Liten tuva…

  • Vill ni ha vanskapta barn?
  • 650 elever aktiva eller radioaktiva?
  • Atomverket bort från Bohuslän

Ett femtiotal skolbarn med handtextade plakat fick applåder då de marscherade in bland 400 uppretade bofasta och några sommargäster i Tanumshedes nya sporthall. Detta hände 15 januari 1970, inför ett femtiotal journalister från press och TV..

Tre chefer från Atomenergi AB sökte lugna menigheten, som inte förstod mycket av teknokratspråket. Den påtänkta plutoniumfabriken vid Sannäs var inte aktuell just nu sade företagets direktör Erik Svenke. Men om ändå fabriken för att anrika kraftverkens utbrända uranstavar byggdes? Då skulle risken från strålning anses försumbar enligt Svenke. Det lugnade inte publiken, allra minst skolbarnen som i stället för lektioner såg mötet från TV-skärmar i en lokal bredvid.

Klicka till DN

Bohuslänets landshövding Per Nyström hade kallat till mötet för att kyla ner oron i bygden nyss. Den var väckt av Dagens Nyheter larm om riskerna i september 1969. Från tidningen fick man veta att en plutoniumfabrik bör ligga 2-3 mil från större tätorter, enligt Atomenergis egen undersökning. Det vill säga en nära nog obebodd sträcka mellan Strömstad och Munkedal. Tänkta fabriken skulle ligga kloss inpå husen i samhället Sannäs och cirka halvmilen till Grebbestad.

Sannäsfjorden sedd från Sannäs. Klicka till källan Wikipedia

Politisk härdsmälta

Tillställningen var utlyst klockan två då de flesta jobbade. Trots det fick inte alla plats i sporthallen. Bohuslänets landshövding Per Nyström hade bjudit in till mötet tillsammans med representanter för Tanums kommun. De utlovade nya 200 jobben var välkomna i Sannäs. Orten tynade för stenhuggare, fiskare och skeppare hade lämnat bygden.

Atomenergi köpte markområdet mellan Sannäsfjorden och Bohusbanan 1965. Kommunikationerna och bergrum i hårda graniten avgjorde lokaliseringen. En ny hamn skulle ta emot kärnbränslet. En ledning var tänkt att föra kylvattnet så djupt i Skagerack att radioaktiva rester inte borde utgöra en fara.

Klicka till texten i Fjällbackabladet.

Även länsstyrelsen var kluven, Nyström, f d statssekreterare i S-regeringen, ivrade för plutoniumfabriken medan hans ämbetsmän var emot. Hövdingens andreman landssekreteraren oroade sig för säkerheten. Länsarkitekten ville ha fabriken i en tätort för att freda naturen. Göteborgpressen hakade på.

En aktionsgrupp ledd av Reine Jacobsson drog igång kampanjen i december 1969. Ord som Atomkyrkogård syntes i insändare och flygblad. Affischer ”Nej till radioaktivitet” sattes upp i bygden. 16 tusen insamlade namn krävde stopp på byggplanerna. I samma veva pressades Svante Lundqvist – civilminister under Palme – att i riksdagen erkänna att det: ”uppstår vissa radioaktiva restprodukter som måste förvaras under lång tid”.

Ur rapporten Det högaktiva kärnavfallets väg till den rikspolitiska
dagordningen: ”En viss offentlig debatt uppstår. Den inleds i rikspressen i Stockholm, får återverkningar i form av en interpellationsdebatt i riksdagen i Stockholm, sprids ner till Göteborg och västkusten och får till följd att en lokal motståndsrörelse bildas i Sannäs och börjar agera. l Denna
händelseutveckling är en tidig länk i en kedja, som 1970 leder till en skrivning i centerpartiets nya partiprogram, vilket så småningom resulterar i att kärnkraftens avfallsproblem kommer upp på den rikspolitiska dagordningen i riksdagen som en diskussionspunkt och senare en beslutspunkt”.

Sannäsfabrik onödig

Stämningen var laddad då landshövding Per Nyström som ordförande öppnade mötet i sporthallen.Utbränt kärnbränsle var tänkt att levereras med tåg och från en hamn i fjorden. I fabriken krossas uranstavarna som sedan bryts ner kemiskt med salpetersyra till plutonium och återtvunnen uran. Hur mycket som delgavs på mötet vet man inte. Ju mer experterna förklarade desto mindre förstod publiken. Det fanns inte ens en projektering för Sannäs påstod Erik Svenke. En svensk anrikning av utbränt kärnbränsle behövdes egentligen inte i nutid förklarade han. För det fanns överkapacitet utomlands, som i Belgien dit Atomenergi levererade då. Sannäsfabriken behövdes först då de nya kärnkraftverken togs i drift.

Vad som inte sades på mötet var att politikerna redan punkterat avsikten med en svensk urananrikning. Tidigt sextiotal (då tanken på en fabrik i Sannäs väcktes och mark köptes) var syftet med svensk kärnkraft att tillverka plutonium för atombomber.

1 maj 1969 havererade Ågestaverket och var nära att sprida ett radioaktivt moln över Stockholm. Fast det visste inte många svenskar. Reaktorn byggdes för att förutom fjärrvärme till Farsta producera plutonium till svenska atombomber. Kärnbränslet från Ågesta anrikades i FOAs fabrik nära bostäderna i Sundbyberg. Det plutonium som utvanns räckte dock inte till många bomber men mer väntades från kraftverket som byggdes i Marviken. Som inte fungerade och därför skrotades 1970. Vilket innebar dödsstöten för svenska linjen med västgötskt utan som krävde laddning i dyra reaktorer med tungt vatten.

Egentillverkat plutonium blev omöjligt med internationella icke-spridningsavtalet. Som Sverige undertecknade 1970 mot ett tyst löfte från USA att täckta oss med atomvapenparaplyet. Karl Fritiofsson från Morlanda på Orust, då statssekreterare i Försvarsdepartementet, avslöjade redan i mitten av sextiotalet att amerikanerna skulle skydda oss med atomvapen. Statsminister Erlander med stöd av Palme sökte redan runt 1960 överbrygga sprickan mellan partiets atombombsivrare och de kritiska i kvinnoförbundet och SSU.

Med nya kärnkraftpolitiken var det fritt fram att köpa anrikat uran utomlands för att ladda svenska lättvattenreaktorer. Så egentligen behövdes inte en anrikning i Sannäs – utom i en framtid, som Atomenergi gjorde gällande. Inte bara svenska anläggningar, som Ringhals och Oskarshamn ,utan också uranstavar från utländska kärnreaktorer.

Proteststormen i Tanum

Tanken var att experter skulle informera om Sannäsprojektet och efter en frågestund åka hem till Stockholm samma kväll. Upproret fick mötet att vara i dryga sex timmar. ”Det finns ingen projektering, därför finns det ingen planering”, sade Svenke utan att kunna lugna åhörarna. Få trodde på hans försäkran att fabriken blir miljövänlig där alla tänkbara risker kan uteslutas. Att Svenke ägde ett sommarhus nära Sannäs gjorde inte saken bättre.

Ur rapporten Evert Vedung, Det högaktiva kärnavfallets väg… : ”Tillställningen blev stundtals häftigt och ordföranden landshövding Nyström lyckades ta överläggningarna helt. Under en lång stund tog den lokala aktionsgruppens ledare Reine Jacobsson helt enkelt över mötet och frågade ut Atomenergis representanter, vilka ställde sig upp och svarade ”som snälla skolpojkar”.De medgav att plutoniumverket inte var riskfritt och att olyckor och haverier inte kunde uteslutas. De höll också med om att informationen till allmänheten varit bristfällig”.

På stolarna från vänster: kommunens representant Valdemar Hansson, landshövding Per Nyström och tekn. lic Erik Svenke Atomenergi. Klicka till källan Svenska Dagbladet 1975 01 15

Det hela kan liknas vid en verbal boxningsmatch, påhejad av en uppretad publik. I ena ringhörnan kampanjens ledare Reine Jacobsson från Orust. Tillsammans med Fjällbackabördige Rune Johnsson, bas för Västkustfiskarna. I andra hörnan landshövdingen och Erik Svenske med två bisittare från Atomenergi. Något vacklande också Valdemar Hansson från kommunen.

Klicka till DN 1970 01 16

En av advokaten Michelsens många frågor: varför det behövdes en riskzon och anläggningen var riskfri. Frågan varför inte försäkringsbolagen inte törs försäkra plutoniumfabriken fick inget svar.

Reine Jacobsson gick i närkamp med landshövdingen och kommunens representant, folkhögskolerektorn Valdemar Haneson. Frågan om han kunde ordna med en opinionsundersökning besvarades med ”Ja,om så krävs”. Kommunen ska då rätta sig efter majoriteten lovade rektorn. Dagen efter hade GöteborgsTidningen rubriken ”FOLKET i kommunen AVGÖR”. Atomfabriken i Sannäs föll på knockout med andra ord.

Väckte Centern

Gunnilla André i Mariestad läste skriverierna om Sannäs och blev misstänksam. Var kärnkraften verkligen säker? Hon läste på och intervjuade innan hon som ombud i maj 1970 for till Centerns riksstämma i Göteborg. I förslaget till nytt partiprogram fanns en passus ”Genom internationella överenskommelser omfattande alla länder skall säkras att kärnkraften utnyttjas enbart för fredliga ändamål”. André reserverade med att föreslå ett tillägg att kärnkraften endast skulle användas om den var säker.

I talet slog hon larm med: ”Även vid fredlig användning av atomklyvning uppstår oerhörda mängder radioaktivitet. Det rör sig om samma skeende som vid en atombombsexplosion, fast i en tidsmässigt utdragen form. För det andra, det finns inte någon möjlighet att förinta denna radioaktivitet. Den består
ända tills dess strålningen dött ut.”

Många hade lämnat mötet då hon fick tala vid midnatt. De andra var för trötta för att ta debatten. Till Andrés egen förvåning skrevs hennes förslag in i partiprogrammet. Utan att göra avtryck i politiken det två fösta åren. Men hon valdes till riksdagen och blev ordförande för centerkvinnorna.

Men så behövde centerledningen konkretisera energipolitiken och därför väcka liv partiprogrammets text om atomsäkerhet. Uppdraget gick till nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus, mellanstadielärare och kyrkoherdefru från Orsa.

Sigfrid Edströms familj. Birgitta Hambraeus mor Janise i mitten bakom blommorna. Edströms familj och släkt brukade semestra på Gåsö utanför Skaftö.

Ur Hambraeus memoarer: ”Som ny riksdagsledamot hösten 1971 kallades jag upp till chefen för Centerns riksdagskansli, Gösta Gunnarsson.När partiet antog sitt program våren 1971 hade Gunilla André sent en kväll fått Centerstämman med på en bisats som borde undersökas närmare. Partiet slog fast att man var emot kärnvapen och skrev ”Kärnkraften får endast användas för fredliga ändamål.” Gunilla fick igenom tillägget ”om det kan ske utan fara för människor och miljö”. Gunilla var engagerad i motståndet mot en upparbetningsanläggning i Sannäs, ett led i atomvapenprogrammet och med egna miljörisker. Nu ville kanslichefen att jag skulle undersöka om det fanns några faror med kärnkraft.”

Hambraeus släkt var både ett problem och en kunskapskälla. Hennes pappa hade chefat i Asea-ägda Stal Laval som sålde turbiner till kärnkraftverken. Han var svärson till Orustbördige Sigfrid Edström, som byggde upp Asea. På 1960-talet avknoppades Asea Atom, som 1969 tog över AB Atomenergis kärnbränsletillverkning.

Hambraeus interpellerade och motionerade om riskerna med anrikningen av kärnbränslet. Som resulterade i plutonium och extremt farliga restprodukter. Det saknades metoder för säker lagring. I hundratals år även det gömdes i Sannäsbergets granit. Till en början var hon rätt ensam att sätta press på kärnkraftförespråkarna i regeringen. Inte heller i andra partierna var frågan aktuell.

Klicka till boken

Hambraeus forskade och intervjuade. Som svar på kärnbränslets farlighet fick hon från Erik Svenke på Atomenergi svaret att ”alla måste dö någon gång”. Bättre respons fick hon från nobelpristagaren Hannes Alfvén, som förvägrats varna för atomriskerna på FNs Miljökonferens i Stockholm 1972.

Hambraeus råkade sammanföra Alfvén med partiledaren Torbjörn Fälldin. Ett möte som ledde till att kärnenergin blev en vinnande valfråga för Centerpartiet.

1973 talade Alfvén på Centerpartiets stämma. Torbjörn Fälldin tog ställning mot kärnkraft. Nästa riksdagsval fick centern drygt 25 procent av rösterna.

/ Av Ingemar Lindmark

Lästips