Häng med Hästekällafrun på ridtur till häxornas Mollösund, anno 1715

/ Av Ingemar Lindmark. ♦= klicka till Google Maps.

(Resan är en fiktion men merparten fakta är tagna ur verkligheten.)

Fast det bara var ett par fjärdings väg hade Johanna i Hästekälla  inte sett sin mor Kerstin på hela sommaren. I detta nådens, eller snarare onådens, år 1715 har Jacob har haft mycket att bestyra nedra befallningsman och dessutom sitta ting. Mycket av gårdens skötsel har fallit på Johanna, slitsamt för kungens män kräver årligen åtta tunnor korn och en stut i skatt. Dessutom dryg betalning om man vill slippa dagsverken på befästningarna i Uddevalla och Kungälv. Kronan betalar knappt alls för trupp som huserar här.  Rotens båtsmän ska ha sitt. Sjövana bonddrängar, knappt tonåringar, är mobiliserade och många slåss just nu mot danskar och preussare neröver Östersjön.

Kornnekrerna är inkörda på logen. Bönor och ärtor är redan tröskade. Svärmor Malin  Jönsdotter ser till de två döttrarna Malena och Karin. Äntligen kan Johanna unna sig lite ledigt och tidigt denna granna oktobermorgon spänner hon damsadeln på Blacken och rider söderut ner mot Boxviks kile.


På hästryggen får hon tid att tänka.

Bara 25 och så mycket som har hänt. Bondmora sedan Jacob löste ut en tredjedel från storebror Rasmus när de gifte sig 1710. Och nu har de så ställt att de kan lösa ut hans andra syskon. Vilket också är fallet med gården Stensbo där Jacobs lillebror Lars just har flyttat in. Och dessutom ett antal obligationer till folk i bygden, om de nu kan betala tillbaka.

MellanHästekälla (till höger) och Edshult. Stenbacka=Stensbo

Och nu är hon på väg tillbaka till det fattiga Mollösund som hon kommer från. Pappan Knut Olsson, dog för några år sedan. Mamma Kerstin Jacobsdotter bor numera på Edshult  , frälsegård under Daniel Bildt, en fjärdingsväg norr om Mollösund.

Många i bygden runkade sina huvuden när Jacob äktade Johanna. En bondson, av bättre folk dessutom, som gifter sig med en strandsittardotter. Det har väl aldrig hänt förut, inte utan att ha ertappats med köttsligt umgänge i varje fall. Pappa Knut Olsson titulerade sig skeppsbyggmästare och ägde en skuta, men ändå. Jacob var välbärgad och skrivkunnig, han kunde ha fått någon med bra gårdsarv. Men Jacob var redan nämndeman, kunde bestämma själv och för honom var kärleken viktigare än rätt till odelsjord. Och inget fel på kärlekslivet tycks det. Johanna har redan givit honom tre små. (Och det skulle bli nio till. Fast bara sex uppnådde vuxen ålder).


Förtrollande historia

Dalen med klippstupen på andra sidan är som fagrast när Johanna rider ut från Hästekälla. Norrut ser hon Bua  som svärfar Olof Rasmusson och dennes son Rasmus köpte 1697. Rasmus tog över hela gården då Olof dog och ägde den tills han dog 1714.

Säteriets huvudbyggnad som Knut Bildt byggde på 1600-talet.

Innan ägdes Bua av Daniel Bild som för sina trassliga affärers skull även han belånade gården. Bildt hade då återfått Morlanda säteri  som hans far Knut förlorat till generalmajoren Mörner. Knut hade nämligen flytt till Norge sedan han samarbetet med fienden under Gyldenlöwe.

 

 

 

 

Trots att de gått nästan fyrtio år har Orust  inte riktigt repat sig efter att två  norska regementen och delar av livregementet härjade på Orust. Man minns sjöslaget vid Gullholmen inte långt från Hästekälla. Och även gårdar som härjades i Morlandadalen.

Olof Rasmusson var smedson från Hoga i Stala. Han gifte sig först vid dryga trettio, antagligen för att han tjänat som ryttare under Kärreberg  på danska tiden. Som tur var kunde hustrun  Jönsdotter ärva sin rike far, Jöns i Vräland, då han dog i fängelset 1671. I brist på bevis frikändes han sedan för trolldom så att hans vedersakare, fogden Hans Larsson, inte kunde ta egendomen i beslag.

Efter några år i Sörbo  köpte Olof och Malin i början på 1670-talet gården Hästekälla av strandfogde Erik Björnssons familj. Björnsson hade horat och flydde till Halden i Norge.

Utsikt från Hästekälla mot Bua som det ser ut i dag:

Kanske innebar Bua något speciellt för Malin Jönsdotter. För på sätt och vis var det där som trolldomsmålet tog sin början i Mollösund.  Men det var ett tiotal år innan Johanna Knutsdotter föddes där. En av de första som rannsakades för häxeri sensommaren 1669 var Börta Crämars i Mollösund. En av trollfolket hon sett på ett skär var en  ”pänna och pappir uthi sin handh och skref, hade brun Klädis Kropus, brun Klädes tröija, swarta Stöflar på sigh, hade svart hår, och gult skägg”. Pressad lät hon sig minnas att det var Jöns Gulbrandsson i Vräland.

Börta Krämars, som var åttio år, tubbades att ange ett antal olyckliga för häxeri. En var Elin från Bua i Morlandadalen. Börta påstod sig ha varit ihop med Elins man. Elin dog i fängelset och slapp att som flera andra bli halshuggna. Men för trolleriets skull brändes hon. Hennes man gick sedan på bygden och tiggde.

Även Börta dog i fängelset, av skröplighet och kanske av tortyr och flytprov i hamnen.

Tumskruv var ett populärt redskap för att få fram erkännanden.  Sådan tortyr förbjöds vid riksdagen 1772 där Olof Jakobsson i Hästekälla, son till Johanna Knutsdotter, deltog som ledamot i bondeståndet.


Ridturen

En och annan grind, annars skrittar hästen raskt genom dalen. Snart ser hon gårdarna i Röd  och vägen upp mot Backen, skattevrak numera. Börta Crämars påstod sig vara döpt av Erik i Röd och där skrevs in i en bok som Satan hade. Börta bad Gud upplåta sin mun för att minnas vart boken tog vägen. Varvid rätten och kyrkoherde Lars Dahl i Morlanda bad för Börta. Hon bekände sina trolldomssynder med förhoppningen på ett saligare liv efter detta.

Lars Dahl är inte kvar som kyrkoherde. I likhet med Knut Bildt flydde han till Norge efter Gyldenlöwfejden 1679.

Det är ebb och måsarna pickar efter ätbart i gyttjan. Utanför glittrar kilen. De gamla säger att sjön gick högre förr. Kanske fordom ända upp till Hästekälla, varför plöjde man annars upp snäckskal? Det beror på havets försvinnande säger kyrkoherde Bundi, men vart då vattnet tar vägen kan han inte svara på. Lika lite som han kan förklara varför svalarna övervintrar nere på sjöbottnen.

Anna håller in hästen för att hälsa på Lars och svägerskan Anna i Stensbo ♦.Första barnet är på väg, det lär bli till jul. Lars gläds över köpet av gården, problemet är att komminister Nöring ämnar gå till tings för han anser sig ha bättre rätt till gården.

Olof Knape / Strömstierna

Efter middag med sill och bönsoppa fortsätter Johanna färden, förbi kapten Olof Knapes Hällevik . Han bodde visserligen inte där men hade affärer i socknen. Just nu befinner sig denne fiskarson från Kärringön ute på Nordsjön och kapar fientliga handelsskepp med sina fyra fregatter. Knape blir rik på båtlasterna som han säljer i Göteborg. Så framgångsrikt att kungen i år adlat honom till Strömstierna. För bohusläningarna är han sjöhjälte sedan hans örlogsskepp skyddade våra galärer och skärbåtar från fienden. Som nyutnämnd amiral håller Strömstierna till på godset Wese  i Brastad längst in i Brofjorden. Han har nyligen köpt kronans fiskeläge Lysekil för 100 daler.

 

 

Halvvägs på Mollösundnäset möter Johanna trasiga ungar från stenstugorna i Barrevik . Deras bedjande ögon får henne att ge dom ett antal rågskorpor. Samma sort som hon senare skulle baka som färdkost för kungens soldater.

Det råder stor nöd bland strandsittarna mellan Ellös och Mollösund. Norskarna under Gyldenlöwe stal deras båtar. För att skaffa sig nya måste de sätta sig i skuld. Det blev en svår tid för Johannas sedan länge döde far, skeppsbyggmästaren Knut Olsson i Mollösund. Strandsittarskatten för båtinnehav och fångst avkortar staten visserligen tidvis men drabbar ändå fattigt folk, särskilt de som bodde på ofri grund under Morlanda säteri.

Vägen som knappt kan kallas en stig ringlar sig på näset ner mot Mollösund. Johanna få leda hästen över hällar och moras tills gärdena öppnar sig vid Edshult , ungefär halvvägs mellan Hällevikstrand och Mollösund. Hon stiger av vid det grå timmerhuset och låter ögat svepa över det bördiga gärdet innanför den igenslammade viken.

Kanske såg Kerstins stuga ut så här

 


Härjad kust

Kerstin är 65 och ser sliten ut. Visserligen inte direkt fattig som så många andra härute. Men livet har varit hårt. Först häxjakten med ständiga skräcken att bli angiven och torterad i den fruktade järnjungfrun, där bränningen kom som en befriare.

Gyldenlöwe

Sex år senare fick de 300 själarna i fiskeläget maka åt sig för de 500 sjuka soldaterna från Norge som Gyldenlöwe härbärgerade här. De tog med sig fjorton av fisklägets båtar. De fiskare som tagits ut som kronans båtsmän tordes inte ge sig ut. Fångsterna minskade och folk svalt.

Kerstin, tjugo år ung och vacker, var ofta rädd. Knektarna skulle svära sig fria från en våldtäkt men själv riskerade hon både rykte och böter. Och kunde de inte betala riskerade hon spöstraff på bar hud.

Sillen minskade i fjordarna på 1670-talet. Mollösund var utarmat redan före Gyldenlöwes härjning med sjukstugan som extra prövning.

Ett fyrtiotal i Mollösund var så fattiga att de inte kunde betala skatten, och då räknades inte de som skattade hos Bildt på Morlanda – som i Edshult och Ellös. Några i Mollösund för att de omkommit i sjön eller i brand. Många var tiggare. Uppemot tio hade rymt till utlandet, i vissa fall båtsmän som riskerade uttagning till flottan. Där  behövdes sjövant folk för Sverige låg i krig nere i Tyskland. I september 1675 kom danskarna med sin krigsförklaring med angrepp i Skåne och Bohuslän.

Och nu 1715 skräcken för att få hus och hem nerbrända av norska skärbåtsknektar om det inte fanns pengar till brandskatten. För inte så länge sedan stal  de kreatur, spannmål och diverse persedlar hos gårdar på Morlandaöarna.

Edshult låg som så många andra gårdar på Orust öde efter den norska ockupationen. Det var först när Knut och Kerstin tog som det blev ordning på Edshult. När Daniel Bilds far Knut hade följt med Gyldenlöwe på återtåget till Norge och behövde pengar hade Knut lånat honom 200 daler mot pant i Edshult, som var frälsegård under Morlandasäteriet.

Knuts son Jacob tog över husen och skutan i Mollösund . Fast Jacob vill inte längre vara förmyndare för sin far, som var sjuk och förvirrad innan han dog. Jacob delade då farsarvet med systrarna Johanna och Sigrid mot pant i hus och skuta. Han är 35 och har med Elisabeth Börgesdotter två barn – Börta och Olof som föddes i januari.

Jacob har ankrat skutan och idag plöjer han Kerstins vall med ett par lånade oxar. Han kommer in i stugan där han och Johanna bjuds på makrillsoppa. Jacob har åtskilligt att beklaga sig över, låt vara att man inte behöver skatta för fiskefångsten längre. De som inte har fått sina båtar och redskap stulna törs inte ge sig ut på Västerhavet och råka ut för dansken. Flera i Mollösund har stuckit utomlands. Många, även kvinnor och barn går på bygden och tigger.

Utan hjälp av sonen har Kerstin svårt att klara sig. Fast här har hon mark och djur, som trots allt ger tryggare försörjning. I Mollösund hade Kerstin bara en kåltäppa. Det var bråk om en sådan som hon åkte på juling av Olof Torbjörnssons hustru.

Edshult idag:


Mollösundsminnen

Täpporna ligger tätt i skydd av stengärsgårdar i Mollösund. Helge Nilsson och hans kvinna försökte plocka ner sådana stenar från Börje Anderssons täppa. Kvinnan påstod sedan i tinget att Börge rivit kjorteln hennes och sedan kastat henne över gärsgårn varvid Helge slagit Börge på käften. Enligt vittnet Fast enligt vittnena Magnus Drakman och Måns Torbjörnsson var det kvinnan som slog först.

Jacob hade mer att berätta. Sagde Drachman lyckades bärga en oxhuvud vin när en hel hop kvinnor och män plundrade ett skepp som strandat på skären utanför Mollön. Fast klockare Johan Simonsson knyckte fatet och drack upp innehållet ihop med grannarna så Drakman blev utan. Vraken räknades visserligen som kronans eller säteriets egendom men kunde ändå under lyckliga omständigheter berika folk härute.

En som inte var främmande för att tillskansa sig gods från vraken var Tjörnprosten Mikael Koch och hans son, som en tid gömde sig för rättvisan uppe i bergen. Kock drev ivrigt in skulder från strandsittarna. Som när Magnus Drakman var skyldig skyldig prosten åtta daler.

Johanna minns att hennes Jacob också drev in fordringar från strandsittare. En var Jöns Wäver i Mollösund, som häftade åtta dalar i skuld. Jöns hade tidigare gjort sig bemärkt för löskaläge och att ha stulit två tolfte brädor från en skotsk skeppare.


Rannsakningarna

Kerstin berättade hur Malin på Herrön  sommaren 1669 kastades i sjön fyra gånger och hon flöt som en gås. I varje fall ansåg trolldomskommissionen under häradshövding Drachman det under rannsakningen i Mollösund i augusti.  Dessutom erkände Malin sig som trollkona innan hon dog av tortyren i häktet. Innan han Malin ange flera, bland andra Börta Krämars, för trolldom. Börta erkände samlag med djävulen då hon var 12-14 år gammal: ””och spurde migh till, om iagh ville tiena honom, hwilket iagh först eij ville och sadhe Neij, men omsider öfwertalte han migh, att iagh skolle fölgia honom medh, hwilket iagh ock giorde”.

Den sommaren hade Thomas Anderssons fiskeskuta gått under med sin besättning. I sin förvirring visste Börta att hon satt bak i båten. Malin på Herrön bröt av masten. Giertrud Corporals från Mollösund satt på rån. Per Larsson från Mollösund höll i rodret och hans dotter deltog också.

En månad senare rannsakades Börta Crämars igen i Trätte på Orust.  Hon tillstod att Satan lärt henne trollkonster och som blivit inskriven i hans register med sitt eget blod. Kommisionen tog på fullt allvar nya versionen om förolyckade fiskeskutan. Börta for ut som en skata till skutan där Thomas Andersson var en skata. Malin på Herrön var där som en korp och Per Larsson en kråka. Per Mathsson från Mollösund  Hur de andra kom dit i vilken skepnad visste hon inte. Vems tur nästa gång?

Per Mathsson från Mollösund var också med på skutan. Han var son till Malin på Herrön och beskylldes också för att blåsa väder och segelvind med en trollpipa. I Mollösund bodde ett trettiotal strandsittare. Kerstin Jakobsdotter avslöjade för son dotter Johanna i Hästekälla vilken rädsla hon kände som tjugoåring i fiskläget.

Så kan det ha sett ut i Mollösund då de trollanklagade vattenprovades. (Bilden är från Gullholmen). Klicka till Digitalt Museum.

Trots att Giertud Corporals sade att hon flugit som en kråka och styrt båten mot en klippa ville inte Per Larsson erkänna sin medverkan. Trots att han flöt då bödeln kastade i honon bunden till händer och fötter.

Klicka till mer information om vattenprovet

Bödeln högg huvudet av Malin på Herrön redan i juli samma år efter att skulden bevisats med vattenprov fyra gånger. Giertrud Corporal, Per Larsson och hans dotter Anna avrättades i Kungälv i juli följande år. Per Mathsson och sju andra gick samma öde till mötes 1672 på Sötången  nära Myggenäs vid Tjörn Att halshuggas sågs som en barmhärtighetsåtgärd innan de brändes på bålet. Se vy från Sötången/Sjötången.

 

Utsikt från Bränneberget. Klicka till källan.

Platsen kallas idag Bränneberget vid Sjötången.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *