Vid sekelskiftet publicerade Svenska Akademinläroplanen ett urval Thorildtexter i boken Att följa ögonblicken. Akademiledamöterna Horace Engdahl och Katarina Frostenson ger goda skäl varför vi bör läsa honom. 

Thorild var en språklig nyskapare. Poesin kan man ha olika åsikter om. Orimmad vers retade samtida smakdomare, som Kellgren. Thorilds prosa drog år samma håll, med snärtiga meningar där några blev odödliga.


Billdning? Thorild var banbrytare med tankar som öppnade för ett nytt samhälle. Som förvärkar till samhällets förlösning, i vissa fall utdragna med ett eller annat sekel. Han bidrog till idéströmmar som får oss att förstå vår historia. Bildning kort sagt, om nu dagens generation kan stava till ordet.

Gustaf III var charmerad när han tillsammans med 400 andra lyssnade till Thomas Thorilds disputation i Gustavianum. Året var 1788 och ämnet Critic öfver Montesquieu. Kungen sände efteråt fyra adliga kavaljerar med sexspann till Thorilds studiekammare för att gratulera honom.  Hur de mottogs vet man inte för Thorild ogillade både adel och kungamakt.

En stol i nyöppnade Svenska Akademien fick inte Thorild, ett öde han delar med andra uppkäftiga samhällskritiker – som Jonas Love Almqvist och August Strindberg. Och folkkära som Evert Taube och Astrid Lindgren. Svenska Akademins bok Att följa ögonblicken är en postum hyllning, nästan i klass med Nobelpriset?

Väl beläste Thorild var ett lackmuspapper för stämningarna ute i Europa. Därför är han en brygga mellan upplysningen och romantiken, trots att han skrev vad som föll honom in ”i varje ögonblick”.


Läser man om Thorild i svenska skolor idag? Knappast, för han är rensad ur läroböcker i litteraturhistoria. I vår tids historieböcker finns inte plats för en sådan tänkare. Rebellen Thorild var inte ens rumsren i gymnasieböckerna på det repressiva 1800-talsslutet, trots hans sentens Tänka fritt.. inhuggen i Uppsala universitet.

Dagens skolböcker i historia är hårdpackade med fakta, som inte fastnar längre än till förhöret dagen efter. Lärarna väljer läromedel för skolan, inte för livet. Utöver skälen som akademiledamöterna ger i ovanstående youtubeklipp finns två goda skäl att återuppväcka Thorild i skolan. Med kulturella, religiösa och politiska idéströmmar får vi sammanhang som får oss förstå historiska skeenden. Sammanhang befruktar minnet och får oss att reflektera. Det ger det andra goda skälet, nämligen det kritiska granskande, som man trots nya läroplanen misslyckets med i skolböckerna. Och förmodligen på lektionerna.

Propagandabilder är sig lika i tyska diktaturer. Olof Palme och Erich Honecker framför Thorilds gamla universitet 1984

”Om man ersatte de svenska läroplanernas övergripande mål ”demokrati” mot östtyskarnas ”socialism” är texterna nära nog identiska”, skrev skrev professor Birgitta Almgren. I boken Inte bara Stasi avslöjas Thorildforskaren Stellan Arvidssons DDR-samröre som grund för hans konstruktion av grundskolan.  Sambon Britta Stenholm, verksam i Skolöverstyrelsen, såg till att bilden av DDR retuscherades i skolböckerna.

Var tid har sin akademiska sanning. Därför har nutida läromedelsförfattare åtskilligt att lära från 1800-talskollegorna. Tre av dessa goda berättare kom från Västsverige: Jacob Ekelund, Anders Fryxell och Carl Grimberg.



Jacob Ekelund

När Jacob Ekelund föddes 1790 i Valla socken på Tjörn kunde han ha fått en bättre start i livet. Som barn blev han illa bränd när han ramlade i en glödhög. Han mobbades på gymnasiet i Göteborg och i Lund för sitt vanvårdade yttre. Att läsa böcker var den stora passionen och han uppmärksammades för sin minneskapacitet. (Karta komministerbostället Kråkedal, Valla, Tjörn)

Att präster hade problem med spriten var inte ovanligt men pappa Johan Eklund spårade ut helt. Förrättningar gick över styr, misshandel, sexuella trakasserier och kanske sinnessjuk ledde till att han avsattes under Jacobs tonårstid.

Trots svårigheterna tog Ekelund examina i Lund och Uppsala för att sedan bli pastorsadjunkt och vicerektor i Stockholm. En av hans elever var August Blanche som skrev om orsaken till Ekelunds dåliga disciplin ”Hans långa, krokiga och ständigt som ett rör sviktande gestalt, hans vinda ögon, hans okammade hår, för att icke tala om hans skägglösa haka och hans snusiga överläpp, allt detta väckte ovillkorligen löje”

Sista åren gick han på kryckor efter ett brott på höften. Han blev sinnessjuk, kom på Danvikens hospital och dog 1840 innan han fyllde femtio. Dödsboet var fattigt för till skillnad från Fryxell och Grimberg tjänade inte Ekelund mycket på skrivandet.

Under sin korta levnad hann Ekelund med en imponerande produktion av skolböcker, främst i historia som var den flitigast använda mellan 1826 och 1870. Upplysningstidens läromedel var knastertorra.. Ekelund berättade med ett flyhänt språk.  Enbart ett verk ”Försök till lärobok i fäderneslandets historia för lärdoms-scholor” fyller drygt 600 sidor.

Ekelund kryddade gärna berättelsen med pikanta detaljer. Den vetenskapliga precisionen var inte lika viktig så han kan liknas vid sin tids Hermann Lindqvist. August Blanche ger en målande bild av Ekelunds pedagogik.

Libris listar Ekelunds skrivarflit. Ett exempel är Sveriges första historiska roman Bergflickan från Orust. Dessutom hann Ekelund med en mängd översättningar, bland andra Irvings och Walter Scotts romaner.


Pontus Wikner

Pontus Wikner öppnade sina ögon 1837 i en liten stuga på gården Kikerud där pappa Peter Wikner arbetade i Valbo-Ryrs socken. Munkedals kommun kan skryta med två av landets mest bemärkta filosofer.

Det skiljer 82 år och tre mil till Thomas Thorilds Blåsupp i Svarteborgs socken. Båda kan sägas vara maskrosbarn, där de med sin begåvning tog sig fram trots en strulig barndom. För föräldralöse Thomas hos morföräldrarna i Bullaren.

För Pontus torpet Kaserna (i Foss nära Munkedal), eländigt enligt hans egen beskrivning:”flyttningen skedde från bondstuga till torpstuga och i fattigdomens, brödlöshetens koja, storm och snö och regn nådde ända till den späde i vaggan”.

I treårsåldern lärde han sig läsa. Sju år gammal kunde han katekesen utantill och började dessutom lära sig tyska. Sedan också engelska, latin och grekiska.

Till sin egen legend bidrog Pontus med berättelsen hur han predikade för sina syskon uppklättrad i asken intill huset.

Länk till Eniros karta
Pappa Wikner arbetade för bruksägaren H J Nordberg i Munkedal, som såg Pontus begåvning. Som en slags fosterfar såg han till gossen kunde läsa vid Göteborgs Elementarläroverk 1850 (senare Hvitfeldtska). Där blev den brådmogne ynglingen ”en av de yppersta av lärjungar”.

Torpet Kasen. Foto Ingemar Lindmark

Pontus fick arbeta hos släktingar han bodde hos, miserabelt till men för hälsan. Kost fick han i matlagen för fattiga ynglingar hos prominenta göteborgare.
Wikner och Thorild har mer gemensamt; ett exempel en religiös turbulens under studietiden. Swedenborgs lära inympades av Thorilds magistrar, vilka då tilltygades av prästerskapet för sin andliga villfarelse. Wikners intresse för filosofi väcktes av latinlektorn Nils Wilhelm Ljungberg, som i den så kallade Ljungbergstriden mobbades av kyrkan. Att Kristus inte var gud, var något som Ljungberg anammat från filosofprofessorn Christopher Jacob Boström i Uppsala. En annan lektor stärkte å andra sidan Wikner i hans schartauanska barnatro.https://www.youtube.com/embed/B3spqL7YXIk?version=3&rel=1&showsearch=0&showinfo=1&iv_load_policy=1&fs=1&hl=sv&autohide=2&wmode=transparent


Varför så många filosofer från Dalsland? Tidens tongivande filosof Boström blev husgud för Wikner när han kom till Uppsala. Professorn kallade Sveriges Platon för sin filosofiska grundsyn. Synen på kungen och den upphöjde ämbetsmannen passade in i den oskarianska epoken. Förkastades av helvetesläran och treenigheten komplicerade den schartauanskt fostrade Wikner, som hade en livslång brottningsmatch med religionen. Slutligen gled han från Boströms läror till panteismen, som i tankens värld kan sägas vara ett närmande till Thorilds härad.

Boström hade svårt att få ihop sin världsbild med Kristus som guds son. 1908 fick filosoferna något att bita. Norska lärarinnan Wilhelmina Synnestvedt for med tåg från hemlandet till Lund där maken, teologie doktor Torgny Segerstedt, var lärare. Han var moralsikt engagerad redan då med böcker som Det religiösa sanningsproblemet. Genom Dalsland hände det sig vid den tiden att Wilhelmina skulle föda. Då inget annat härbärge fanns födde hon gossebarnet på Melleruds järnvägshotell. Den förstfödde kristnades till Torgny (T:son Segerstedt) som blev filosof i Boströms anda och sociologiprofessor i Uppsala.

Dalsland bidrog under 1800-talet med fler religionsfilosofiska boströmare, nämligen Vitalis Norström  född 1856 i Åmål och Carl Yngve Sahlin, född 1824 strax intill i Tössbo härad . Till skillnad från sina två kollegor var Sahlin renlärig boströmian.  Han snöt professuren efter Boström från docent Wikner, som kände sig bättre kallad.

Idag gayikon. Under studietiden i Göteborg gav han äktenskapslöfte till  Ida Weinberg. Det höll han trots sin förkärlek för män och bröllopsnatten blev en plåga.

Han levde med älskare i ett vitt äktenskap vilket ledde till en svår konflikt med den schartauanska barnatron. Om detta grubbel skrev han 1879 i boken Psykologiska bekännelser, vilken med hänsyn till familjen offentliggjordes först 1971. Om han avslöjats kunde rikets hårda strafflag gjort honom till Sveriges Oscar Wilde.

Lidandets författare. Wikner var en erkänt god skribent: Exempel:

Pontus Wikners CV:

  • Född 1847 i Kikerud, Valbo Ryr i Dalsland, idag Munkedals kommun.
  • Göteborgs Elementarläroverk 1850-
  • Gift 1871 med barndomsvännen Ida Weinberg. Två söner.
  • Docent i teoretisk filosofi och filosofie doktor i Uppsala 1873
  • Professor i filosofi och estetik i Kristiania/Oslo 1884
  • Dog 1888 51 år i Kristiania efter många års sjuklighet

Stellan Arvidsson

”Hade det varit någon annan än Stellan Arvidsson som agerat på liknande sätt skulle han direkt ha uteslutits ur partiet”. Det säger förre S-ledaren Ingvar Carlsson i Almgrens bok Inte bara Stasi. Han syftar då på Arvidssons inflytelserika vänner. Främst Tage Erlander, där vänskapen knöts i s-märkta studentföreningar i Lund.

 De Yngre Gubbarna. Erlander och Arvidsson föddes kort efter sekelskiftet. Trots borgerlig bakgrund blev de röda studenter i Lund. Erlander var ordförande i socialdemokratiska studentförbundet D.I.G, där Östen Undén och Ernst Wigforss var medlemmar en generation tidigare. Erlander lärde känna Stellan Arvidsson i Clarté, där även lärarsonen Per Nyström från Västerlanda deltog. Erlanders gode vänd Nyström var redaktör för Lundagård och hade gjort sig känd som Marxtroende historiker.

1960: Överste Stig Wennerström (spion GRU), försvarsminister Sven Andersson, utrikesminister Östen Undén, statsminister Tage Erlander.

(Sovjetiska spionaget hade via Wennerström och Stasi effektiv koll på Sverige. 1960 visste regeringen att Wennerström var spion. I stället för hos Sven Anderssons domän Försvarsstaben placerades han hos Undén på UD. Samtidigt satt Stellan Arvidsson, trots DDR-engagemanget, kvar som s-rikdsdagsman )

Nätverket från Lund, med statsråden Undén och Wigforss i toppen, blev en språngbräda i politiken. Både Erlander och Nyström blev statssekreterare. Under kriget medverkade de till att ”samhällets bottenskikt” registrerades som”tattare”. De fick också ta ansvar för att tyska desertörer skickades hem, säkert till en exekutionspluton.

När Erlander 1946 blev ecklesiastikminister gjorde han sig till ordförande i skolkommissionen. Målet var möblera om svenska skolsystemet enligt en socialistisk vision. Stellan Arvidsson, kom då som ärkeängeln Gabriel nedstigen från rektorstjänsten i Hudiksvall, och blev som huvudsekreterare arkitekten för enhetsskolan med grundskolan i förlängningen. Arvidsson svarade för det mesta i utredningen där målet enligt honom var ”En med sammanhållna klasser, utan examenstvång, utan åtskillnad mellan intellektuellt och praktiskt kunnande, baserad på respekten för den enskildes människovärde.”

Arvidsson svarade för merparten av reformen som enligt Erlander var näst ATP regeringens största efter kriget. Vilket inte prästerskapet ansåg för ateisten Arvidsson såg till att kristendomen försvann från skolsalarna.

Bakom sig hade Arvidsson några år som högstämd poet innan han 1932 doktorerade med avhandlingen Thorild, Studier i hans ungdomsutveckling. Han var då litteraturlektor vid Greifswalds universitet fram till nazisternas utvisning 1933. Hemma i Sverige blev han rektor i Stockholm och Hudiksvall.

Vid sidan om publicera han böcker av och om Thorild, vars beundran av Rousseau smittade av sig. Arvidsson använde filosofens tankar från boken Emile som ammunition mot skolpolitikerna. Människan är god, som naturen, ständigt sökande. Pedagogiken skall bejaka denna naturens ordning och utesluta hierarkisk auktoritet.

Rousseau inspirerade till grundskolan. Med nya tidens skola vill man krossa klass- och privilegiesamhället, det var något som Thorild skulle gillat. 

Resultatet blev nioåriga enhetsskolan på 50-talet, som då såg sig som pionjär i Europa. Jämställdhetstanken ledde till en grundskola för alla, följt av ett gymnasium för alla. Alla i samma nivågrupperade klass där ingen kuggades.

En drömvärld på samma sätt som för Rousseau i Emile? Mycket blev bra i nya skolan men ett och annat fallerade, som lärarutbildning och läromedel. Politiskt korrekta skolböcker men trista som en ukas från högsta Sovjets presidium. Skolan blev en lekstuga för politiker med ständigt nya läroplaner. Arvidsson med sin djupa bildning från tidigare sekler fick se åtskilligt av den idébärande litteraturen sopas bort från schemat.

Amerikanske filosofen John Dewey inspirerade med en aktiverande pedagogik. Eleverna skulle fostras i en demokratisk anda som vaccin mot den diktatur och militarisering man nyss bevittnat. Därför är Arvidssons devota inställning till DDR och Sovjet en gåta.

Stellan Arvidssons CV:

  • Född 1902 i Vänersborg
  • Fil dr Lund 1932, avhandling Thorild. Studier i hans ungdomsutveckling.
  • Greifswalds universitet, lektor 1930-1933
  • Publicerat ett stort antal böcker om Thomas Thorild 1931-1996
  • Rektorstjänster i flera städer 1933-1949
  • Skolbokskommissionen, sekreterare 1946
  • Sveriges författarföreningen (Författarförbundet) ordförande 1950-1965
  • Lärarutbildningssakkunniga (SOU 1965:29), ledamot
  • Förbundet Sverige-DDR, 1956- , ordförande 1968-1987
  • Ständiga Int. Kommittén för erkännande av DDR, ordförande 1967-1973
  • Hedersdoktor i Rostock 1969, föreläste i DDR om Thomas Thorild följande år
  • Förbundet Sverige-Sovjetunionen, medlem 1969-1987
  • DDR Fredsmedalj 1973
  • Av DDR under 1970/1980-talen belönad med kurortsvistelser, ordnar/medaljer, hedersdoktorat och professors namn.
  • Svenska Fredskommittén, initiativtagare 1970, ordförande 1973-1988
  • Författare till böcker om DDR 1974-84
  • Mottog ”Folkvänskapens Stora Stjärna” från DDR 1977
  • Professors namn i DDR 1988

DDR-kramaren. I oktober 1956, samtidigt med att 30 000 ryska soldater med ett tusen stridsvagnar slog ner det ungerska upproret, bildades Vänskapsförbundet Sverige DDR med östtyska pengar. Stellan Arvidsson blev ledande medlem, med föreläsningar i sitt älskade Greifswald som belöning. I den vevan aktiverade tyska regimen kurserna i nordiska språk vid universitet, för syftet var att utbilda specialister för att sprida socialismen till ”insatsområde Norden”.

Det var ett verkligt kap för DDR. Arvidsson satt i riksdagen, var skolutredare och delade ut stipendier från Svenska författarföreningen. Inte konstigt att författare som Artur Lundkvist drevs ut på vänsterkanten, särskilt om de kunde tacka Arvidsson för livstidslön från staten.

Arvidsson och hans sambo Britta Stenholm medverkade till att östtyska lektorer undervisade på svenska lärarhögskolor och universitet. Tusentals svenska lärare fick gratis bättra på sin tyska i DDR. Stenholm arbetade för Skolöverstyrelsen och i läromedelskommissionen prickade hon skolböcker med negativa formuleringar om DDR. Som tack fick Arvidsson medalj, professorstitel och tyska kurortssemestrar för sig och sambon. Säpo höll ett öga på Stellan Arvidsson men missade nog flertalet av de 900 rapportörer och likasinnade som Stasi hade i Sverige.

.

Gynnade av vänstervågen samarbetade DDR Kulturzentrum i Stockholm med SÖ, universitet, ABF och Sveriges Radio/TV. Televisionen sände östtyska John Blund, dockan som reste i socialistiska länder. I niornas tyskabok Mach’s gut! från Sveriges Radios förlag kallas Berlinmuren för en fredsvall som skyddade för spioner och hindrade arbetare från att lockas bort.

Allt kan inte skyllas på Stellan Arvidsson. Men nog var han en effektiv dörröppnare.

Andra kopplingar i Thorildkavalkaden
Utrikesminister Östen Undén var svåger till Malte Jacobsson, filosofiprofessor och landshövding i Göteborgs och Bohus län. I Lund blev Malte god vän med Ernst Wigforss och fortsatte sedan studierna i Berlin tillsammans med Östen. Deras socialistiska engagemang uppskattades av två österrikiskor, Lise Meitner och Emma Stiasny. Emmas föräldrar i Wien motsatte sig giftermål med Malte, som varken var rik eller jude. Lise uppmuntrade Malte att härda ut. Tillsammans med Nils och Eva Bergius i Kungälv hjälpte sedan landshövdingeparet Jacobsson/Stiasny Lise Meitner med uppehället i Sverige.

Lise Meitner. Humboldtuniversitet Berlin

När ecklesiastikminister Erlander blev statsminister 1946 sammanförde Malte Jacobsson honom med Lise Meiter. Likt Askungen förflyttades hon från skrubben på Siegbahn institutet till atomforskningsprojektet på KTH, där hon som professor och svensk medborgare var rådgivare för den första atomreaktorn.

Meitner ogillade att hon efter kriget kallades atombombens moder. Men hon blev svenska kärnkraftens moder.

Jacobsson avlöstes av Per Nyström som landshövding i Göteborg. Efter den karriären forskade Nyström om Mary Wollstonecraft och avslöjade då hennes spaning efter det försvunna silverlastade skeppet i Bohuslän. ”Englands första feminist” mötte inte då ”Sveriges förste feminist”, som just då utnämnts till bibliotekarie i Greifswald.


  • Spår efter Thomas Thorild mellan Vänern och Skagerrak
  • Obändiga tvärviggar på Dal och i Bohuslän
  • Qvinnokönets naturliga fallenhet att författa
  • De styvnackade i Ucklums socken
  • De egensinniga svartrockarna i Thorilds hemtrakter

/ Ingemar Lindmark