mitten av 1500-talet. Aptiten växte på fisk och valar i de arktiska haven. Likaså varor från Ryssland; skogsråvaror, hampa och skinn bland annat. Danmark värnade om Öresundstullen. Svenskarna stärkte efterhand sitt Östersjölås runt Finska viken, så att ryssarna fick problem med utförseln. Detta faktum väckte intresset för en ny rysk havshamn, närmare bestämt vid Norra Ishavet. Dessutom sökte handelsnationerna en genare väg till Kina och Indien än sjöresorna runt Afrika, först i nordost och senare norr om Amerika.

Läs mer om svenskarna och Arkangelsk.


Engelsmän först

1553 skickade The Company of Adventures ut tre skepp för att finna nordostpassagen. Två drev ut i en storm vid Vardö och försvann. Det tredje förirrade sig runt Kolahalvön in till till Dvinas mynning där man fann ett kloster tillägnat ärkeängeln Mikael. Expeditionens ledare Richard Chancellor tog sig med släde de hundra milen till Moskva och förhandlade fram ett exklusivt handelsavtal med tsar Ivan den förskräcklige.

Richard Chancellor möter Ivan den förskräcklige. Klicka för större bild

Engelsk-ryska Moskovitiska Kompaniet fick exklusiv rätt till handeln från regionen, men särskilt efter 1580 fick de konkurrens från holländarna. Det var då tsaren grundlade den nya staden vid Dvinamynningen som senare döptes till Arkangelsk.

På 1590-talet tog sig holländaren Willem Barentz förbi Novaja Zemlja till Karahavet. Han tog sig inte genom nordvästpassagen men upptäckte Spetsbergen, som holländarna sedan gjorde anspråk på. Eller Svalbard från vikingsagorna, eftersom norrmännen vill tro att vikingarna upptäckte ögruppen på 1200-talet.

Katastrofen för spanska armadan ändrade maktbalansen västerut i Atlanten. De gamla sjöfararnationerna Spanien och dess allierade Portugal backade. I stället växte England och nyligen befriade Nederländerna i styrka. Med den ekonomiska boomen i dessa länder ökade behovet av råvaror och livsmedel, även norrifrån.


Från vikingar till Viking II

Nordatlanten från Grönland till nordkalotten var ett dansknorskt intresseområde alltsedan vikingatiden. Kunk Håkon Håkonsson, som hade västkusten inklusive Dragsmarkskloster som maktbas, inlemmade Island och Grönland i sitt atlantiska välde. Danmark glömde de grönländska vikingaättlingarna, som dog ut i början på 1500-talet. Men nu var Grönland återigen i det danska blickfånget. Christian IV sände med engelsk assistans flera expeditioner dit i början på 1610-talet. Resultatet blev skralt men kungen sneglade ännu längre västerut, helst med en passage till Asien.

Den skulle dröja ända till 1903 innan Roald Amundsen, (uppväxt utanför Fredrikstad) med lilla båten Gjöa blev först att ta sig genom denna passage. Drygt tjugo år tidigare hade kung Oscar II glatt sig åt att en annan av hans undersåtar, Nordenskiöld, var den förste genom nordostpassagen. Finlandssvensken Adolf Erik Nordenskiöld bodde utanför Strängnäs, där han blev riksdagsman. Men västkusten var med på ett hörn, för Vegaexpeditionen finansierades av James Dickson från Göteborg. Lägg sedan till Skinnarmo och Transatlantic i Skärhamn. Med lite puttrande patriotism skulle man kunna säga att det är vi västkustbor, Östfold inräknat, som vann det race som Jens Munk och Anders Oroust var med om att starta.

Kung Fredrik, som tjänade grovt på öresundstullen, skrämdes av Ishavskonkurrensen. Därför skickade han 1582 en eskader ledd av länsherren Erik Munk för att hävda suveräniteten i norr. Munk, adelsman rotad från Hjörne i Halland och  länsherre i Sydnorge, arresterade ett antal holländska och engelska skepp, vilket sedan tvingades dessa länder att erlägga en årlig avgift för passagen. Därmed var kartan för den nordnorska kusten ritad för all framtid.

De kapades skeppen med sin värdefulla last tog Munk hem till sitt gods Barbu vid Arendal. Kanske väckte erövringen aptiten på polaräventyr hos den då treårige sonen Jens. Men det retade också de andra adelsmännen på eskadern, som blev Erik Munks bittra fiender. Men det var framförallt annan försnillning och bondeplågeriet i länet som ledde till att han ett par år senare sattes i Dragsholmsfängelsetorn på norra Själland.

Dragsholmfängelset hyste bättre folk. Strax före Erik Munk, 1578, dog här James Hepburn, 4:e earl av Bothwell, tredje make och innan älskare till Maria Stuart. James troddes ha sprängt Marias make nummer 2, Henry Stuart Lord Darnley, i luften. Båda rymde från internering i Skottland, Maria till systern Elisabeth i England, som kortade hennes huvud högst betänkligt. James stack till Norge och hamnade i Bergen, där hans i ungdomen försmådda älskarinna, adelsdamen Anna Rustung , såg till att han först fick fem år på Malmöhus och sedan lika mycket på Dragsholm. Ett drama helt i Shakespeares anda, som inte blev sämre av att Marias och Lord Darnleys son, kung Jakob I, gifte sig med kung Fredrik II’s dotter Anna. Syskonkärleken komplicerades när Christian IV satte krokben för engelsmännens handel på Arkangelsk. Jacob I och hans Anne, Christian IV och Erik Munk förenades i en gemensam hobby: nämligen att spåra upp och bränna häxor.

Att Erik Munk horat med fältskärsdottern Anna Bartholemeusdotter och i den som det påstods oäkta sängen avlat barnen Nils och Jens låg honom också i fatet. Efter arresteringen flyttade Anna till Fredrikstad där Jens gick skola. Själv ligger hon begravd på Hvaler, så vi kan gott räkna Jens Munk som västkustbo. Jens gick till sjöss när han var tolv och via Portugal hamnade han som skeppsgosse på ett skepp som kapades av pirater i sydatlanten. Han lyckades dock klara livhanken och levde under fem år som skomakarlärling och målare i Brasilien.


Svenska låset i Östersjön får konkurrens i norr

Alltsedan Erik XIV’s regim på 1560-talet hade Sverige försökt ta kontroll över Rysslands utförselhamnar i Östersjön; först Estland 1560 och sedan Kexholms län under den stora ofreden 1570-1595. Länet, som sträcker sig från Finska viken uppefter Ladoga, återgick visserligen till ryssen i och med freden i Teusina 1595. I gengäld behöll Sverige Estland och fick beskattningsrätt från Österbotten upp till Ishavet. Sigismund, eller snarare hans riksföreståndare, Gustav Vasas son Karl (senare IX som kung) ville vara med i leken om ishavshandeln, något som accentuerades med svenska inbrytningar i norska Finnmarken. För handeln över Ishavet var ett allvarligt hot mot svenska handelsimperialismen i Östersjön – lika väl som för Christian IV, som blev kung över Danmark/Norge 1596. Efter att Sigismund avsattes från svenska tronen 1598 kom Sverige och Polen att strida om kontrollen över baltstaterna och därmed den ryska exporten.

Karl IX

Samtidigt blev holländarna allt aktivare i Norra Isahavet. Willem Barentz ledde tre expeditioner under 1590-talet. Han nådde till Karahavet bortanför Novaja Semlja och hann dessutom med att upptäcka Spetsbergen. Men nordostpassagen förblev stängd.

1599 ledde danske kung Christian IV en åtta skepp stor eskader till Vardö och vidare längs Kolahalvön. Pirater och annan oönskad sjöfart stoppades. Suveränriteten över Finnmark stärktes på svenskarnas och ryssarnas bekostnad.


Munk handelsman

Samma år återvänder Jens Munk från Brasilien och får då veta att pappa Erik Munk fyra år tidigare hängt sig i Dragsholm. Kronan har förverkat han egendomar i Sydnorge och Halland så allt Jens får ärva är en silverkanna och några klädespersedlar. Jens, fattig som en skeppsråtta, tar hyra som bokhållare på ett handelsfartyg. Det blev många resor i Östersjön och till Norra Isahavet, efter 1605 som köpman på eget fartyg.

1608 köper Jens Munk ett gammalt fartyg för 2000 daler. Han hämtar en last svavel på Island och får de veta att Henry Hudson försökt ta sig norr om Amerika till Kina men i stället hamnat på Spetsbergen. Året efter beger han sig tillNovaja Zemlja för att köpa skinn. Men skeppet skruvas ner av isen Barentshavet, i samma vatten som Barentz själv omkom i. Besättningen bygger en flotte av jollen och vraktimmer med vilket de med stora strapatser ror – för att så småningom räddas ner mot Arkangelsk.

I samma veva, 1609, seglar Henry Hudson på skeppet Halvmånen förbi Manhattan och uppför floden som senare ska bära hans namn. Uppdragsgivare är holländska ostindiska kompaniet som koloniserar området. År efter far han i engelsk tjänst in i sundet och viken som även den döps efter honom. Strapatserna på Discovery leder till myteri. Hudson parkeras i skeppsbåten och försvinner bland isflaken. Från de sjömän som inte tagit kål å varandra får man i Europa veta att här finns kanske öppningen till en nordvästpassage.

Jens Munk hos Christian IV. Klick=större bild.

Den utblottade Jens Munk tar sig tillbaka till Köpenhamn där han uppsöker Christian IV. Kungen ger Munk två skepp för att 1610 utforska vattnen bortanför Novaja Zemlja. Drivisen satte stopp igen så Munk fick nöja sig med en last torkad fisk från Kolahalvön. Ett misslyckande, men kung Christian hade fått upp ögonen för den oförvägne sjöfararen.

Munks levnadshistoria: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,


Krigshjälte i Kalmarkriget


Christian IV oroades av den svenska expansionen mot norr. Karl IX kallade sig lapparnas konung. Fältherren Jacob de la Gardie tågade mot Moskva och Karl hoppades få se en av sina söner som tsar, som följd av det inbördeskrig som kallades den stora oredan. Holländare uppbackade av ostindiska kompaniet fick Göteborg att blomstra. Staden fick privilegium för handeln i nordatlanten. Karl IX hade en storslagen plan på en ishavsväg från västkusten till Arkangelsk. Det var bäddat för en krock mellan två kungar som båda ville cementera ett nordeuropeiskt handelsimperium.

Därför överraskade kung Christian Sverige med ett anfall från Skåne 1611. De tyska legoknektarna invaderade östra Småland och intog Kalmar, därav namnet Kalmarkriget. Kronprins Gustav Adolf raderade ut staden Kristianopel, där dansken byggt en av sina fästningar längs svenskgränsen. Som tack brände de Göteborg, under ledning av Jens Munk – som nu blivit kapten i danska flottan. I Bohuslän kallas kriget Brännefejden, eftersom svenskarna brände drygt 500 gårdar i landskapet, värst i södra delen men även hela vägen upp till Munks hemstad Fredrikstad. De som inte han fly mördades och deras odling och skog förstördes. Dessutom gick Nya Lödöse och Kungahälla upp rök, den senare staden för gott.

Sillen försvann ett par decennier tidigare och efter Brännefejden följde en nöd som fick många att gå till sjöss eller emigrera. Kanske hörde Anders Oroust och sjömännen från Marstrand till dessa.

Ävlsborgs belägring 1612. Klick = större bild

Jens Munk leder som befäl på örlogskeppet Den Sorte Hund belägringen av Elfsborgs fästning. De inringade svenskarna sänker ett antal örlogsskepp, som danskarna sedan bärgar. Ett är segelslupen Lamprenen, byggt på varvet vid Elfsborgs slott efter holländskt mönster. Lamprenen, Nejonögat på modern svenska, tar sedan den svårt sjuke Jens Munk tillbaka till Köpenhamn. Samma Lamprenen som skulle föra Munk tur och retur till Hudson Bay. Och slutligen till tyska blockaden vid Kiel, där Munk dör 1628.

Fästningen gamla Elfsborg kapitulerar 1612 och danskarna kontrollerar älvdalen ända upp till Lödöse, vars manliga befolkning avrättas. Sverige får tillbaka sitt andningshål mot västerhavet först 1619, då man i enlighet med freden i Knäred betalat danskarna en miljon daler i silver. Herraväldet över lapparna i Finnmark fick Gustav II Adolf släppa. I stället inriktade han sig på kriget med ryssarna.


Jagar val och sjörövare

Jens Munk tillfrisknar efter Älvsborgerövringen men hjälteglorian räcker inte för att bli adlad. Denna revansch för pappans förnedring var hett eftertraktad. Han nöjer sig därför med att gifta sig med skeppardottern Kathrine Adriansdotter i Köpenhamn.

Åren efter freden i Knäred jagade Jens Munk under vännen och amiralen Jörgen Dau pirater längs norska kusten. Största kapet för de två danska örlogskeppen – uppe vid Vardö – var spanske sjörövaren Juan Mendoza, alias belgiske handelsmannen Jan Mandaus. Rövaren hängdes i Köpenhamn och för egen del fick Munk åtta av Mendozas kistor fyllda med silver och guld. För en gångs skull kunde Munk känna sig välbärgad.

Förmögenheten krympte snabbt när Munk med hjälp av baskiska fångstmän i tre vändor gav sig på valjakt uppe vid Svalbard runt 1618 (Grönland enligt privilegiet). Otur för Munk men det innebar samtidigt inledningen för valfångst i Danmark/Norge. Säkert fick han höra om de spanska baskernas lukrativa valfångst utanför Labrador. När detta tynade sökte de sig till Island och Spetsbergen.

Valfångst vid Svalbard. Teckning av Jens Munk. Klick = större bild

1618 leder Munk rustningen av en tusen man stark expedition som med fyra fartyg ska få fart på ostindiehandeln, med en ny koloni bland annat. Adligt mygel resulterar i att Munk fråntas befälet till förmån för en 24-årig sjöovan ädling från Skåne.

Munk vill få revansch och kommer i mars 1619 till kung Christian med förslaget att finna en väg till Asien genom Hudsonviken i Canada.

Efter långdragna förhandlingar slöts fred i Stolbova 1617 där Gustaf II Adolf definitivt kunde stänga ute ryssen från Östersjön genom erövringen av Kexholms län, Ingermanland och med en garanti att få behålla Estland och Livland. Men drömmen om en handelsväg mot Arkangelsk fick han ge upp. Å andra sidan avtalades om ömsesidiga handelsstationer, vilket för Stockholms del innebar Ryssbodarna vid Södermalmstorg ända fram till 1874.

Comments are closed.