De egensinniga svartrockarna i Thorilds hemtrakter

/Ingemar Lindmark 

Lekte Thomas Thorén på vallarna till Bohus fästning? Thorild, som han kallades sig senare, har inte skrivit om sina barnaår. Men  det är troligt eftersom han bodde i närheten. 1765-1772 togs pojken om hand av brodern Olof Thorén, stadskassör i Kungälv och tygskrivare på fästningen. Den hade då förlorat sin militära betydelse men fängelset fanns kvar med ett sjuttiotal fångar i cellerna vid yttre borggården.

Yttre borggården. Gluggen till Leopolds cell nere i vänstra hörnet.

Trots den fuktiga stanken kikade nog Thomas in genom cellgluggarna för att se stackarna röra sig i mörkret. Särskilt en fånge väckte nyfikenhet, Thomas Leopold. Han hade för sin fromhets skull suttit där sedan 1729, med tio års avbrott för internering i Kalmar och Stockholm. Regeringen hade glömt av Leopold, tills nya landshövdingen Didrik Taube 1764 skickade in en fångmatrikel. Då tyckte de styrande att Leopold lika gärna fick  sitta kvar för det var ändå omöjligt att få honom på bättre tankar.

Vissa i trakten gav Thomas en hjälpande hand. En var hans farbror, tulltjänstemannen Carl Adam Leopold, pappa till Thorilds trätobroder Carl Gustaf Leopold.

Thomas Thorild, eller Thorén som han hette då, påmindes som elev vid Göteborgs gymnasieskola om svenska kyrkans inkvisition mot radikalpietisterna. Där undervisades han av lektor Johan Rosén, som var stadens kulturelle ikon. Hans bror Sven Rosén hade i Stockholm predikat för fattigfolk på bönemöten, i strid med konventikelplakatet. Den pietistiska fromhetsläran hade Rosén i slutet på 1720-talet insupit från Henrik Schröder från Uddevalla.

Sedan drogs Rosén till de radikalpietister som kallades gråkoltarna i Stockholm – en tro som han trots påtryckningar inte ville avsäga säg. Därför dömdes Sven Rosén 1741 till landsförvisning. Stora skaror slöt upp när han kördes i fångkärran genom landet.

På Göteborgs gymnasium, där även Bengt Lidner gick, stred lärarna för och emot Emanuel Swedenborg. Skvatt galen eller en Kristus i ny tappning? Johan Rosén var en de lärare som såg sig som swedenborgare. Straffet blev att de drogs in rättegången mot lärofadern och förbjöds undervisa.

Thorild verkar inte smittats av Swedenborgs lära utan sågs då som ortodox kristen. Den sextonårige gymnasisten var så beläst att han i Kungälvs kyrka kunde hålla en predikan, som han påstod sig ha skrivit på en timma.

Kyrkans inkvisition mot kätteriet bidrog nog till unge Thorilds skepticism. I Lund läste han upplysningsfilosoferna Voltaire och Spinoza. Thorild kallade sig fritänkare och såg gudomliga i naturen. Lund kändes trångsynt så den unge världsförbättraren flyttade till Stockholm. Där utmanade han den goda smaken med sin fritt rimmade poesi, till Kellgrens stora förargelse. Men hans religiösa tankar var svårtydda och värvade inga proselyter. Den kyrkliga överheten brydde sig därför inte, rumphuggen som den var av Gustaf III:s envälde. Engelsmännen var på sin höjd kallsinniga när Thorild där publicerade skriften Alla predikningars predikan öfver prästemas gudlöshet och religionens fall.

Thorild angrep all censur, även den religiösa: “Dessa människopåfund bör få diskuteras fritt för annars lämnas fältet fritt för allsköns religiös galenskap, som svärmeri och pietism”.  Thorild var ganska ensam om sådan kritik där andlig depotism skyddas med censur.

I processen 1792 yrkade advokatfiskalen på dödsstraff för att Thorild brutit mot grundlagen, främst för att han vanärat regering och ständer. Men även kritik mot religionen fanns med i anklagelsen. För i lagen stod ”att ingenting anstöteligt, eller stridande emot Wår rätta Tros bekännelse och den rena Evangeliska Läran…, må få skrifwas eller tryckas.”

 

Marstrands porto franco

Våren 1790 landsteg Thorild i Marstrand från ett religiöst och kungatroget England, som inte välkomnade honom. Sverige framstod nu för Thorild i en bättre dager. Men tryckfriheten inskränktes så för sådan brott fanns risk att hamna på Carlstens fästning.

Marstrand, slutet av 1600-talet

 

 

 

 

Människor med annan tro tilläts invandra, även till Marstrand. Franska adelsmän som flytt från revolutionen levde loppan i staden. Judar syntes på gatorna, kanske var de på väg synagogan i norra försvarsverket.

Marstrand hade särställning som en slags fristat där det krävdes pass för att ta sig dit. Porto Franco innebar att varor kunde införas fritt och tullbeläggas på stationer runt ön – om de inte smugglades till fastlandet.

Var fjärde av de 1700 inbyggarna var en brottsling som i Marstrand fann skydd undan rättvisan.  För att slippa kriminaliteten lyckades stadens borgare få regeringen att upphäva frizonen 1795, varvid många av de judiska handelsmännen flyttade till Göteborg.

Thorild var inte främmande för begreppet porto franco. Som en besviken student skrev han: ”Det faller mig in, att invånaren i Lund borde antaga romersk-katolska religionen, och sjelfva staden bli en porto-franco för nunnor och grälar”.

.
Fredrik Nilsson Bagge

1666 fanns i Marstrand två borgmästare, Peter Drachman och Nils Bagge, pappa till Johan, Fredrik och Börje. Förmodligen hade Bagge ett finger med i spelet när en kommission avsatte Peter Drachman som straff för oegentligheter. I stället blev Drachman häradshövding för Orust/Tjörn och ledamot i trolldomskommissionen tillsammans med Uddevallas borgmästare Anders Larsson.

1669 tog Drachman hämnd genom att häkta Nils Bagges mor Malin Börjesdotter, anklagad för häxeri. Borgmästaränkan hade i likhet med sina angiverskor halshuggits och bränts om inte Nils bröder Fredrik och Johan Nilsson Bagge bombarderat höga vederbörande med brev så att hon blev frikänd.

Fredrik Bagge var då nyss hemkommen från teologiska studier i Tyskland och förordnats till adjungerande präst i Marstrand.Tricket var att konservera dottern till den sjuke kyrkoherden som emellertid tillfrisknade. Tvisten om predikstolen ledde till att svärson och svärfar 1674 bråkade i kyrkan och därför dömdes av domkapitlet. Kyrkoherden avgick senare till förmån för sin måg.

Fredrik Nilsson Bagge

Tre år senare lyckades Gyldenlöwes danska knektar med en list ockupera Marstrands fästning. Gyldenlöwe härsknade när Fredrik Bagge vägrade hålla bön för de danska vapnen och kung Christian. Generalen fick i stället lyssna till Bagges förbön för svenske kungen Karl XI. Prästen fängslades och dömdes senare till döden i Fredrikshald, men klarade livhanken genom att erlägga tredubbel mansbot.

 

 

Bagge återfick tjänsten i Marstrand när staden åter föll i svenska händer. 1682 belönades han av Karl XI med Solberga pastorat. Denna extra inkomstkälla bidrog till Fredrik förmögenhet och han hade råd att vara självsvåldig. Hans imponerande gestalt visas på tavlan som hänger i Solberga kyrka.

Stegelberget i Solberga

1585 mördades kyrkoherde Arne och hans familj i Solberga prästgård. Mördare var sir Archie och två andra skotska knektar, som förmodligen deserterat från Johan III:s legohär. Knivarna slipas i Branehög skrev Selma Lagerlöf i Herr Arnes penningar. Bakom gården finns stegelberget där förövarna enligt sägnen med gödande stänger jagades runt en stolpe med tarmarna fastspikade, innan de tre kastades upp på bålet.

Johan och Börje Bagge blev handelsmän i Uddevalla, där de blev rådmän under borgmästare Anders Larsson. Han hade gjord sig ökänd som hänsynslös fogde under per Brahe. Som borgmästare satte han fart på staden, bland annat med företaget Uddevalla Sågbruksintressenter.  Borgmästaren skodde sig mer än lovligt så Börge Nilsson Bagge fick en tid vikariera för Larsson i riksdagen. Börje blev näst rikast i staden, efter borgmästaren, och det var i Bagges hus som fick härbärgera Karl XIIs lik.

Herman Schröder
Nöden var stor 1696 i Bohuslän för missväxtens skull. 9 maj 1696 brann en stor del av Uddevalla. Klensmeden Claes Goritzson var utblottad och flyttade till en gård i Svanesund på Orust. Sonen Herman Schröder fick sluta i Uddevalla trivialskola och i stället för studier tog Herman 14 år gammal anställning som kanslist hos överste Gustaf Ascheberg i Göteborg. När denne dog räddades Herman med ett stipendium från Hvitfeldtska fonden och kunde studera vid vid Göteborgs gymnasium. Tack vara prästen i Myckleby fick han ta råd att ta båten till Malmö och studera i Lund. (Wikipedia)

 

 

 

Pengarna räckte inte så Herman blev informator på Snäckestad där han undervisade barnen till Sigfrid Leopold, livmedikus för Blekinges styresman Wachtmeister. Leopold hade med sig sin fromma tro från Tyskland, vilket smittade av sig på Schröder, påspätt med pietism i Kristianstad.

En av sönerna var Thomas Leopold, som blev senare i Lund blev radikalpietist och hamnade på fästning. (Till skillnad från den inomkyrkliga pietismen förnekade radikalpietisterna nattvarden och de höll bönemöten utan präst, vilket konventikelplakatet förbjöd). Schröder blev den klassiska pietismen trogen, först som magister på Göteborgs gymnasium och sedan fältprost hos Karl XII under Norgetåget.

Första vågen pietister kom med karolinerna som återvände från ryska fångenskapen 1720-1722. Utan präster hade fångarna sökt ekonomisk och andlig hjälp, som de fick från pietisterna i Tyskland. I Sverige sågs de som kättare, främst för sina bönemöten, vilket ledde till konventikelplakatet 1724.

Schröder blev kyrkoherde i Stockholm där han oroades av radiakalpietismens framgångar och sökte sig till tjänst som biskop i Kalmar. Där släpptes den gudfruktige Thomas Leopold då och då ur fängelsehålan och bjöds på middagar i biskopshemmet. Överhetens avsikt var att Leopold skulle avsvära sin kätterska övertygelse. När detta misslyckades skickades det hopplösa fallet tillbaks till isoleringscellen i Kungälv.

.
Petter Spaak
Borgmästare Anders Larssons bror Johan blev morfar till Petter Spaak, tullmästaren i Uddevalla som 1733 rannsakades för sin radikalpietistiska tro. Husrannsakan avslöjade böcker skrivna av bland andra Johan Konrad Dieppel. Radikal pietist blev Spaak i umgänget med lundastudenten Thomas Leopold.

Petter var gift med Ingrid Maria Bagge, sondotter till Johan Nilsson Bagge, som in tur var bror till Fredrik Bagge i Marstrand och Solberga. Genom första giftet med en biskopsdotter var Petter Spaak svåger med stadens prost Esberg – som i sin tur var svåger med Jakob Benzelius,  biskop i Göteborg och senare ärkebiskop. Släktskapet bidrog nog till att Spaak kom lindrigt undan.

Jakob Benzelius var annars en hård motståndare till radikalpietisterna. När han var professor i Lund drev han på för att få Thomas Leopold dömd. Den kyrkliga förföljelsen ledde till att att den radikalpietistiska rörelsen klingade av i mitten på seklet. Några blev sedan Herrnhutare som i sin tur skapade jordmån för schartauanerna i västra Sverige.

 

 

 

 

 

Petter Spaaks son Fredrik drabbades av olyckor. Lagret brann upp i Uddavallas stora brand 1805 då staden gick in i törnrosasömn. Sedan sjönk skeppet med det nya lagret. Fredriks dotter Maria gick i herrnhutarnas danska skola i danska Christiansfeld och försökte överleva med smyckehandel. Hon gifte sig med änkemannen Jonas Patrik Ljungström som rymde till Ryssland för att slippa hamna på fästning efter en konkurs. Parets sonson, uppfinnaren Birger Ljungström från Uddevalla, grundade Stal Laval AB.

.

Magnus Brynolf Malmstedt

En vinterdag 1798 hittas Magnus Brynolf Malmstedt drunknad i Norrström. På hemväg från dottern Anna Maria Lenngren hade han fallit eller hoppat från bron nedanför Kungliga slottet. Hemma hos Lenngren var stämningen dyster, hennes fosterdotter hade just blivit sinnessjuk och Anna Maria hade tappat lusten att skriva.

 

 

Malmstedts liv var hårt och fattigt alltsedan han som docent i latin av Uppsala domkapitel 1751 förbjöds att undervisa. som orsak angavs den herrnhutiska villfarelsen, manifesterad med 300 sånger. Yrkesförbudet drabbade hans stora familj. När Anna Maria föddes försökte han förgäves övertyga domkapitlet om sin rena tro. Han undervisade Anna Maria i latin och inspirerade henne till att dikta. Professorstiteln han fick på ålderns höst var en klen tröst.

Magnus Brynolf växte upp på soldattorpet Åkesäter under Malmerud i Högsäter. Han tjänade där som vallpojke för pappan var sjuk efter krigstjänst. i Tyskland. Mamma var lärarinna som undervisade sonen så att han kunde börja på Karlstads gymnasium.

Herrnhutismen, som kom från Tyskland via Danmark, var känslopräglad och svärmisk, men höll sig för det mesta inom den svenska kyrkans ramar. De tilläts ha egna församlingar i Stockholm, Karlskrona, Göteborg och Uddevalla, där ett kvarter vid Kungsgatan kallas Herrnhut .

 

 

(Flera skolade sig i det herrnhutiska utbildningscentret i danska Christiansfeld (karta) och blev duktiga företagare. Ett exempel är Carl August Kullgren  som med stenleveranser till Marstrands fästning och Trollhätte kanal lade grunden till Kullgrens Enka. En annan är Bernt Hader Santesson, svåger till  biskop Daniel Björck,  som byggde upp ett handelshus i Göteborg och blev entreprenör för bygget av Göta kanal).

När Thorilds gamle hjälpare Johan Wingård blev biskop i Göteborg gav han den herrnhutiska brödraförsamlingen sitt stöd.

.

Henric Schartau
Henric Schartaus karriär inskränkte sig till en tjänst som kommunister i Lund och efter att ha konserverat en prästänka kyrkoherde i näraliggande församlingar. Inget av vad han skrev publicerades under hans livstid. Hans predikomanuskript spreds i stället spontant i ett nätverk av likasinnade. Ett tjugotal teologistudenter och präster ingick i den första vågen som kom att kallas schartauaner.

Pappa var minsann ingen Schartauan!” lär hans dotter ha sagt, för efterföljarna höll mera på regler och normer än lärofadern. Han var nästan årsgammal med Thomas Thorild, född 1757, och de verkar ha studerat i Lund samtidigt. Att båda avvek från upplysningstidens ideal är det närmaste man kan komma i en jämförelse. Båda sög upp strömningar i tiden, i Schartaus fall med impulser från fromhetsrörelserna. Fast det var med kunskap, inte med känslosam fromhet som hos herrnhutarna, som man skulle förkovra sig till Guds rike.

 

 

 

Kunskapen hämtades från bibeln och Luthers katekes. Han undervisade om katekesen i Lund varje vecka i Lund. Predikningarna byggdes upp som lektioner, strukturerade i flera steg. Gammalkyrklighetens hustavla var något som attraherade de västsvenska bönderna.

Carl Wilhemsson. Kyrkfolk i Fiskebäckskil.

I allvaret och det lågmälda kan ett arv spåras från de tidiga pietisterna. Den som är rättskaffens och nykter får del av nådens ordning. Denna stränghet kanske förklarar varför det mest var kvinnor som strömmade till kyrkorna. Superiet förde med sig mycket elände både bland vanligt folk och gamla tidens präster. Men nykterhetsföreningarna var ett rött skynke för schartauanerna eftersom där kunde hållas olagliga bönemöten för frimicklarna.

 

Själavården var viktig för Schartau. Kvinnor kan inte verka i prästerliga sysslor, eftersom de enligt honom inte finns några kvinnor som undervisar i Nya Testamentet. Det är dogmer som stått sig länge i Göteborgs stift.

 

Johan Henric Holmqvist

C H Holmqvist

Göteborgsbiskopen Carl Fredrik af Wingård, son till Thorilds välgörare Johan Wingård, stod herrnhutarna nära och vägrade prästviga schartauanskt villfarna. Lyckades dessa ändå bli präster skickades de runt i stiftet som adjunkter. En var Johan Henric Holmqvist som var fattig hjälppräst i mer än tolv församlingar under lika många år.

 

 

 

Först 1837, 36 år gammal, fick han fast adjunktstjänst i Tyska Christinae, en från biskopen rätt fristående församling i Göteborg. En av de många som drogs till Holmqvists förkunnelse var den unge prästen Gustav Daniel Björck.

Kville kyrka

När Holmqvist 1853 fick kyrkoherdetjänsten i Kville blev han trosriktningens främste banerförare i konkurrens med biskop Björck. Mycket folk kom till högmässorna och det blev trångt i medeltidskyrkan, som var svårt förfallen enligt kyrkoherden. Han fick därför socknens invånare att med stora uppoffringar bygga ”katedralen i Kville”. I denna Sveriges största landsortskyrka kunde 1800 personer lyssna till de mer än timslånga predikningarna.

Hans kärva framtoning avskräckte inte. Det religiösa nitet omfattade både in- och utsocknes. En drunknad fransk sjökapten begravdes bland självspillingarna utanför kyrkogården därför att han var katolik. Vid ett annat tillfälle prickades han för att ha vägrat nattvarden för en fiskare som gärna tittade i glaset.

Holmqvist drog sig inte för att angripa mäktiga handelsmän vilka utskänkte brännvin, som Gerle på Gerlesborg och sillkungen Janne Bruce på Florö utanför Fjällbacka. Denne Bruce, även känd för horeriet på ön, sägs ha pudrat ansiktet med mjöl för att skrämma slag på Holmqvist. Det förmenta liket lär ha hoppat upp ur kistan på begravningen. Kanske dyker skrönan upp i en ny deckare från Läckberg.

Fast Holmqvist påstås ha få en hämnd. Bruce dog nämligen av slag väg till Kville kyrka, varvid båten kantrade tre gånger. g och Florö räknar sig som förebilder för Emilie Flygare Carléns Ett köpmanshus i skärgården.

Gerle döpte om platsen vid Bottnafjorden till Gerlesborg. En sådan självförhävelse kunde Kvilleprosten inte acceptera och därför dömdes han på tinget. Att förhäva sig var en schartauansk synd och därför togs det knappt några fotografier av Holmqvist. Men tiondet drev han in målmedvetet. Trots stora donationer till förmån för studerande i Lund dog han 1879 som Kvilles rikaste man.

 

Gustaf Daniel Björck
Gustaf Daniel föddes 1806 och mamman dog året efter. Pappan, som blev professor, undervisade den begåvade gossen. Han togs om hand av mormor Dorotea Elisabet Santesson, änka efter en förmögen Göteborgsredare. Paret Santesson var hängivna herrnhutare, tills Dorotea bröt med dessa efter brevväxling med Henric Schartau.

Gustav Daniels dragning till schartauanismen fördjupades när han som ung träffade Holmqvist, som då var kommunister i Christinae församling.
Björck verkade som kyrkoherde i Uddevalla 1845-1253. Herrnhutarna hade främst attraherat borgarna men nu var det de lägre samhällsklasserna som drogs till Björcks väckelse. På rasterna läste arbeterskorna bibeln på Kampenhofs spinneri.

 

 

 

 

 

Utnämningen till biskop i Göteborg 1856 var som att öppna en dammlucka för schartauanerna i stiftet. Biskopens vankelmod komplicerade relationen till den resolute prosten Holmqvist i Kville. Den förre var biskop i Göteborg och den senare biskop i Bohuslän påstods det.

Björck deltog också i ståndsriksdagen och när den avskaffades i riksdagen första kammaren. Tillsammans med två andra biskopar med ett uddevallaförflutet, Nicklas Sundberg och Uddo Lechard Ullman, satte han på kyrkomötena sin prägel på kyrkan i högkyrklig riktning. (Ullman från Göteborg skolades av prästen i Morlanda och även av kyrkoherden Daniel Björck, som också även prästvigde honom. I Uppsala blev Ullman god vän med Pontus Wikner).

Niclas Sundberg
Anton Niclas Sundberg föddes 1818 i Uddevalla. Pappan var hattmakaren Anders Sundberg, som kom från en torparsläkt i värmländska Sunne – därav efternamnet. Via skolan i Uddevalla och gymnasiet i Göteborg gjorde Niclas akademisk karriär i Uppsala. Där knöt han vänskapsband med Erik Gustaf Geijer och Atterbom. Etablerad som professor i kyrkohistoria gifte han sig med Klara, dotter till majoren Michael Koch  ägare till Kampenhofs bomullsspinneri i Uddevalla.

Sundberg hann med att vara redaktör för högkyrkliga Svensk Kyrkotidning innan han 1864 blev biskop i Karlstad. Det var då Gustav Fröding efter den stora branden skrev Landshövdingen bad och grät, biskopen svor och släckte. Handlingskraft visade Sundberg också i riksdagen, först i ståndsriksdagen från 1856 och sedan i första och andra kamrarna, där han var talman, fram till 1880.

 

 

 

 

 

Trots sin beryktade frispråkighet blev han ärkebiskop 1870, samtidigt som han förutom riksdagen satt i Svenska Akademien och Vetenskapsakademin. Makthavare inom kyrkan, politiken, litteraturen och vetenskapen. Semestern varje månad på Gustavsberg utanför Uddevalla var nog välbehövlig.

 

Olof Henrik Larsson
Tuff barndom, begåvad, uppkäftig, besatt av idéer, kompromisslös. Olof Henrik Larssons karakteristik platsar med råge bland Bohusläns tvärviggar. När han föddes i Grundsund 1842 kunde väl pappa Lars Johansson och hans Kristina inte tro annat än han skulle bli sjöfolk precis som alla släktingarna på Skaftö. (Släktband Geni)

Grundsund 1870

Så blev det också, fram till tjugo års ålder. Han var känd som en skicklig fiskare och läste till sjöbefäl. Eget hus i Grundsund ärvt efter föräldrarna. De, i likhet med hans morfar och farfar, dog före femtioårsåldern. Det hårda livet för fiskarna tog sin tribut. Religionen var viktig för gemenskapen i fiskeläget, särskilt sedan allt fler schartauaner styrde med katekesen. Se C G Bernhardssons folklivsmålningar.

Olof Henrik Larsson

Välväxte Olof Henrik, duktig på sjön och kanske snart styrman – han hade kunnat bli en eftertraktad svärson. Om det inte hade varit för hans konstiga religiösa tankar besmittade med socialism. Därför förbjöd Hindrik Falk sin dotter Lovisa att gifta sig med honom. När så Olof Henrik kom ihop sig med kapellpredikanten blev han omöjlig i samhället.

 

 

Han hoppade av studierna och jobbade ett tag på varv i Liverpool. 1869 bar det iväg till Boston i USA där han går på båtar längs östkusten, sista tiden som kapten. På däcket fick Olof Henrik en religiös uppenbarelse. Den nyfrälste gick i land och deltar Chicagos metodistkyrka.

Larsson gifter sig med Hulda men blir änkeman vid andra barnafödseln. Metodisterna överges och i stället bildar han han kyrka, The Swedish Evangelical Church. Det stora byggnaden på Madison street finansieras från hans fastighetsjobberi. Svenska hembiträden är populära i finare familjer. De faller för den karismatiske predikanten och skänker villigt av sin lön till kyrkan, vilket inte minst är välbehövligt under stora finanskrisen 1893.

En av kyrkbesökarna är smeddottern Johanna Mathilda Helgsten från Nås i Dalarna. De ingår äktenskap och hon far hem till Nås för att missionera, strax följd av Olof Henrik Larsson. Prästen och många andra tar strid mot hans predikningar. Men några öppnar sina dörrar för bönmöten och ansluter sig till Larssons lära, trots stenarna som kommer genom fönstren. Det blir inte bättre när han söker bota sitt sjuka barn med böner i stället för att kalla på läkare. Barnet dör men får inte en kyrklig begravning.

Anna Spafford

Åter i Chicago grips han av ett gudomligt budskap från norskättade änkan Anna Spafford. Hon och ett trettiotal medlemmar från American Colony i Jerusalem flyttar in hos Larsson. Verksamheten var på obestånd eftersom Jesu återkomst, som inväntades, 1881 inte infann sig. Tidslinje för kolonin.

 

 

 

 

Anna Spafford hade förlorat barnen i en fartygskatastrof. Hon skapade kolonin med maken Horatio, en chicagoadvokat inspirerad av de skotska pyramidologerna. De var i sin tur inspirerade av arkeologen Piazza Smyth, vars mått i en egyptisk pyramid togs som intäkt för jordens undergång.

Josef Larsson, förebild för bokens Ingmar Ingmarsson. Oljeberget i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

 

1886 for 33 vuxna och ett antal barn från The Swedish Evangelical Church till Jerusalem. Med hantverk och välgörenhet stärkte de kolonin i det stora huset utanför muren, inte långt från Oljeberget dit man ofta gick.

Men den gammalkristliga kommunismen innebar att Spafford tog hand om pengarna och Larsson detroniserades som ledare. Dock inte värre än att han efter ett par år skickades till Nås för att värva även denna församling. Spaffords judiske styvson Jacob drev på när de fem bönderna auktionerade sina gårdar.

Sommaren 1896 begav sig från Nås 15 vuxna och 22 barn till Jerusalem. Familjerna splittrades till en början och levde celibat. Livet var hårt i vad som kan liknas vid en tidig form av kibbutz. Malarian var ett gissel och många dog.

 

Mer om Ingemarspelen.

Vid sekelskiftet var 77 av de 133 inbyggarna svenskar. Ändå kallade man sig the American Colony. Svenskarnas pengar och arbetskraft satsades i hantverk och jordbruk men det var de affärsvana amerikanerna som styrde i byggkomplexet nära Damaskusporten. Mera om kolonin.

”Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick där med sin hustru vid ena handen och sin vackra lilla dotter vid den an dra. “Det är märkvärdigt med Hellgum” tänkte Gabriel, “han har blivit mycket tillbakasatt, sedan vi har slutit oss till amerikanarna, och det kan ju inte vara annorlunda, när de är så framstående och har så stora gåvor att utlägga Guds ord. Jag skulle nog vilja veta vad han tänker om det, att inga människor flockar sig omkring honom på en sådan dag som denna. Men den, som är glad att få ha honom för sig själv, det är hustrun. Det syns på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig i sitt liv varit så lycklig”.

Så berättar Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem om Hellgum, som hon kallar Olof Henrik Larsson. Boken väckte uppståndelse både i Jerusalem och i Dalarna – trots att Nås och personer doldes bakom andra namn, som Gordon för fru Spafford. Lagerlöf ser ändå kolonin i en positiv dager. Stellan Arvidsson skriver i Lagerlöfbiografin att  den missförstådda författarinnan tog parti för gordonisterna där hon ”sympatiserar med det nyktra, livsdugliga, ometafysiska i deras religion”.

Sina sista dagar var Olof Henrik Larsson ensam och bitter. Plåtslageriet där han tillverkade mjölkkannor och kastruller gav liten försörjning.  Han hittades död 1919, stående på knä framför en uppslagen bibel. Kanske i förtröstan att få möta den domedag han inte fick uppleva i detta livet.

“Svenskarna levde i armod, berövade sina besparingar, medan familjen Spafford kunde unna sig lyx och fina skolor”. Den bilden färgades av konflikten som sprängde kolonin efter Anna Spafford död 1923. Hennes dotter, gift Wester, dominerade fraktionen som stötte ut den svenskpräglade gruppen ledd av fotografen Lewis Larsson och hans maka Edith, dotter till Olof Henrik. Westers behöll huvudbyggnaden för ett hotell, American Colony Hotel, som fortfarande finns i släkten. Fler bilder.


Visa större karta

Lewis Larssons grupp övertog ett annex hundra meter bort. Där startade Ediths syster Huldah och henne man Ernest Beaumont ett gästhus.

Lewis Larsson gjorde sig känd som skicklig fotografOm man får tro bilderna levde många av svenskättlingarna ett bra liv.

Lewis Larsson i fotolabbet

 

 

 

 

 

 

 

Lewis blev svensk konsul men sparkades för sin arabvänlighet 1947. Det var kort innan Folke Bernadotte av samma skäl mördades inte långt från hotellet. Hotellet är berömt för möten med internationella celebriteteter. Osloavtalet 1993 mellan israeler och araber rymmer en symbolik också för Stafford och Larsson, som verkade i den andan. Deras verksamhet, utan att missionera, var uppskattad av alla oavsett religion.

Läs boken Jerusalemfararna, berättat av Lars Lind, som var den siste som dog av utvandrarna från Nås. Om Dalakolonin och svårigheterna i Svensk tidskrift. Och i Svenska Dagbladet. Boken Grundsunds kapellföramling, författare Sven Gullman.

Ivar Rhedin
Hitler bör få Nobels fredspris. Så skrev kyrkoherde Ivar Rhedin i Göteborgs Stiftstidning  där han i många år var redaktör. Det var 1938, vilket inte hindrade att han kort innan utnämndes till kontraktsprost i Älvsyssels pastorat. I Säve prästgård vigde han paren under två tavlor, den ena föreställande Kristus och den andra Hitler.

Till skillnad från andra präster stiftet som höll låg profil med sitt tysksinne visade Rhedin sin Hitlerdyrkan öppet. Tidningen var mera hans egen plattform än ett officiellt organ för kyrkan. Det andra ytterligheten representerades av Rhedins gamle teologilärare Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.

 

 

 

Ivar Rhedin inympades med schartauanism av sin far som var prost i Bokenäs. Det gällde också fem av hans bröder som blev konservativa präster i Bohuslän. Redan från första världskriget och åren efter gick redaktör Rhedin till aggressiva angrepp mot ärkebiskopens ekumeni, frikyrkorna som bredde ut sig och demokratin i USA. Många fler än Rhedin såg Stalins ateism som ett större hot än Hitler. Nazisterna gav hopp om en moralisk upprustning och då kunde man överse med det våldsamma i rörelsen.

Militären gjorde enligt Rhedin rätt som sköt demonstranter i Ådalen. Socialistisk och liberal politik retade kyrkoherden, särskilt som katekesen togs bort som skolbok 1919. Det fick Rhedin att 1930 starta Kyrkliga Folkpartiet med sig själv som ledare. De flesta av de 8 000 rösterna i valet kom från Göteborgs och Bohus län. Eftersom Rhedin bara lyckades registrera 577 medlemmar för valet 1936 upplöstes partiet. Bara ett tiotal av dessa medlemmar var präster, vilket tyder på schartauanerna inte var nazister i större utsträckning. Kyrkliga Folkpartiet var kyrkligt konservativt men hade nazistiska förtecken. Inte ens Rhedin var rasist eller antisemit, låt vara att han i tidningen gillade Hitlers arisering av den tyska kyrkan.

På minuskontot finns de unga prästerna från ”Den den stridande kyrkan” som på 30-talet for runt i bohuslänska bygder och spred nazistisk propaganda. Bo Giertz, som blev schartauansk biskop i stiftet, lär ha sagt att det var bra att nazismen spreds bland ungdomar.

En nazisammanslutning satte upp Rhedin som tänkbar ecklesiastikminister i en ockupationsregering. Säpo klassade Rhedin som högsta säkerhetsrisk. I deras register fanns ett sjuttiotal nationalsocialister från Kungälvsområdet, fler än på andra håll i länet.


I botten för prästernas tysksinne låg Luther och närheten till tyska evangeliska kyrkan. Ivar Rhedin och Erling Eidem läste religionshistorisk teologi för docenten Torgny Segerstedt i Lund. Ärkebiskop Eidem drev en försiktig och undfallande linje mot nazismen, en diplomati som passade samlingsregeringen under kriget.

 

Torgny Segerstedt fick sin Göteborgs Handels och Sjöfartstidning indragen åtta gånger efter tyska påtryckningar. Läs en jämförelse med Thomas Thorild.

 

 

 

 

 

Göteborgs Stiftstidning gick längst bland kyrkotidningarna i tyskvänlighet. Men även svenska kyrkans officiella organ Svensk Kyrkotidning var i början positiv till nationalsocialismen. Till exempel tog den parti för den regimtrogna delen av tyska kyrkan. Den konservativa tidningen var kyrkopolitiskt avog till Sveriges demokratisering. Det berodde mindre på en svartbrun ideologi än på att statskyrkan alltmer hamnade i samhällets bakvatten. Frikyrkor och andra organisationer, nya normer, sekularisering i skolan inte minst var röda skynken framförallt för många schartauaner.

Tanken går till Reuterholms tid så man kan undra vad Thomas Thorild skulle ha sagt? Hans lärare Sven Rosén var Göteborgs liberale kulturpersonlighet, som även han åtalades för sin övertygelse. Ett Kristligt Folkparti var nog för Thorild lika illa som prästerna i ståndsriksdagen. Men kanske haft sympati för en elitstyre med inslag av fascisternas korporatism. I varje fall så länge man inte inskränkte tryckfriheten. Thorild hade nog uppmärksammat att schartauanerna var svaga för despoter samtidigt som de av och till satte sig upp mot överheten.

PS
Trots forskningen är mycket oklart kring nazismen i Sverige, inte minst beträffande kyrkan. Okunnighet om förintelsen fick Göran Perssons regering att 2003 skapa myndigheten för Forum för levande historia. Förste överintendent blev naziforskaren Helene Lööf från Uddevalla.

Hon efterträddes av 2006 av Eskil Franck, som till kyrkoherden Gerhard Franck i Uddevalla. I stället för att gå till en terapeut skrev Eskil Frack boken Giv mig, min son, ditt hjärta där han redovisar ett uppbrott mot det schartauanska rötterna i Bohuslän.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *