Två av kalla krigets mest uppmärksammade svenskar kom från samma gård i Hjärtum

Förra pigan Alma Samuelsson, skriven i Utby Mellangård i Hjärtums socken, får 31 mars 1916 sonen Carl Gustaf. Han skrivs som oäkta på samma sätt som systern Anni sexton år tidigare. Alma föddes 1877 under Utby Norgård, som dotter till arbetskarlen Samuel Johansson och Anna Maria Johansdotter.

Vy över Utby. I bakgrunden Göta Älv. Klicka till källan Lilla Edet-bilder.

Mellangård ligger en stenkast från Norgård där skepparen Karl August Johansson med hustrun Maria 1913 får en son Karl Bertil. Bertil blir 35 år gammal kapten på motorseglaren Kinnekulle från Lidköping. Två av Sveriges mest remarkabla öden bakom järnridån handlar om två personer från samma gård!

Vy över Utby Norgård och Mellangård i Hjärtum.

Bertil Johansson tvekade ta befälet på M/S. Kinnekulle. Det ryktades att den tremastade skonaren var svartlistat i öststaterna eftersom flyktingar smög sig ombord i hamnarna, med eller utan hjälp av besättningen. Men Kinnekulle var ett av de bästa i Östersjön och hade som harpuneringsfartyg fångat valar nere vid Antarktis.

20 mars 1948 upptäcker danska fiskare ett nerisat Kinnekulle utanför Stevns Klint på Själland. Ett spökskepp utan den sju man stora besättningen: sex svenskar och en jungman från Polen. Ärtsoppan stod orörd på bordet. Skeppshandlingar och landgångskläder var borta. Kvar fanns kläder från en kvinna, kanske en flykting. Båten var oskadad frånsett brandresterna på akterdäck. Den välta livbåten hängde kvar i en lina. Så i den hade de knappast lämnat fartyget som man först trodde.

I ett brev till utrikesrådet Sven Grafström meddelar chefen för underrättelsetjänsten Thede Palm i maj 1948:
Broder, Följande meddelande har kommit till mig:
”Min sagesman omtalar, att enligt från Polen ingånget meddelande skulle hela besättningen utom befälhavaren på m/s Kinnekulle ha varit i förbindelse med en polsk underjordisk organisation. Två polacker skulle ha underhandlat om illegala transporter, och de skulle ha kommit fullt överens med besättningen och som avslutning inviterades samtliga utom befälhavaren på en biltur till en plats Czarnkow i närheten av Ustka. Hela turen hade deltagarna ovetande skuggats av polska polisen.
Sedan Kinnekulle avgått, följde 2 ryska ubåtar efter. Vad som utspelades till sjöss vet man ej, men efter ca ett par dygn skulle besättningen på Kinnekulle jämte de polska kontaktmännen ha setts på Viktoriaskolan i Danzig, numera UB-kvarter. De ”illegala” polackerna skulle ha avrättats där, varefter svenskarna med polismotorbåt transporterats till Königsberg, där de fördes ombord i ett ryskt fartyg General Suvorov, vilket avgick till okänd ort.”

Det visar sig senare att den polske jungmannen Ryzsard Mlodziewsky ledsagat besättningen till en rysk miltär bas nära Uska, som tidigare använts av tyskarna för att skicka V2-raketer. Misstankar om spioneri kan vara en förklaring till den ryska kapningen om det inte var så att det fanns flyktingar ombord.

Vy hamnen i Utska.

Thede Palm på T-kontoret ansvarade för svenska spionaget i Baltikum och Polen, bland annat med spionfartyg. (Palm blev senare chef för Olof Palme på försvarets spionageavdelning. Palme rekryterades till sitt första fasta jobb av nazisten och officeren Lennart Hagman. Där förberedde han en svensk motståndsrörelse med namnet Stay Behind.)

(Sven Grafström lämnade UD 1948 för att i FN-tjänst medverka i maktspelet kring Koreakriget. Grafström hittades i pyjamas på en banvall mellan man Nice och Paris 1955. En dödsolycka på expresståget fastslog utredningen men det ryktades att diplomaten hjälpts av kommunistagenter genom öppna fönstret.)
´
Carl Gustaf som nu kallade sig Svingel tillbringade sommaren 1948 i Hjärtum, där h an målade om huset för en handikappad sömmerska nära kyrkan. Det skrevs om Kinnekulle i svenska pressen så fick säkert god vetskap om fallet. Han var bekant med SJ:s representant i Berlin, Sven Jörgensen, som beordrades utforska besättningens försvinnande.

Bertil Johanssons hustru Mary i Utby var aktiv i dessa efterforskningar. Åtskilliga vittnen ansåg sig ha upplysningar om personer i polska fängelser, av allt att döma från Kinnekulle och Bengt Sture. Båda fartygen hade efter kollastning lämnat Ustka samtidigt och sedan försvunnit.

Polackerna nekade till att svenskarna fanns i fängelser men det gick att lämna cigaretter och matpaket till dem. Senare förpassades de med båt till Ryssland, förmodligen i arbetsläger.

En som lämnat gåvor var Elna Gistedt som först 1964 avslöjade sina sonderingar efter de svenska sjömännen. Det fick stor publicitet och UD aktiverades ända upp till utrikesminister Torsten Nilsson. Det var i detta känsliga läge som Carl Gustaf Svingel något senare aktualiserade UD till de

Efter kontakt med brodern till den polske jungmannen skriver ett ambassadråd på svenska UD 1958:
”Inledningsvis framhöll han att de sedan Kinnekulles förlisning icke haft något som helst takt meddelande från brodern och att de knappast längre räknade med att han vore i livet. Omständigheterna kring besättningens försvinnande hade som han sade varit så mystiska, att man måste räkna med att den förts i sovjetisk fångenskap.
Några som helst bevis för denna teori hade han dock icke, men denna slutsats föreföll honom mest naturlig om man tog hänsyn till alla i ärendet kända fakta. I ett brev från Mary Johansson, hustru till befälhavaren på Kinnekulle, hade han helt nyligen för första gången erhållit kännedom om de rykten som cirkulerat att besättningen skulle ha förts till Mokotow-fängelset i Warszawa. Vid samtal med olika personer som möjligt skulle kunna veta något hade dessa rykten dock icke kunnat bekräftas. Han berättade vidare att han fyra dagar före besättningens försvinnande sammanträffat med brodern i Ustka
Fartyget hade då varit färdiglastat och avgick samma dag, d.v.s. troligen den 14 februari 1948. På grund av dåligt väder hade fartyget enligt vad man sagt honom återvänt för att därefter definitivt lämna Ustka den 18 februari. Han själv hade redan den 14 lämnat staden. Hans hustru hade släktingar som voro anställda i hamnen i Szczecin och genom dessa hade han fått kontakt med olika som han sade sakkunniga personer och även blivit i tillfälle att inspektera Ivans styrhytt,14 när den infördes till Szczecin. Av resterna av denna kunde man draga slutsatsen att detta fartyg sprängts sönder. Teorin bland hans bekanta i Szczecin var att ”Ivan” först torpederats av ett sovjetiskt örlogsfartyg och att därefter Kinnekulles besättning tvingats att övergiva sitt fartyg som stuckits i brand. Men, som han sade, säker kan man ju aldrig vara, även om omständigheterna kring fartygets undergång icke verkade naturliga”.

I februari 1964 berättar en svensk civilingenjör var han fått höra i fallet Kinnekulle från en polsk sjöman. Denne hade befunnit på den bestyckade båten som prejade skonaren. En rysk poliskommissarie beordrade Bertil Johansson att föra över besättningen till det polska fartyget eftersom man smugglat flyktingar. Efter artikeln strömmade in en mängd vittnesuppgifter om försvinnandet. En upplyste om att de förts till ryska enklaven Kaliningrad och sedan med fartyget General Suvorov till okänd ort.

Bertil och Mary Johanssons gravsten, Hjärtums kyrkogård. Klicka till källan Billion graves.

Med stöd från Mary Johanssons fond kämpade Bertil Johanssons hustru för att få klarhet, fram till sin död 1995. Gravstenen på Hjärtums kyrkogård anger kaptenens dödsår till 1948. På samma kyrkogård låg Alma Samuelsson begravd, tills sonen Carl Gustaf Svingel på 60-talet upptäckte att den var borttagen.

Comments are closed.