Om du åtalas för försummelsen att inte registrera webbseminariet hos Radio/TV-myndigheten

Sänder du ett webbseminarium live är du skyldig att anmäla detta till Myndigheten för Radio och TV. Då registreras du som utgivare och är skyldig att spara seminariet i sex månader. Vilket just ingen gör, inte ens regeringen när de kör sina presskonferenser på nätet. Det är kontentan i ett inslag som radioekot sände den 6 juli (2011).

Vilseledande information? Till allmän överraskning är källan Myndigheten för Radio och TV. Med stöd av radio/TV-lagen och bakomliggande EU-direktiv administrerar myndigheten radio- och TV-utsändningar, främst i luften men också på webben.


Lagligt?

 

Citat från Ekot:

”Kerstin Morast är chef för tillståndsavdelningen på Myndigheten för radio och tv. Hon tror att många inte känner till reglerna, även om de existerat länge.´

– Det finns regler och de har ett syfte. Jag tycker man ska följa dem.
Bryter man mot lagen om man inte anmäler till er?

Ja, om det verkligen handlar om direktsändningar på webben.

Vems ansvar är det att känna till vad man har för skyldigheter?

  • Jag tycker det är den som sänder.”

Problemet är att myndigheten inte ens på sin egen hemsida informerar om aktuella lagparagrafer. Men man kan där göra anmälan om webbsändning i realtid, vilket för många är en utmärkt service. Den som är registrerad som utgivare – med adresser och info om verksamheten – bör ha ett bättre rättsligt skydd tack vare yttrandefrihetslagarna. Kanske inte i samma utsträckning som när man beställer sändningstillstånd, men man slipper betala de 2000 kronor tillståndet kostar. (Sändningstillstånd och möjligen också sändningsanmälan markerar en journalistisk verksamhet, vilket skyddar vid tillämpning av PUL).

Men är anmälningsskyldigheten tvingande så som avdelningschefen Helena Söderman säger till Sveriges Radio? Citat: ”Bedriver man sändningsverksamhet ska det anmälas till Myndigheten för Radio och TV. Det krävs att man anmäler ansvarig utgivare och sändningsbeteckning. Det vi pratar om är direktsändningar eller tablålagda sändningar som riktar sig till allmänheten. Vi stödjer oss på Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (1991:1559)”.

Det förutsätter att det handlar om direktsändning till allmänheten enligt nya lagen om Radio och TV. Men i den texten blir man inte mycket klokare, annat än att man kan straffas med böter och vite om man uppsåtligt eller oavsiktligt försummar att anmäla.

Beträffande registrering står de under kap. 2 paragraf 2: ” Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för radio och tv.” Det vill säga direktsändning live på tråd eller via mobilen. Ska beställ-tv anmälas till myndigheten eller ej? Mb, meningsbyggnadsfel, skulle den gamla stammens uppsatsrättare skrivit i marginalen på lagtexten.

Som definition sägs: sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

Strikt bokstavstolkat innebär det att alla som lägger ut videosnuttar live eller för beställning först måste göra anmälan till myndigheten.  Om allt svenskproducerat stoff på Youtube, Bambuser och liknande anmäls kommer myndighetens brevlåda att spamma igen direkt. Inte ens avdelningschefen Helena Söderman lär på fullt allvar hävda en så strikt åtlydnad av lagen. Därför måste man luta sig mot det bakomliggande EU-direktivet.

Det hela blir inte mindre delikat av att myndigheten är skyldig att sköta en databas med alla anmälningar. Bandidos och Al Qaida får kika i den, om den är offentlig, och kan sedan åka till den angivna adressen för att säga några allvarsord till vederbörande. Böter för försummad sändningsanmälan förefaller trots allt vara ett lindrigare straff än avskjutna knäskålar.

EU rättesnöre.

Men vad slags sändningsverksamhet? Radio/TV-lagen ger inget tydligt svar men hänvisar i kapitel 1 paragraf 2: ”Lagen genomför delvis Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster).”

I detta direktiv från 2007 sägs under punkt 13 i ändringarna: ”Definitionen av audiovisuella medietjänster täcker endast audiovisuella medietjänster – oavsett om det rör sig om tjänster enligt en programtablå eller beställtjänster – som är massmedier, dvs. som är avsedda att tas emot av och kan tänkas ha en klar påverkan på en betydande del av allmänheten. Audiovisuella medietjänster består av program, till exempel långfilmer, idrottsevenemang, komediserier, dokumentärer, barnprogram och dramaproduktioner. Tillämpningsområdet begränsas till tjänster enligt definitionen i fördraget och omfattar alltså alla typer av ekonomisk verksamhet, även public serviceföretagens verksamhet, men inte verksamhet primärt utan ekonomiska syften som inte konkurrerar med tv-sändningar, såsom privata webbplatser och tjänster som innebär tillhandahållande eller distribution av audiovisuellt innehåll som framställs av privata användare i syfte att delas och utbytas inom intressegrupper. Definitionen utesluter alla tjänster som inte är avsedda för distribution av audiovisuellt innehåll, dvs. när det audiovisuella innehållet enbart är en sidoeffekt av tjänsten och inte dess huvudsakliga syfte.”

Intentionen i direktivet är att ingen ska kunna sända typiska radio- och TV-program över Internet och mobilnät och slippa undan lagens restriktion för reklam, pornografi etc. Men webbseminarier som alla kan se eller höra online? Allmänhet? Ja, men vanligen inte “en betydande del av allmänheten”. När tas webbseminarier och presskonferenser online “emot av och kan tänkas ha en klar påverkan på en betydande del av allmänheten”?  Massmedier? Knappast, syftet brukar vara något annat.

Konkurrerar med TV-utsändningar? Sällan. Det skulle i så fall gälla justitieminister Beatrice Ask, när hon glömmer anmäla sina presskonferenser på regeringens hemsida till Radio/TV-myndigheten. Hårdraget konkurrerar en sådan presskonferens med TV-nyheternas radiering av samma evenemang. Ask och alla skrajsna seminariearrangörer kan då hänvisa till passusen att nätvisningen är en sidoeffekt av seminariet etc. och inte det huvudsakliga syftet.

 

Ny Bodil?

Kan då webbbseminarieproducenter sova gott om natten. Glömma böter och viten? Nja, det kan gå lika illa som när person och uppgiftslagen skulle tillämpas. Även PUL var en illa genomtänkt anpassning till ett EU-direktiv. Risken finns att Myndigheten för Radio och TV försöker vinna klarhet via domstolarna. Då kan det gå som för Bodil Lindqvist, som dömdes till dagsböter för att hon i församlingsbladet skrivit:

Mitt namn är Mariette. Vilda Mariette? Nåja så vild är jag kanske ändå inte. Men nog blev jag vild alltid, när jag föll nerför stegen och skadade min fot! Så nu är jag halvt sjukskriven! Urk! Har varit anställd i Skirö sedan tre år tillbaka. Är den tredje generationen Dahn, Skirö, både far och farfar har varit kyrkvaktmästare här i vår vackra kyrka! Mariette hittar Du oftast i eller omkring Skirö kyrka!”

3000 döda varje år på grund av misstag i svensk sjukvård. 100 000 skadade. Till stor del orsakat av brister i IT-systemen. Vilket i sin tur till viss del beror på att Datainspektionen har stoppat elektroniskt journalutbyte mellan sjukhusen. Ett annat exempel är släktforskarna som inte törs lägga ut antavlorna på nätet, eftersom samma myndighet sagt dessa kan avslöja anhörigas ras, krämpor och kriminalitet. En bakvänd diskriminering, för den som heter Bonnier eller Ankarström lär få sina släktträd portade från nätet. Resurssvaga har inte mycket att sätta emot och därför har tillämpningen av PUL i vissa fall kunnat drivas intill det absurda.

Vad audiovisuella tjänster i Radio/TV-lagens mening innebär är synnerligen svårtolkat. Omständliga förklaringar i EU-direktiv och Radio/TV-lagens förarbeten kan liknas vid korpralen som demonstrerade mausergeväret vör rekryterna: “Ju mer jag förklarar, desto mindre begriper ni”.

För att räta ut frågetecknen riskerar Radio/TV-myndigheten att i likhet med Datainspektionen tolka definitionen snävt, för att på sätt få en prövning i rättsliga instanser. Uttalanden i media tyder på det. Men ingen vettig seminariearrangör tar strid om det enbart handlar om en anmälan. (Rättspraxis, som inte orkar upp till EU-domstolen,  tenderar att spreta i olika länder, tvärt emot den harmonisering man vill uppnå).

Men snäva tolkningar kan leda till att seminarier inte kan sändas live på näten, eftersom till exempel kommersiella budskap kan ifrågasättas. Eller det kanske snarare är rädslan för myndighetsingrepp som på så sätt inskränker yttrandefriheten.

Utsagorna från Myndigheten från Radio och TV är minst lika förbryllande som Datainspektionens.

 

Checklista

Skyldigheten att anmäla ett livesänt seminarium till Radio/TV-myndigheten bör i sig inte vara ett problem. Kruxet uppstår och utsändningen får karaktär att TV-program, som regelverket vill styra beträffande reklam och olämpligt innehåll.  Här närmast i sådana fall där en talare på ett seminarium pluggar för sina produkter. Eller det sker i en utställarintervju. Produktionen kan vara sponsrad eller det förekommer kommersiella budskap i en splittad bildruta. Kort sagt, det ska förekomma någon form av ekonomisk aktivitet som inte är av privat natur.

Då gäller denna checklista:

1. Rörlig bild (video) med eller utan ljud. Gäller inte för seminarietal som ljudfil, typ MP3. Men vad händer om talet mixas med OH-bilder som flashvideo, typ Youtube?

2. Riktas mot en betydande del allmänheten. Av allt att döma inte relevant för ett nätseminarium som är tillgängligt för alla på nätet men endast intressant för en liten målgrupp. Men var går gränsen?

3. Ett program omfattas av ett redaktionellt ansvar. Svårtolkat begrepp, men bör innebära att något form av medieverksamhet annonserat programmen i en tablå, Kan knappast gälla avisering via e-post. Inte heller enstaka liveseminarier på en hemsida.

4. Huvudsyftet med programmet är att informera, underhålla och utbilda allmänheten. Kort sagt konkurrera med vanliga TV-program. Visserligen brukar nätseminarier informera och utbilda, men som biprodukt till ett vanligt seminarium. (Avgränsning närmast för videosnuttar i nättidningar). Och den avsedda publiken kan sällan betraktas som allmänhet.

5. För seminarier som ses i efterhand (inte live) gäller dessa krav: skydd för minderåriga, förbud mot hetsbrott, avsändaridentifiering, förbud mot alkoholreklam och reklam riktad mot barn. Alltså för de flesta inget problem.

Knäckfråga: Skulle Online Events Academy falla inom ramen för Radio/TV-lagens AV-definition som sådana nätseminarier med kommersiella inslag sändes från Sverige? Frågan kompliceras i detta fall av att tittaren måste ha lösenord för att se programmen.

 

Källor:

Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010
Radio- och TV-lag (2010:696)
En ny radio- och tv-lag, Prop. 2009/10:115
Betänkande AV-utredningen En ny radio- och TVlag.
Översyn av radio- och TV-lagen, m.m. Dir. 2007:133

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *