September 1788, dagen efter att svenskarna i Kvistrum kapitulerat med dansknorska övermakten.

Skepparen och ägaren till gården Kärlingssund i Dragsmark, Carl Olofsson Norberg, far med några grannar till platsen för drabbningen. Han ser med ”vår stora bedröfwelse” hur fienden tar med kanoner och annat krigsbyte. Officerare friges i Kvistrums gästgiveri med löftet att inte återuppta striden. Mesta manskapet får avtåga utan gevär men behåller tornistrar och fältflaskor.

Trots fiendens bevakning lyckas Norberg 7 oktober ta sig in i Uddevalla. Han får där veta att fienden på ett par båtr lastar de från Kvistrum erövrade kanonerna. Spejaren drar slutsatsen att de ska fraktas till och Norge och får en djärv plan.

Det berättar Norberg i en skrift som i november publiceras i tidningarna. Vi får veta hur han 11 oktober samlar bönder och fiskare i grannskapet som sedan kapar de två jakterna med Kvistrumkanonerna. Kuppen inträffar natten 12 oktober vid trankokeriet Vringelvik på Skaftö. (Platsen kan vi idag se söderut från Skaftöbron).

Böndernas tilltag ledde till diplomatiska förvecklingar som äventyrade avtalade stilleståndet. Som straff förlorade Bohusläns dragoner sina hästar och Uddevalla belades med dryga böter. Fast Gustav III imponerades och belönade 35 av kaparna med medalj för tapperhet till sjöss. Låt vara att medaljerna delades ut i Morlanda kyrka först tio år senare.


Stötar, Käppar och Sten vann över gevär

Från berget Geteviksryggen kunde Dragsmarksbönderna se tvärsöver sundet till Skaftö. I mörkret kunde de skönja de danska båtarna ankrade i Vringelvik; utan vakter tycktes det trots prins Carl av Hessens stränga order till överstelöjtnant Schwenzen i Uddevalla.

Anfallarna rodde tyst över Getevikssundet. Några vakade från båtar utanför viken medan andra gömde sig i Skaftöbergen. Trankokeriet, som ägdes av en ryttmästare Eggerts i Uddevalla, hade unge Engelke som bokhållare. Det var i hans hus som danske löjtnanten Hals övernattade. Kamraterna sov bäst de kunde ute i båtarna.

Norberg tog med sig fyra man och bankade på dörren. Innanför fann de i sängen en yrvaken Hals i nattmössa. Hans undran om bullret utanför möttes med svaret att både han och jakterna skulle arresteras. Kapitulerandet sattes på pränt. Trots det vägrade sergeanten och hans mannar ute på båtarna att ge sig. Norberg muntrade sitt folk till tapperhet, ställde ifrån sig bössan och äntrade ena jakten för att förhandla.

Sergeanten kunde tänkas ges sig för militär fiende men inte av ”en hop fiskare och bönder”. Norberg replikerade det kvittar lika ”att bliwa övervunnen och dödad av Stötar, Käppar och Sten eller af Krigsfolks Gewär”. Vilket fick allmogen att äntra jakterna. Sergeanten höll upp korsgeväret så Norberg måste slå armarna om honom. Dansken bönade om en skonsam arrestering. Uppgivet lämnade de ifrån sig bössorna. De två båtarna styrdes som priser till Marstrand. Allt enligt Norbergs egen berättelse. Andra, som majoren Ruthensparre och en löjtnant Bildt ville ta åt sig äran. I krigsrätten fick löjtnant Hals sex veckor arrest på Akershus fästning.

Ryskt storkap

13 oktober ankom de två kapade jakterna till Marstrand. Ute på fjorden möttes de av ryska fregatten Kilduin, nu med svenskt manskap som vaktade priser surrade vid kajerna, med besättningarna inburade på Carlsten.

Marstrand 1800-tal. Klicka till Wikipedia

Förspel: Västsvenska kapareskadern jagade ryska örlogsskepp i Skagerack. Natten till 15 augusti 1788 siktades två ryska fregatter ankrade ut mot Skagen. Soldaten Johan Petter Ternstedt och fem kamrater rodde med tyglindade åror för att sedan äntra svagt bemannade Kildrun. Däcksvakten övermannades så att man kunde skruva fast skeppsluckorna ovanför den 90 man starka besättningen. Kildrun var på väg från Petersburg till Archangelsk vid Ishavet. Ryssbåten med 120 kanoner, 500 gevär, kulor och krut fördes 16 augusti som pris till Marstrand. Mer om Petter Ternstedt.

Strid på Kilduin ända till Marstrand. Klicka till källan.

Uppbringandet av Kildrun var en commandoraid väl så fräck som Orustbornas kapningar. Furiren Johan Petter Ternstedt vid Älvsborgs regemente kommenderades till Marstrand. I augusti spanade han från fregatten Bellona efter ryska örlogsfartyg i Skagerack. Sedan i juli krigade svenskarna mot Ryssland. Katrina II såg fram mot Finland som ett storfurstendöme, uppmuntrad av sjöslaget i Hogland och svenska adelsofficerares myteri Anjala by.

Modell av Fregatten Bellona. Klicka till Wikipedia

Samma dag som Kilduin övermannades skickade länets landshövding du Ritz brev till Kungl. Majt.. Till Bohusläns försvar äskade han om en eskader med 3-4 kanonbestyckade fartyg. Två ryska kapare har bränt fiskeläget Råå i Skåne och han fruktar fientliga landhugg. Kanske var det skärgårdens lyckosamma kapningar som ledde till Bohuseskaderns kanonslupar bemannade med folk från skärgården.

Från finska Kymmene 21 augusti förbereder Gustaf III bygget av en skärgårdsflotta. Fröet såddes till Bohuseskadern, heroiskt känd från slaget i Svensksund. 21 augusti 1788 kommer också danska krigsförklaringen. ”Jag är räddad” sägs kungen ha utropat, som då skyndar hem till Sverige. 22 augusti får överstelöjtnant Törning kunglig befallning att fara till Bohuslän för att ”af där befintilige smärre fartyg söka om möjligt vore tillskapa en tjenlig skärgårdsflotta”. Resultatet blev att Törning 11 november beställde bygget av åtta kanonslupar av Abraham Bildt i Morlanda. Dessa och några till byggdes under en hård vinter på Ängön och Tången.


Stillestånd med förhinder

En svenskflaggad båt med dansk besättning upptäcktes 5 oktober vid Stora Askerön. Från Uddevalla tänkte man a rutten genom Stigfjorden söder om Orust för att segla till Jylland. Befälet fördes av prinsen av Hessens generaladjutant von Heis. Med sig hade han ett brev till prinsens gemål. Samt papper på att Uddevallas borgmästare Åberg åtagit sig betala lotsen.

I stället styrdes kosan söderut i Hakefjorden där båten nästa dag uppbringades i fjordmynningen vid Lövön. Tolv vapenförsedda män upptäcktes under däck. Marstrandsborna hurrade då båten tvingades in till hamnen.

Klicka till Inrikes Tidningar

I början på oktober lade amiralitetskaptenen Johan Lorentz Ruthensparre och hans mannar beslag på 25 danska skepp som kom från Jylland lastade med livsmedel och kläder. Vilket behövdes. Trupperna i Bohuslän var illa rustade med slitna rödrockar. Inte alla hade strumpor i de illa skötta kängorna. Som damasker använde några björknäver påstods det, som då Sverres birkebeiner härjade i landskapet.

Med hot att Preussen och England anfaller Danmark tvingar i Kungälv engelska sändebudet Elliot danskarna att avbryta marschen mot Göteborg. Resultaten blev stillestånd från och med 9 oktober.

Samma dag avgick 25 svenska och norska båtar från Strömstad, inhyrda för att frakta förnödenheter och ammunition till dansknorska trupperna i Uddevalla. Major Ruthensparre fick order att lägga beslag på båtarna med sex kanonbestyckade små båtar han fått från borgerskapet i Göteborg. De bemannades med sjöfolk och ortsbefolkning från Marstrandstrakten.

Styrkan gick ut från Gullholmen och uppbringade de 25 fartygen från Strömstad den 11 oktober – två dagar efter avtalet om stillestånd. I lasten fanns brännvin och spannmål från Strömstads kronobränneri.. Dessutom fourage till hästarna och kirurgiska instrument. Det behövdes för många led av tyfus och var inlagda på Uddevalla på lasarett. Ett rykte spreds att fältskärverktygen var avsedda för tortyr på svenska fångar. Eller på egna krigströtta.

Militärt motstånd kunde prins Carl af Hessen förlika sig med. Men inte att bli snuvad på krigsbyte av bönder och fiskare på Orust. Diplomatiska förvecklingar hotade stilleståndet, som enligt Gustaf III inte gällde batalj till sjöss.


28 maj 1796 i Morlanda kyrka

35 medaljer för tapperhet till sjöss utdelas till personer som deltagit i Vringevik. Förmodligen också till några som utmärkt sig i liknande kapningar. Visserligen tio år efter Gustaf III:s beslut. Men kungen mördades och rikets nobless ville nog helst glömma allmogens bragder. Kanhända hade Abraham Bildt ett finger med i spelet för Gustav IV Adolf beklagade att utdelningen dröjt. Kanske andra tog initiativet för kungen var då bara arton år.

Foto Nils Bildt

Vilka som fick medalj vet man inte för listan har försvunnit. Far och son Norberg kan man gissa. Likaså Norbergs medhjälpare styrmannen Peter Telning. Namn som nämns är Jon Jonsson från Gröndal och Jens Andersson på Östersidan Skaftö.


/ Av Ingemar Lindmark