Jag är på gång att knyta samman gravkartor på Orust med bland annat släktforskarinfo för ett de mest intressanta personerna. Med Morlanda gamla kyrkogård som en början kan man i mobilen klicka sig till fakta om personen.
Avsikten är att förstärka ”Begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas” som det står i kapitel 2 i begravningslagen. Likaså belysa ”det kulturhistoriska värdet” – enligt kulturmiljölagens fjärde kapitel.
Vad innebär ”kulturhistoriskt värde” och ”kulturhistorisk miljö”? Gravvårdarnas karaktär om man får tro Riksantikvarieämbetets tolkning, med en utslagning av ett stort antal gravar som följd. Men den grannlaga bedömningen av personhistoriskt värdefulla gravar? Är sådant urval möjligt? De flesta gravar har ett sådant värde om de knyts till ett historiskt sammanhang.
Sammanhanget tydliggörs på Orust, från människorna vid isranden och Hagadösen till vår tid. Gravarna ger historieboken liv – med 1800-talets evolution som lyfte landet ur fattigdom. Bönder blev skeppare och de byggde båtar åt fiskarna. Smör såldes till nya lanthandeln och havren exporterades. De gav kontanter till att skaffa maskiner och dubbelhus. Efter laga skiften och hemmansklyvning sattes mer mark under plog. Den agrara revolutionen gav näring till den industriella. I det perspektivet bär snart sagt varje grav på en berättelse.
Flera tusen Orustgravar försvinner?
Östra delen av Morlandada gamla kyrkogård:. Klick på kartan ger hemsidan
För blåmarkerade gravar har innehavare (en registrerad släkting) frånsagt sig gravrätten. Att sköta graven kostar några hundra per år om man inte gör det själv. Fakturan för att säkra en ostadig gravsten kan komma som obehaglig överraskning.
För rödlistade efterlyses gravrättsinnehavare. 2 000 sådana efterlyses i Orust pastorat. De blir fler efterhand då den lagstadgade gravfriden 25 år upphör. Några tar på sig ansvaret men de flesta gravarna lämnas till kyrkogårdsförvaltningen. Om de blåmarkerade är lika många försvinner uppemot 4 000 gravar på Orust. Det vill säga om destruktionshotet verkställs för icke kulturmärkta gravar.
I värsta fall en halvering av gravbeståndet. Visserligen i strid mot Begravningslagens krav men det tycks inte hindra den som fattar besluten.
Begravningslagen 2 kap. 12 §: En begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick och den helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas.
Opinionen?
På kyrkogårdsgrindarna möts man med skyltar.
”Om ingen därefter gett sig till känna kommer de gravar som inte har någon gravrättsinnehavare efterhand tas bort” hotar kyrkowebben. Som tröst tillsammans ”Gud, du hör våra frågor inför döden. Låt uppståndelsens ljus fylla våra liv”.
Regeringens proposition 1987/88:104 om kulturmiljövård: Kulturmiljövården skall bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sammanhang. En förutsättning för en framgångsrik kulturmiljövård är att den har stöd i den allmänna opinionen och av den enskilde medborgaren uppfattas som angelägen och meningsfull. Kulturmiljövårdens myndigheter bör därför medverka till att levandegöra kulturarvet och till att öka kunskaperna om skönhets- och kulturhistoriska värden i den byggda och odlade miljön. Ett starkt gehör för kulturmiljövården förutsätter ett lokalt engagemang och en fortlöpande diskussion om verksamhetens innehåll. Folkbildningen, hembygdsföreningarna och lokala miljögrupper kan här fylla en viktig uppgift som kunskapsförmedlare och opinionsbildare.
Fast vad folk egentligen tycker bekymrar inte den världsliga makten. Sådana undersökningar saknas för Orust, likaväl som för övriga landet.
Konstitutionsutskottets betänkande till begravningslagen: ”Det innebär dessutom att många gamla kyrkogårdar på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt förvandlas. Det kan förutsättas att en mängd gravar kommer att försvinna då gravplatserna återanvänds. Detta skulle vara mycket olyckligt ur kulturhistorisk synvinkel.”
Golf på kyrkogården?
Inlemma Morlanda gamla kyrkogård med golfbanan intill? Det kommer att finnas gott om plats för ett antal greens mellan de få gravstenar som finns kvar.
Min farfars farfars grav på Morlanda gamla kyrkogård
Problemen tog fart då kyrkogårdsförvaltningen särades från det kyrkliga. Skötselkostnaden var tidigare för kyrkans medlemmar inbakad i kyrkoavgiften. I stället taxeras den nu som en obligatorisk begravningsavgift, på skattsedeln synlig för den kommunen man är skriven. På Orust fick man förr betala 0,30 kronor för varje tjänad hundralapp. Men sedan 2017 fastställs begravningsavgiften av Kammarkollegiet, idag spikad till 0,25 kroner – för Orust del innebär en krympning med 17 %.
Sparbetinget ledde till att alla gravrättsinnehavare på Orust 2015 anmodades betala 290 kronor/år för gräsklippningen. Inte bara för den del som inte täcks av gravstenen utan för putsningen runt dessa. Gräsklipparna,typ vanliga trädgårdsklippare, lämnar nämligen några centimeter oklippt närmast stenen. Betala för kantklippningen eller låt ogräset växa så ovårdat att förvaltningen lagenligt kan säga upp gravrätten var det förtäckta hotet.
Ilskan tilltog då kravbreven damp ner i brevlådan. Gå ur svenska kyrkan som protest? Pensionerade kyrkogårdsvaktmästaren Bo Andersson såg framför sig stabbiga pensionärer med egna gräsklippare som sedan ligger på knä för att putsa stenkanterna med en sax.
Ordföranden i hembygdsföreningen Bo Andersson på hembygdsmuseets likvagn. Tillverkad av för mord dömde Janne Larsson i Tegneby.
Tillsammans med andra kloka i kyrkorådet beslöt Bo Andersson att använda 360 000 kr/år från kyrkoavgiften för klippning och puts på gravarna. Ett något udda beslut – men under galgen. Så länge kyrkliga ekonomin tillåter.
Vila i frid?
Graven är ett stycke mark som ses som enskild egendom 25 år efter den sist gravlagde. Före nya begravningslagen 1990 var det 50 år, vilket kan gälla även nu om en anhörig tar på sig kostnaden.
Begravningslagen 7 kap. 3 §. Innehavaren av gravrätten skall hålla gravplatsen i ordnat och värdigt skick.
Sköter inte registrerade innehavaren graven, personligen eller genom att betala en årsavgift till förvaltningen, växer den igen. Efter vederbörlig prövning tar kyrkogårdsansvariga tillbaka graven och kan riva den, även kort efter begravningen. Inte bara för växtligheten utan för att stenar med rostande infästning riskera att välta.
Stjäl jag en bukett på en grav kan jag bli dömd för griftefridsbrott enligt brottsbalken. Nitiska kyrkogårdsarbetare har på eget bevåg vält och tagit bort gravstenar – utan att brott mot griftefriden polisanmäls. Reglerna har skärpts. Numera tas sådana beslut högre upp i byråkratin, oavsett man anses ”behörig” eller ”obehörig” enligt lagtolkningen.
Brottsbalken 16 kap. 10 §. Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar …. grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1993:207).
Även den som inte räknas till kristenheten har rätt att bli lagd på en allmän begravningsplats. Hänsyn ska tas till andra religioners gravskick. Som regel jordbegravning för muslimer och judiska bekännare. För dessa är graven helig varifrån man återuppstår på yttersta dagen. Gravrätten gäller för evigt och graven får inte återanvändas. För att spetsa till frågan, måste en person med kristen bakgrund bekänna sig till judendomen för att få ligga i en grav ”för all framtid”?
De som betalade för evig gravfrid trodd på prästens löfte om yttersta domen.. Inte ens kyrkan tror numera på uppståndelse från gravar på yttersta dagen, så som Jesus citeras i Johannes 6:39 ”Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen”.
Lagstiftaren är otydlig om hänsyn till olika religioners gravskick också gäller den kristna
Någr av mina släktingar har som så många andra betalt att en gravrätt för all framtid. De dog i förvissning att få ligga där för gott, kanske till yttersta dagen om de var djupt troende. Det skulle de inte ha gjort för sådan civilrättsliga avtal bryr sig Svenska Kyrkan inte om. Möjligen med undantag för judiska trosbekännare, om det alls går att avgöra religiös tillhörighet. Sådan registrering förbjuder datalagen.
I kyrkans handbok för begravningsfrågor står det: Gravrätt för all framtid kan upphöra om det inte finns någon gravrättsinnehavare som gör anspråk på sin rätt enligt 7 kap. 19 § begravningslagen. För att få klarhet i att det inte finns någon som gravrätten kan gå över till rekommenderar arbetsgivarorganisationen huvudmannen att tillämpa arbetsmodellen för »Söka gravrättsinnehavare«, se avsnitt 9.9. Gravrätt för all framtid upphör även om gravrätten förverkas.
Begravningslagen kunde vara tydligare. Men besked ges i konstitutionsutskottets betänkande för begravningslagen: Enligt utskottets mening är det tveksamt om inte bestämmelserna i 7 kap. 19 och 20 §§ i förslaget till begravningslag står i strid mot uttalandet i propositionen att möjligheten att upplåta gravrätt för alltid bör finnas kvar i framtiden främst av religionsfrihetsskäl. Dessutom framhålls i propositionen att det strider mot grundläggande principer för vår rättsordning att bryta ingångna avtal.
Stenkrossning eller gravskändning. Frågan är aktuell då stenen hamnar i stenkassemurar. I detta exempel körde förvaltningsrätterna över länsstyrelsens förbud. Strypta resurser inskränker länsstyrelsernas tillsyn till enbart pappersgranskning.
Nazisterna raserade judiska begravningsplatser, en skändning som fortsatt med nynazisters hakkors på judiska gravstenar. Att jämföra med utarmning av svenska kyrkogårdar är absurt, men resultatet leder till eftertanke.
Centimeterkriget
Lagens bokstav för ”vem som får klippa vad” tolkas strikt av Kammarkollegiet. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet som med hjälp av kommunala begravningsombud ser till att gravplatsskötsel inte naggar på begravningsavgiften. I en sammanvägning, som styrs av regelverk för kulturhistorik, religiös etik, miljövård och, ihop med regionen, lokal näringslivsutveckling.
Krasst innebär det att kyrkogårdsarbetarna får klippa allmänna ytan bakom graven men inte framför, eftersom den marken tillhör graven. Täcker inte vården hela ytan klipps inte den remsan heller. Mest kritiskt är putsen runt stenen för de klippare som används lämnar ett par centimeter oklippta.
Kammarkollegiet 2020: Det finns inte någon bestämmelse i begravningslagen som anger att skötseln av en gravanordning ska bekostas av begravningsavgiften. Av förarbetsuttalanden (prop. 1998/99:38 s. 99) framgår även att anskaffande av gravsten och skötselåtaganden inte är en del av begravningsverksamheten och att sådana tjänster får finansieras på annat sätt än genom den obligatoriska begravningsavgiften. Begravningsavgiften ska alltså inte bekosta skötsel av enskilda gravplatser.
Vilken kostnad? Den direkta eller alternativkostnaden – om förvaltningen övertar graven och måste klippa samma gravyta ändå. Kantklippningen möjligen undantaget, men rivs gravmonumentet och ytan myllas belastas kalkylen med ett eller flera tusen. Inte ens ett nollsummespel för gravrivningen belastar begravningsavgiften. På Orust hamnar inte stenarna på en soptipp eller krossas till makadam, vilket sker i kommuner som Stockholm. I de få fall borttagning förekommer parkeras stenarna vid kyrkogårdsmuren.
Rationell kyrkogårdsförvaltning är viktigare än begravningslagens ”helgd som tillkommer de dödas vilorum” då det snickras på regelverken. Fast ny teknik kan även fungera som en lösning på centimeterkriget. En svärm robotgräsklippare sänker kostnaden radikalt och nya modeller klarar kantputsen utan problem. Ännu smartare inom en snar framtid.
Gravallvarligt
Ett antal av mina förfäder, som farfar och farmor, njuter sista vilan på Tegneby kyrkogård. Leran är så tät att kistorna med innehåll är tämligen intakta efter en eller annan mansålder. ”Jag kunde se hårknuten bevarad på en kvinna” minns en vaktmästare på kyrkogården.
Tegneby kyrkogård
Det bör sägas att man på Orust ogärna gräver upp gamla gravar, inte bara av pietet för tillgång på mark är inget problem. Till skillnad från andra kommuner där man återanvänder gravar, normalt 50 år efter senaste jordfästning. Det vill säga 25 år + fredningstiden 25 år med möjlighet för betalande att förlänga lika länge. Tidigare gällde fredningstid på 50 år. Mot ersättning fick man graven bevarad ”för alltid”. Avtal som man inte längre tar hänsyn till.
Gravarna öppnas med maskin och då följer kroppsrester med i skopan. Det händer att nyblivna kyrkogårdsarbetare inte pallar för jobbet. En kropp som inte förmultnar utan ruttnar sakta i syrefattig lera sprider en odör av svavelväte och ammoniak. En sjuåring på Skaftö letade golfbollar på Röds kyrkogård och fann då en käke ovanpå graven.
Käken på Skaftö. Länkad bild från Bohusläningen
Det händer hela tiden att man får upp benrester då man gräver upp gamla gravar säger kyrkoherden på Skaftö. Lika osentimentalt som då SvT Uppdrag Granskning ertappade en grävmaskinist i Vännäs med att före igenfyllningen krossa kistan med skopan. ”Så gör alla” sa han. Enligt Vännäs kyrkoherde ”Man krossade kistorna och man har till och med sedan dränkt de döda genom att man gjort djupa hål och fyllt vatten i de hålen med vattenslang”. Vilket är värst i kristlig mening, att krossa kistan eller gräva upp halvruttna lik?
Gravarna var förr korta och ligger tätt på Orusts gamla kyrkogårdar. Arbetarskyddet kräver att väggarna stämpas med 2,5 meter långa plåtar. Dödgrävarna tvingas därför att kapa fötterna på grannen i graven intill. Eller huvudet på ett ett lik åt andra hållet.
Begravningslagen 2 kap :3 §: En grav får öppnas bara genom innehavarens av begravningsplatsen försorg. Graven får inte öppnas på ett sådant sätt att stoft eller aska skadas.
När hördes kyrkliga företrädare senast slå larm om etiska övertrampen, som värst i strid mot lagens grundbultar?
Lik miljöfara
Du får inte gräva ner en död ko eller gris på din egen mark. De ska enligt miljöbalken lämnas till destruktion. Men det är OK att i terrängen begrava en minigris och till och med din häst, eftersom de i lagen tolkas som sällskapsdjur. I varje fall om nergrävningen av djuret sker på behörigt avstånd från vattentäkter och att det inte bär på en smitta.
Begravningslagen 5 kap. 5 §. Stoft eller aska får gravsättas bara på allmän eller enskild begravningsplats.
Din egen mor får du däremot inte jorda på samma sätt. Trots att mamman är mindre skadlig ur miljösynpunkt. Frågan uppstår om hon har ett mindre sällskapsvärde än din häst?
Promessas patenterade metod
Logiken är lika svår att förstå sig på som då biologen Susanne Wiigh Mäsak med företaget Promessa i Tegneby fick kalla handen för metoden att frystorka stoftet. Innehållet, som frystorkat i en Blåbandpåse, återför näring i ett ekologiskt kretslopp. Inga kroppsrester i grävskopan vid återanvändning efter en kistbegravning. Inga dåligt renade rökgaser från ett krematorium eldat med olja. Argumenten bet inte och Wiigh Mäsak gjorde personlig konkurs.
Sex fot ner i bohuslänsk lera. På sådana Orustgravar sprids inte mycket av kroppen till grundvattnet. Däremot i lakvattnet om resterna hamnar i ytskiktet vid en omgrävning. Från Röra kyrkogård tvingades man rena utflödet till en bäck som rinner till Orust kommuns vattentäkt.
Miljöbalken 9 kap. 1§ Med miljöfarlig verksamhet avses utsläpp av avloppsvatten; 2§ Med avloppsvatten avses vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats; 7§ Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.
I Miljöbalken kallas dränering och dagvatten från kyrkogårdar på byråkratspråk för avloppsvatten. Det betraktas därför som miljöfarlig verksamhet. Även från askan om den i vatten sprider tungmetaller och närsalter.
Vem vill köpa en fastighet med bergborrad brunn nära en kyrkogård?
Kultur(sl)arv
En travestering på skyltar där gravrättsinnehavare efterlyses på Orust.
Hade kung Ladulås rått över vår tids lagar hade vi inte haft många runstenar. Inte många rösade järnåldersgravar heller. Hagadösen hade blivit stenbro i Tegneby. Faktum är att den som dog år 1000 har ett bättre rättsligt skydd än den som jordades år 2 000.
Döda begravdes i forntiden nära boplatsen och efter kristnandet intill kyrkan. För ståndspersoner under en sten på kyrkgolvet. Gravarna låg gårdsvis och byavis märkta med träkors. Gräset växte fritt. Det som kreaturen inte åt slogs med lie och såldes på auktion. Kyrkogården såg ut som en beteshage med träkors. Efter 1700-talet omgärdat med en mur för att hindra boskapen att ta sig ut eller in.
Att kyrkogårdar efterliknade parker med grusgångar, rabatter och klippt gräs kom sent på 1800-talet. I vårt tidsfönster lever idealet kvar i begravningslagens kapitel 2:
12 § En begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick och den helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas.
Och kapitel 7:
33 §, Upplåtaren får förklara gravrätten förverkad, om gravplatsen är uppenbart vanvårdad och gravrättsinnehavaren inte avhjälper vanvården inom ett år efter det att han har delgetts föreläggande om att sätta gravplatsen i stånd. Föreläggandet skall innehålla upplysning om att gravrätten kan förverkas.
Kyrkogården en park? Då uppstår frågan varför inte kommunen står för skötseln som för andra parker. Vem vet, om tjugo år kanske klippning förbjuds till förmån för bin och humlor. Var tid har sin tro.
Graven på Tegneby kyrkogård där min farfars föräldrar ligger. Där har de ett sämre rättsligt skydd än träden bakom? Öppna ytor illustrerar gravdödens utbredning.
Proposition 2016/17:116 Kulturarvspolitik. Gamla träd och annan vegetation bidrar även till att upprätthålla en rik biologisk mångfald. All vegetation som har kulturhistoriskt värde omfattas förvisso redan i dag av bestämmelserna om tillståndsplikt men det framgår inte tydligt i lagtexten att så är fallet. Det bör därför förtydligas i lagtexten att bestämmelserna om begravningsplatser också omfattar vegetation.
Kulturhistorik
Anders Gustavsson guidar på Tegneby kyrkogård. Observera lilla skylten som efterlyser gravrättsinnehavare.
I skriften Gravminnen som kulturarv inför framtiden delar en bygdens son, professor Anders Gustavsson, med sig vetande om Orust kyrkogårdar. Tidigt 1800-tal förbjöds gravläggning inne i kyrkan för luktens skull. Aristokratins stenar utanför kyrkan fick socknens bättre bemedlade att resa vårdar av sten, först kalksten och senare bohuslänsk granit. Några med gjutjärnskors. Kremering och minneslundar kom sent på Orust. I effektivitetens namn är handgrävningen ersatt med maskiner.
Regeringens proposition 1987/88:104. Det breda perspektivet innebär att kulturmiljövård inte kan uppfattas som ett specifikt, sektorsavgränsat område som t. ex. i statlig verksamhet i första hand är en angelägenhet för RAÄ och kulturminnesvårdens regionalorganisation, länsstyrelserna och länsmuseerna. Tvärtom måste det ankomma på varje medborgare och varje myndighet – statlig eller kommunal – att bidra till den hantering av miljön som jag förespråkar men som jag också bedömer svara mot vad en stark opinion kräver.
Var innebär ”kulturhistoriskt värde”? En knäckfråga för professor Gustavsson och andra i arbetsgruppen som skickar en bevarandeplan till länsstyrelsen. Den är formad efter gällande anvisningar med stöd av antikvarie från Uddevalla museum. Äldre delar av kyrkogårdarna bör kulturmärkas och för övrigt göra ett urval. En risk med K-märkning är att det kan uppfattas som carte blanche att rensa ut andra gravar.
Men hur tolka det kulturhistoriska värdet, enbart gravarnas karaktär eller utifrån vilka som ligger där? I så fall bemärkta personer som prästen och adelsmannen? En skomakare eller smed kan vara väl så intressant framhåller Anders Gustavsson. Enligt honom finns ett godtycke i lagtolkningen som gör det svårt att övertyga myndigheterna. Ekonomin dominerar och intresset för det historiska arvet är svalt.
Begravningslagen 3 kap. 37 §. Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, ska upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen.
Rätt tolkat skall det anges en tydlig motivering för att riva en gravsten. Om det inte brist på mark? Och om kostnaden för skötseln är samma? Vilka skäl finns då?
Anders Gustavsson om gravbortagningen: ”Den kyrkogårdsansvarige har egentligen det stora inflytandet. Tidigare var kyrkvaktarna ganska självständiga. Därför har praxis varit så olika på olika kyrkogårdar. Några kyrkvaktare har tagit bort mycket och andra mindre. Ett skräckexempel verkar vara Gullholmen medan vi har det motsatta på Morlanda kyrkogård. Om en grav har återlämnats har den kyrkogårdsansvarige fria händer om inte en grav blivit kulturminnesskyddad. Det verkar inte finnas något intresse uppifrån att kyrkogårdar har ett museiperspektiv. Kulturarv är inget prioriterat område.”
Även informella och icke dokumenterade beslut om gravhanteringen tagna av kyrkogårdspersonal kan överklagas. Med utsträckt besvärstid om berörda inte underrättats. Om med berörda avses alla invånare enligt kommunallagen eller skadelidande släktingar enligt förvaltningslagen är en öppen fråga.
Begravningslagen tillåter att länsstyrelsen utdömer vite om kyrkogårdsförvaltningen inte följer regelverket. 11 kap. 2 §. Om en huvudman eller den som annars förvaltar en allmän begravningsplats inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får länsstyrelsen vid vite förelägga huvudmannen eller innehavaren att fullgöra skyldigheterna.
Lagens bokstav eller lagens anda
Kulturhistoriska värdet tydliggjordes 2013 i Begravningslagens 7 kapitel 37 §: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, ska upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, ska den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats.
Inte heller lagens förarbeten visar vad begreppet ”kulturhistoriskt värde” innebär. Fast det ger utrymmer för en vid tolkning, särskilt styrkt med begreppet ”av något annat skäl”. Budskapet är tydligt, det ska finnas starka skäl för att riva gravstenar. Och ännu värre, att återanvända gravar.
På Orust och andra landsbygdsförsamlingar är inte platsbrist ett problem. För pastoratets cirka 10 000 graver efterlyses 2000 gravrättsinnehavare. För nästan lika många är gravrätten återlämnad. Grovt räknad saknar var tredje grav registrerad ägare. De försvinner om pastoratets hot verkställs. Låt vara att kyrkorådet på Orust är återhållsam med gravrivning och att återanvändning.
En radering av gravar i större omfattning är svår att förena med Kulturmiljölagens 4 kap 11 §: I vården av en begravningsplats ska dess betydelse som en del av kulturmiljön beaktas. Begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas.
I praktisk tillämpning stryps tolkningen av ”kulturhistoriskt värde” till ett antikvarieperspektiv. Bevarandevärda gravar är förutom de äldsta enligt Svenska Kyrkans handbok för urval: unika, representativa för sin tid, arkitekttoniskt intressanta. intressanta. Utifrån de kriterierna ska lokala arbetsgrupper skriva en vårdplan som stöd för länsstyrelsens kulturmärkning.
Kammarkollegiet snävar – efter avstämning med svenska kyrkan – definitionen till: Kammarkollegiets vill förtydliga att det är den enskilda gravanordningen som ska bedömas om den är kulturhistoriskt värdefull. Samtliga gravanordningar bedöms alltså inte per automatik som kulturhistoriskt värdefulla.
Tolkningen stärks i kyrkans handbok: bevarandevärda är gravvårdar som 1) är unika. 2) är representativa för sin tid – helst i gruppsamverkan. 3) ingår i en arkitektoniskt uppbyggd del av kyrkogården.
Syftet med begravningsplatser är djup rotat. Det är inte att fungera som ett museum för gravmonument. Inte heller enligt senaste seklets ideal vara en park, som är en kommunal uppgift. Gravar på en begravningsplats är till för sorgearbetet och ett sätt bevara minnet av människor. Förr för de närmaste och andra i bygden. Idag utsträcks delaktigheten till en vid krets, även internationellt, tack vare intresset för släktforskning och DNA-baserat relationsskapande.
Wikipedia: Begravningsplatserna syftar till att bevara de döda och behålla dem hos sig.
I P C Jersilds bok Grisjakten utrotar en nitisk byråkrat grisarna på Gotland. Med en nazistisk anspelning utan att fråga sig varför. Något liknande kan sägas om svenska gravutrotningen.
Kyrkogården är ett sätt att visualisera bygdens historia, vilket med Internet blir allt viktigare. Som mina lokalhistoriska bloggar och webbplatser som Gravar.se är exempel på.
Kristlig härdsmälta
Från att 2017 ha varit Sveriges mest skattetyngda kommun har Orust nu klättrat till plats 21 i rankingen med en kommunskatt 34,84 per tjänad hundralapp. Eller 23,11 kronor om man räknar från landstingsskatten.
Antag att ett par som tillsammans tjänar 800 tkr/år köpa köper ett hus på Orust. Skriva sig där eller behålla bostadsrätten i Partille och bo där några dagar av och till? Fiber till husknuten förenklar distansjobbet så man kan vara på Orust mer än på fritiden. Kalkylen ser ut så här:
| Skatt/avg. | Vid 800t inkomst | Diff. Tkr | ||||||
| procent av inkomst | Skatt tkr/år | Skatt tkr 40 år | 1 år | 40 år | ||||
| Orust | Partille | Orust | Partille | Orust | Partille | |||
| Begravingavg. | 0,0025 | 0,0025 | 2 | 2 | 80 | 80 | 0 | 0 |
| Kyrkoavg. | 0,013 | 0,0105 | 10,4 | 8,4 | 416 | 336 | 2 | 80 |
| Kommunalsk. | 0,2311 | 0,196 | 184,88 | 156,8 | 7395,2 | 6272 | 28,08 | 1123,2 |
Kostnaden för bostadsrätten bortser de från, för marknadsvärdet ökar mer. Enbart på skatten tjänar de skrivna i Partille nästan 30 tkr/år. På 40 års sikt en dryg miljon. De kan alltså betala en miljon extra för Orustfastigheten jämfört med en fastboende – och ändå för huset få samma månadskostnad. Matematiken bidrar till att skärgårdssamhällena ligger öde under lågsäsong.
Stannar paret kvar i Svenska kyrkan får de på Orust punga ut drygt 10 tkr/år, två tusen mer än Partille. Under 40 år en diff på 80 tusen. Begravningsavgiften är obligatorisk och den betalas i Partille. Tills paret efter pensioneringen skriver sig på Orust. Efter hemtjänst och serviceboende kräver de där fri begravning.
Skrota gravstenar och sälja en avkristnad Stala kyrka på auktion? Eller sparka personal i diakonin? Vad väljer man?
Bidrar begravningsavgiften till att man lämnar Svenska Kyrkan? Det fruktar Kammarkollegiet som bromsar avgiftshöjningar. Länsstyrelsens kommunala begravningsombud ser till hur pengarna används. I det stupröret är inte gravdestruktionen Finansdepartementets problem.
Utarmas kyrkogårdarna växer människors frustration. Man ska folks ta oro fastslog statsminister Löfvén. Maktlösheten mot makthavare kan exploateras av samma parti som ogillar moskébyggen. I förra valet fick SD runt 30 % av rösterna i ett antal av landskapets glesbygdsvalkretsar.
6 av 10 på Orust är medlemmar i Svenska kyrkan, lite mer än rikssnittet. Vid sekelskiftet var det 8 av tio. De som dör ersätts inte av lika många för anslutning genom barndop minskar. Snart lär varannan eller ännu färre bidra med kyrkoavgiften. På sikt kanske bara de femton procent som säger sig tro på Gud och ett liv efter detta.
Ansvariga får välja mellan att bomma igen kyrkor eller dra ner på verksamheten. Höjs avgiften säger fler upp medlemskapet och pastoratet blir en härdsmälta. Kyrkogårdarnas kris kan därför ses som en del i en ännu större kris.
Ödekyrkogård i Ucklum
Kanske blir en massavlysning av svenska kyrkor och tillhörande allmänna begravningsplatser gravarnas räddning. På ödekyrkogårdar får gräset växa och stenarna stå kvar. Med gravar skyddade av fornminneslagen. Den som dog år 2000 ligger där i en grav lika tryggt som den vilken dog år 1000.
/ Av Ingemar Lindmark
En orientering: Gravrätten innebär att du som registrerad innehavare disponerar ett stycke mark som ”din egendom” (cirka 2*2 meter) dokumenterat i ett gravbrev. På den anlägger du ett ”gravmonument”, oftast stenar bakom låda för utsmyckning. Resten täcks med gräs eller en gravvård med grus. Som kan täcka hela eller del av gravplatsen. Du disponerar gravplatsen under 25 år räknat från senast jordfäste, ev. med en förlängning på max 25 år. Sedan tar kyrkogårdsförvaltningen styrd av kyrkorådet över graven. Eventuellt tidigare om graven anses allvarligt misskött. Gräs och ogräs får växa fritt. Eller att någon riskerar att skadas av en sten som välter. Då uppmanas du efter beslut i kyrkorådet att rätta till problemet inom ett år, räknat från beslutet eller avgörande om du överklagat. Är du död och det inte finns en annan person registrerad med skyltar vid graven och annonsering i pressen. Dessutom som på Orust med listor på pastoratets hemsida.
Ur en av riksdagen gillad motion 2017/18:58. Det är viktigt att betrakta de svenska kyrkogårdarna, och den svenska gravkulturen, som ett kulturarv. Det är i själva verket ett av våra allra viktigaste kulturarv. Tyvärr behandlas inte gravar och gravstenar, och den statliga ersättningen för vården, fullt ut med denna insikt för ögonen. Med dagens regler kräver kyrkogårdsförvaltningarna full kostnadstäckning för att hålla gräsytor, gångar och gravar i bra skick. Det betyder i praktiken att när en gravrättsinnehavare till en given grav inte hittas, markeras denna grav särskilt varpå den sedan vanvårdas under en period för att sedan avlägsnas. Vissa gravar anses dock vara av sådan betydelse att de k-märks, men det är i sammanhanget undantag. Det är inte rimligt att det endast ska vara kulturhistoriskt unika gravar som bevaras, det gör att alldeles för många gravstenar krossas i brist på efterlevande med betalningsvilja. I många andra länder har man funnit en mer rimlig väg att gå. Exempelvis att stenarna får stå kvar, men skötseln görs minimal genom att man tar bort sådant runt graven (kedjor, gräsbäddar, steninramningar etc.) som kräver mer omfattande underhåll. Det känns i sammanhanget som en långt mer välavvägd hantering än stenkrossförfarandet som Sverige nu använder sig av.
Proposition 2011/12.51 Några begravningsfrågor. Det finns bl.a. oklarheter när det gäller den centrala frågan om huruvida upplåtelserna sker med eller utan gravrätt samt vilka rättigheter och skyldigheten gravrättsinnehavare har vid olika typer av upplåtelse. Utredningen har framfört att den osäkerhet och begreppsförvirring som råder inte är bra och i slutänden drabbar enskilda. I första hand riskerar anhöriga att drabbas på så sätt att man kanske väljer en gravsättningsform utifrån vissa förutsättningar som senare visar sig inte gälla. I vissa fall kan det även vara den avlidne själv som drabbas så till vida att eventuella önskemål om begravningssätt som han eller hon har uttryckt före sin död riskerar att inte bli uppfyllda.