Historiska vingslag då Ingrid, Adelgard och Heidi mötte Carl Gustaf Svingels Hjärtum
För Tv-reportern Ingrid Thörnqvist var det som att öppna en ny sida historieboken. I Hjärtum fick hon träffa personer med minnesbilder från Svingels tid i Hjärtum. Från åren på barnhemmet till åren han fyllde kyrkan med konserter. Detta hände helgen före påsk i april 2019 – som ett trettioårsminne från murens fall.
– Min uppfattning var att denna mur kommer en vacker dag att med dunder och brak att falla samman. För den är uppbyggd på mord och hat.
Citatet är hämtat från Ingrid Thörnqvists intervju i med Carl Gustaf Svingel kort före hans död 1995. En av kalla krigets verkliga hjältar, så introducerade programledaren Bo Holmqvist Svingel i TV-programmet Reportrarna.
Trettio år har gått. Berlinkorrespondenten Ingrid Thörnqvist blev TV-historisk då hon rapporterade från natten då Berlinmuren rämnade i november 1989.
Kolla fakta, lägg pussel, förklara så att folk förstår. Det gällde för Ingrid Thörnqvist då hon som utrikeskorre skildrade kalla krigets töväder. Hon var utrikeschef på SvT och bidrog med sina utlandsstationerade journalister till vår bild av världen. Nu författare på jakt efter upplysningar om Carl Gustaf Svingel, som uppföljning av TV-intervjun på 90-talet. Stenar vänds i en grundlig research i Berlin, Stockholm och nu i Hjärtum.
Två systrar
Cirklar slöt sig också i Hjärtum för Adelgard Göhran och Heidi Grossmann. De är döttrar till Imma Grossmann som var husmor på Svingels ålderdomshemmet Haus Victoria i Berlin. Senare gift som Imma Svingel.
De kommer ihåg 13 augusti 1961 då Östberlin spärrades med taggtråd, som en början på muren. Trots varningar tog Imma och döttrarna S-bahn till Wandlits i norra Berlin där de bjöds på tårtkalas i ett koloniområde. ”Det var en fantastiskt klar och vacker sommardag, inte disigt som annars i Berlin”. minns Adelgard, numera bosatt i Eskilstuna. Festen tog slut då Svingel kom och trängde in dem i sin Porsche. Sedan full fart genom Östberlin. Adelgard igen: ”Vi for vi genom Brandenburger Tor mellan taggtråd och uppriven gatsten. Att se tanksen var spännande för oss barn”
Västberlinarna fruktade en ockupation och ännu fler ett tredje världskrig. Tre dagar senare, 16 augusti, bevakar DDR-soldater i pansarvagnar Västberlins borgmästare Willy Brandt under besöket framför Brandenburger Tor.
Ett foto visar Carl Gustaf Svingel bredvid borgmästaren. Han kampanjade just då för socialdemokraterna för valet i förbundsdagen. Kanske var de bekanta sedan krigsåren i Stockholm. Eller för att Svingel kunde rapportera från östsidan? Som inledning på den kommande kurirverksamheten hade Der Opernsänger, som Brandt kallade honom, farit till sjukhus i Östberlin med medicin.
Livet i Tyskland efter kriget var hårt. Adelgard och Heidi blev fosterbarn i Sverige men bodde hos sin mor på Haus Victoria under loven. De hemliga mötena i huset med tyska ministrar och andra politiker undgick dem. Inte heller Svingels uppgörelser med DDR-kontakter, som advokaten Wolfgang Vogel. Men minnen från Svingels berättartalang har fastnat.
Nu fick de se platserna där Svingel växte upp och träffa personer med minnen från den tiden. En var Lars Samuelsson, som några år efter Carl Gustaf, bodde på barnhemmet.
Barnhemmet
Hemmets föreståndarinna Anna Johansson fostrade barnen efter herrans tukt och förmaning. Söndagarna ledde fröken Johansson flocken till högmässan i kyrkan. Varma sommardagar också till bad i Sollumsån eller sjön Lille Väktor inne i tassemarkerna.
Hjärtums barnhem, efter tillbyggnaden. Bakom barnen står föreståndarinnan och två biträden.
Svingel, som då hette Gustav Samuelsson, stack ut från de andra skriver en kamrat från ungdomsåren, kyrkoherdesonen Bengt Wallererus. Han vårdade klädseln och var osedvanligt socialt begåvad, vilket charmade gamla tanter. Att vara oäkting hindrade inte att han gärna ledde sina kamrater. Med sina imitationer var han en estradör redan då. Ett paradnummer var att imitera kungens trontal i radion.
Han sattes på på barnhemmet kort efter att det byggdes 1915 (karta). Tidigare hystes barnen på fattighuset Billegården, som 1927 blev ålderdomshem. Dit kom Gustaf ofta, först hos mamma Alma Samuelsson som arbetade där. Senare som nära vän till föreståndarinnan Jenny Andersson.
Ett Värmland i Bohuslän
Med Göta älv som fortsättning på Klarälven och en fattig fjällbygd som speglar sig i sagolikt vackra sjöar. Alma Samuelsson hade varit piga på gården Metholmen vid Öresjö (karta) då hon gav liv till Karl Gustav i mars 1916.
Operasångare Arne Olsson, bördig från Uddevalla, insjuknade efter nyår 1946 då Värmlänningarna skulle spelas på Kungliga Stockholmsoperan. Tenoren Karl Gustav Samuelsson, som nu kallade sig Svingel, fick hoppa in som Erik. Rollen spelade han i söndagsmatinéer fram till 1951.
Hjärtum där han växte upp är som Värmland med berättare bra på att dra skrönor. En är Sven Bertilsson som sina åttioåtta år till trots har ett knivskarpt komihåg. Som när Carl Gustaf Svingel med ett dussin unga och gamla Hjärtumbor en lördagskväll sågs cykla upp till Kroksvattnet några kilometer norr om kyrkbyn. Militärtältet med plats för tolv restes och mat kokades på Primusköket. Ute på sjön hördes folket stämma in i Svingels sånger innan det var dags att krypa under täckena. Tältet fick stå kvar för fler övernattningar den sommaren.
Svingel underhöll i tältet med historier från sina år i Italien kan man anta. Gunnar längst ut till vänster ser ut att vara tio så fotot kan vara taget runt 1940, kort efter krigsutbrottet då Svingel fick överge Rivieran. Sångstudier varvades i Stockholm med jobb som konsertsångare och inhopp i en herrekipering. Men sommartid var det Hjärtum som gällde.
”
Carl Gustaf Svingel kom ner till oss på barnhemmet och sjöng så att taket nästa lyfte sig”. Svingels hjärta klappade inte bara de gamla på ålderdomshemmet utan också för de små. Lars Samuelsson från Vadbacken vid Öresjö (karta) var då i tidiga skolåldern och bodde med syskonen på barnhemmet.
”Eldsjälen Gunnar Bertilsson är den som varit drivande för vandringsledens tillkomst. Under invigningsvandringen passade han på att berätta om gamla platser som fallit i glömska…” Citatet är hämtat från lokaltidningen 2009 då Gunnar för hembygdsföreningen skapat en vandringsled från kyrkbyn till sjön Lille Väktor.
Längst fram på fotot från Kroksvattnet står Gunnars lillebror Stig med ett metspö. Han gifte sig med Sonja Bertilsson och med tiden kom de att sköta kyrkogården. Där träffade de Svingel i början på 80-talet. Det blev ett kärt återseende trots det gått ett fyrtiotal år sedan sist. De förenades i sången, Stig Bertilsson som medlem i kyrkokören och Svingel med konserter i samma kyrka. Och minnen från allsången vid Kroksvattnet.
Född i obygden
”Född av före detta pigan Alma Augustsson i Utby Mellangård (karta) 31 mars 1916″ enligt kyrkboken. Just ingen vet idag vilken av gårdarna i byn som var Mellangård men det var nog gamla huset närmast vägkröken.
Men det var inte här Svingel föddes utan på torpet Sjötorpet, eller Näbben som det då kallades efter udden som sticker ut i Öresjö. En gudomligt vacker plats på sjöns västsida med utsikt mot Koön.
Vid storskiftet fick Utbygårdarna i älvdalen ägorna utsträckta ända till sockengränsen mot Forshälla. För Mellangårds del västsidan av Öresjö med Näbben, även kallat Fjället. Där födde Alma Carl Gustaf 1916 hos föräldrarna, backstugesittaren Samuel Johansson Anna Maria Johansdotter. De var inflyttade från Forshälla till Fjället där de var skrivna tillsammans med ogifta sönerna Adolf Alexander, stensättare, och sjömannen Hjalmar Julius. Alma födde barnen i stugan men var annars piga i en gård Metholmen på andra sidan sjön.
I det väglösa torpet föddes Alma 1877, som omväxlande kallades Sjötorpet och Wallensberg. Eller Fjället och i kyrkboken Utby, vars utmark stället låg på. Almas far var känd under namnet Sutten, antagligen för sutarna han drog upp ur Öresjö.
Pappan?
”Vi har i familjen hört att att Gustaf V skulle var Svingels far. Själv vet jag inte vad jag ska tro men det finns folk i Wallenbergföreningen som anser att det är sant och inte tvivlar det minsta”. Citatet kommer från Raoul Wallenbergs svåger Gunnar Lagergren. Han borde veta för han hade varit riksmarskalk vid hovet. Kontakten grundlades då Svingel deltog i ansträngningarna för att få klarhet om Wallenbergs öde. Själv svarade Svingel på frågan om sin påstådda kungliga börd: ”dom säger det”
Kungliga faderskapet kan diskuteras. Gustav Samuelsson föddes 31 mars 1916. Kungen besökte landskapet 1915 var 31 augusti då han invigde statyn med Karl X på Uddevalla torg. I den nationella yran ville bohusläningarna fira att de blivit erövrade. Sju månader om man räknar på fingrarna så frågan om kungen gästade landskapet samma sommar. Eller om Alma varit på resande fot? Knappast troligt men efterforskning är en utmaning för den som är intresserad.
Allma är osynlig i registren från 1914 till 1917 då hon får arbete på Hjärtums ålderdomshem. Kanske ligger en sanning att hon arbetade i Bohus regementes kök på Backamo eller snarare i Uddevalla för I17 flyttade dit 1913.
Kung Gustav V invigde dubbelstatyn på Uddevallas Kungstorg 31 augusti 1915 och bilade sedan till regementet. Men i så fall måste han ha varit snabb för kungliga tåget lämnade stationen samma förmiddag halv tolv. Sju månaders havandeskap låter inte rimligt. Gustaf V kallades landsfadern fast inte i samma bemärkelse som kvinnokarlen Oskar II.
En i socknen råkade säga till lille Gustav att han var lik Gustaf V, måhända inspirerat av pojkens imitation av kungens jultal i nymodigheten radion. Gossen gillade att få uppmärksamhet och hakade på. Ryktet spred sig i bygden och han lär ha kallats prinsen i skolan. En skröna? Så värst porträttlika var inte de unga herrarna.
Mor Alma
”Metholmen Fotot taget på Metholmen – okänd kvinna ca 1912. Fotograf Olof Jonsson”. Texten är fogad till ett foto publicerat av Vänersborgs museum.
Ansiktet verkar bekant. Är det inte Carl Gustaf Svingels mor Alma Samuelsson? På en annan bild sitter Alma med Carl Gustaf runt 1920. Samma klänning?
En titt i Folkräkningen 1900 redovisas för gården Metholmen ”Samuelsdotter, Alma Charlotta, f. 1877 i Hjärtum Göteborgs och Bohus län, Piga”.
1900 fick Alma oäkta dottern Anni som dog tidigt. Även då skriven till Utby Mellangård fast egentligen var hon piga på gården Wassbotten i Naglum, i utkanten av Vänersborg. Anställningen på Metholmen var då av allt att döma kortvarig.
I Folkräkningen 1910 står Alma som piga på Metholmen. 1916 flyttar hon samma år till sina föräldrar på andra sidan Öresjö.
Hon tjänade på gården Metholmen hos Paulina och Olof Gustaf Oskar Johansson. På fotot taget 1912 ses paret med sina barn. Sönerna är jordarbetaren Albert Julius och snickaren Johan Fredrik.
Fjällbygden
Att försörja sig på fotografering i den fattiga fjällbygden gick inte utan Jonsson livnärde sig på Arnstorp (karta), en liten gård på västra sidan Öresjö. Fram till fjällvägen byggdes 1923 var den delen av Hjärtum väglöst land. Bygdeskildraren Manfred Svenungsson skrev i boken Hjärtum- Västerlanda Häradshistorik: ”Innan den kom till måste folket norr om Ör på hästryggen, egna skuldror, oländiga skogsvägar, släpdon eller roende över sjön forsla alster och förnödenheter från och till bebygdare orter ofta under stora svårigheter”.
Dryga tusentalet av Jonssons glasplåtar riskerade att hamna på tippen när barnbarnet vindsröjde. Om det inte varit för Anita Stenström med assistans av Rune Karlsson och flera andra. Fjällbygdens folk, lite vid sidan om i socknen, har en vana att ta saker och ting i egna händer. Som när de byggde ett eget kapell för att slippa gå uppemot ett par mil till Hjärtums kyrka. I kommunen fanns inget intresse att ta vara på Jonssons bilder inte heller från kulturinstitutioner – förrän Vänersborgs museum nappade.
Med bygdens stora insats för att få fram namn på personer och platser skapades en kulturskatt. Till glädje inte minst för Ingrid, Adelgard och Heidi då Rune Karlsson visade ett antal av bilderna på Hjärtums hembygdsmuseum.
I älvdalen sågs fjällbygden som ett slags vilda västern utan riktiga körvägar. Före 1658 gick riksgränsen mot Sverige genom Öresjö. En laglös tradition var måhända illvilligt förtal men i mångt och mycket skötte bygdens folk sig själva.
Inavel påstods det och det hände att barn till Hjärtumprästens förtret döptes i Väne Ryrs kyrka. Till nöds fick andra sköta förrättningen för barnet måste döpas inom åtta dagar. Det var först frampå 1900-talet som Hjärtumbor nordväst Öresjö fick log att konfirmeras och låta sig bergrevas i Väne Ryr.
Till Hjärtums kyrka och barnhemmet, där många kom från fjällbygden, var det halvannan mil. Men med Djurhults kapell i Forshälla 1923 blev det kortare kyrkväg för att få syndernas förlåtelse.
Ett domstolsprotokoll från 1838 avslöjar att Svingels morfars far Johannes Andersson ställde sig bakom en granne med en kniv inlindad i en näsduk. Med följd att ha skar upp olycksbrodern från mungipan till örat. Det var samma år som Almas far Samuel Johansson föddes. Johannes var inflyttad från Tjörn och var torpare under Stenshult i Forshälla.
Almas farbror Emanuel Johansson kallades Stöven eftersom han byggde en stöva (stuga på, på rikssvenska) som brann. Nya huset brann också men när det tredje gick upp i rök såg försäkringsbolaget till att han åkte in.
Andra berättelser har gått genom flera munnar och bör tas för vad de är. En dag rodde Emanuel och Karl Torsk över Öresjö till Metholmen för förlustelser i Trollhättan. Sedan tillsammans hemåt men väl framme var Torsk inte med och Emanuel hade ingen förklaring. Tills som det påstods att Emanuel på sin dödsbädd erkände att kamraten grävts ner på Koholmen ute i Öressjö. ”Karl hade pengar men det hade inte jag” lär han ha sagt.
Hem till byn
Vrida sig 360 grader på Hjärtums kyrkbacke och man fångar en god del av Carl Gustaf Svingels tidiga liv. Kyrkan där han som barnhemsbarn satt av högmässan. Där han och prostbarnen Wallerius smög in och lekte sångframträdanden – som han senare höll på riktigt för stor publik.
Nedanför kyrkbacken folkskolan och på andra sidan vägen prästgården där han efter kriget med kompisarna Wallerius rustade en veteranbil.
600 meter mot sydväst ligger före detta barnhemmet. På vägen dit Ekmanska huset där lille Carl Gustav charmade Solhemstanterna, som Hulda Mellgrens döttrar kallades.
Kompisen Bengt Wallerius skrev senare ”Gustav var onekligen ett vackert barn, som allteftersom åren gick ambitiöst visste att föra sig väl. …Det syntes att han hade lust att uppträda, att embryot till en estradör låg latent i honom. Han hade god blick för sina medmänniskors svagheter och blev en träffsäker imitatör.. Överhuvud hade han, som jag sa nyss, redan i dessa år en ovanlig förmåga att ta folk, att vinna förtroende ….”
Snusfabrikörskan Mellgren hade donerat till barnhemmet och även till Ekmanska huset, som från 1912 var vilohem för skolkökslärarinnor fram till att döttrarna tog över 1919. I det vackra hemmet bor numera Sonja Bertilsson, som bjöd på kaffe innan hon visade platsen där Svingels mor är begravd i utkanten på byn.
Hjonen
Billegården i gamla ålderdomshemmet som Ingela Andersson visade är inte vanligt hembygdsmuseum. Historien sitter i väggarna. Gården blev fattigstuga 1876 med plats för 40-50 hjon – innan huset fick två våningar 1890.
Fortfarande en fattigstuga då Carl Gustaf sprang där som barn. Understödstagarna sattes i arbete under en rättare på hemmets bondgård. Fast det blev bättre efterhand. Sinnessjuka behövde inte längre sitta inspärrade i husets avbalkningar utan de fick bo gamla drängstugan utanför.
Billegården fick status som ålderdomshem 1927. Föreståndarinna var från 1929 syster Jenny Andersson och hon blev fram till pensioneringen 1962 Svingels nära vän.
En dag i veckan botade provinsialläkare Ringertz de gamla i doktorsrummet på Billegården. Var det ledigt fick Carl Gustaf bo där under loven från Vanföreanstalten i Göteborg. Idag är doktorsrummet ena halvan av församlingens lokal.
Längs landsvägen
På museet finns en skolinteriör från skolan nedanför kyrkan – där Carl Gustaf gick (karta).
Sömmerskan Ella Hansson var handikappad och bodde i huset mittemot skolan (karta). Det behövde målas och då ställde Carl-Gustaf (nu med efternamnet Svingel) upp, vilket var 1948. Eftersom han var höjdrädd tog han hjälp av ynglingen Gunnar Karlsson (som blev snickare och hembygdsforskare i Hjärtum). ” Svingel gillade att ställa till till spratt så vi hade hemskt skoj”berättar Karlsson. ”Vi höll på i fjorton dagar för ett jobb som en målare säkert hade klarat på en”.
Utan Sonja Bertilsson, som varit kyrkogårdschef, hade vi inte hittat Alma Samuelssons grav. I stället för gravsten pryds den med en välklippt buske. Det avlivar ryktet att Svingel på sextiotalet lovade att aldrig komma till Hjärtum eftersom graven inte fanns längre. Busken fanns där redan då, graven är bevarad och Svingel visade ingen bitterhet. Sonja Bertilsson vet för hon pratade med Svingel då han dök upp på kyrkogården i början på 80-talet. (Svingels egen aska ströddes i Stockholms ström nedanför Stockholms slott).
Svingel hade säkert glatt sig åt hur hans mor hedras idag. Några få steg bort ligger Bertil och Mary Johanssons grav. Visserligen ligger sjökapten Johansson inte där för han försvann då ryssarna kapade fartyget Kinnekulle 1948. Han föddes i Utby tre år före Svingel.
Mary Johansson envisa efterforskning hos UD och regeringen fick stor publicitet Det var i detta känsliga läge som Carl Gustaf Svingel till UD och regeringen något år senare aktualiserade utväxling av Raoul Wallenberg mot överste Stig Wennerström. Två av kalla krigets mest intressanta svenskar från samma gård i Hjärtum.
Framtiden?
Ett Haus Victoria till makarna Svingels minne i Hjärtum? Eller ett SilviaBo? Ingrid Thörnqvist inspirerade publiken på Hjärtumgården.
Ett stort tack till Mikaela Hult som styrt och ställt med visningarna.
/ Av Ingemar Lindmark
Lämna ett svar