Båtbyggarfolket i Brattås på Orust ett segt släkte

Tavlorna säger åtskilligt om släkten och deras liv på norra Orust under 1700-talet till slutet på 1800-talet. Osedvanligt hemkära tycks de ha varit för de flesta bosatte sig i Brattås och närbelägna  gårdar i Röra. En del också i Tegneby och Morlanda. Men frånsett enstaka som slog sig ner i Dragsmark och Stångenäset lämnade ingen ön, varken till Göteborg eller Amerika. Inte ens till fiskelägena (med ett undantag för Grundund) för bondsöner gifte sig med bondöttrar.

Barnkullarna var stora och de flesta överlevde. Familjerna tycks ha klarat sig bra på gårdarna, trots att de i arvsskiftena klövs i mindre enheter. Så gott som alla tycks ha varit bönder. Så långt man kan se  har just  ingen proletariserats till torpare eller backstugesittare. Alla verkar ha varit inbitna landkrabbor. Man finner inte några fiskare eller skeppare i stamtavlan. Bara en blev sjöman.

Norra Orust med Brattås, Kungsviken, Svineviken och Henån var centrum för båtbyggeriet. Traktens bönder, som byggde båtar vid sidan om, ansågs som specialister på bordläggning. Det krävdes skickliga händer och tränat öga för att snabbt foga de ångade brädorna så att  klinkbyggena fick rätt form.

Hur många i släkten som byggde båtar är svårt att veta eftersom de helst titulerade sig hemmansägare. Bouppteckningar visar att det ofta fanns båtverktyg i huset, som denna för Lars Andersson i Brattås. Andra kunde försörja sig på smide som båtarna behövde eller att leverera virke från skogarna inåt Orust. (Jag har själv varit med och kört fram ekstock till båtbyggare från Brattås).,

Se karta Röra.   Se vy över Brattås, sett från vägen Morlanda-Henån

Anders Svensson i Västra Brattås byggde båtar. Han och Olof Assarsson stämdes vid tinget 1753 för att de två år tidigare sålt en stor backabåt till Hans Larsson. Enligt denne var båten byggd av så odugligt virke att den förlidna hösten sjönk och Hans och hans båtsällskap med stor livsfara blev räddade. Han krävde därför ersättning för denna skada. I svarandenas motstämning hävdades att Hans efter köpet 1751 stött på en klippa och måste reparera skadorna på styrbordsidan. Fast vattnet forsade in på babordsidan när båten sjönk hävdade Hans. Tvisten löstes genom att Anders Svensson och hans kompanjon betalade tillbaks hälften av vad de fått för båten.

Behovet av båtar ökade med sillperioden och liberaliseringen av bondesjöfarten, först inrikes med egna produker och sedan utrikes. Detta inträffade under andra halvan av 1700-talet. Den stora expansionen kom när trollhätteslussarna öppnade vänersjöfarten och med förordningen 1832, som rev sista hindren kring  sjöfart för kustbefolkningen. Efter 1860 konkurrerade järnvägen och då ökade bara den utrikes fraktfarten – tills ångbåtarna tog över. Men fisket utvecklades efter 1850, först med sillperioden och längre fram med storsjöfisket. Båtbyggeriet fick en knäck på 1890-talet då fiskare och skeppare köpte begagnade kuttrar från brittiska öarna. Räddningen blev då reparationer och motorinstallationer. Och sommargäster som ville ha båtar för nöjes skull. Orust båtbyggeri Kungsviken

Mera om båtbyggare nära Brattås: VrångevattenKungsviken 

Helena Larsdotter från Brattås gifte sig med båtbyggarsonen Lars Olsson i Kungviken. De flyttade sedan till gården Smedby i Tegneby.

Registren bygger på forskning från bl a Jens Larsson och Henry N Nilsen.

/ Ingemar Lindmark Ingemar.lindmark@bredband.net

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att offentliggöras.

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>