Som att upptäcka något som Inkafolket byggt. De tunga stenbumlingarna i de tre dämmena står som mäktiga monument över forna tiders allmoge i Morlandadalen´på Orust. Ovanför syns den enda av de sju kvarnarna som är bevarad.

Ovanför  finns ytterligare tre dämmen i bäckravinen mellan lövträd och kaprifol. Dånet från kvarnstenarna ljöd över dalen då det maldes för fullt under flommen vår och höst. Man tror att det fanns en skvaltkvarn här redan på medeltiden.

Bäcken mynnar ut från Wassdalvattnet i Storehamn. Från detta Orusts Hardangervidda stupar berget trettio meter ner till dalen. Vindpinade träd försöker överleva mellan hällarna. Här av var syns stenrester efter de många fattigstugorna där även folket kämpade för sin överlevnad. När nöden var som värst fick de tigga hos bönderna och kanske blev det en näve mjöl från kvarn.

Scenen är hämtad från kvarnstenen vid gården Bro Nedergård. Morlanda hembygdsförening jubilerade med sill och knäckebröd en augustidag 2019. Google Maps.

Martin Samuelsson, siste mjölnaren i Bro

Dit kom Olofsson från Håv i Tegneby genom att 1716 gifta sig med tjugo år äldre änkan Börta Olsdotter. Då hon dog 1732 skiftades hemmanet Bro mellan Olof och Börtas son Tord Andersson. Eftersom gårdens kvarn tillföll sonen tvingades Olof 1734 bygga bygga en ny kvarn – som i stort sett förmodligen är bevarad som den såg ut då.

Vandringen uppför slänten känns i benen. Det krävdes starka oxar för att dra lassen med spannmål, på släpor är en bra gissning för don på hjul var sällsynta på Orust. Mitt i backen visar sig kvarnen med en timrad gavel. Föreningens ordförande, Lars Erik Olson, visualiserar med präktiga helskägget hur mjölnarna såg ut tiden då det begav sig. Bilden: Martin Samuelsson, en av de sista mjölnarna i Bro.

Unik kvarn

Av det trettiotal vattendrivna kvarnar som ännu finns i landskapet är denna nog den mest genuina. Vattenhjulet under huset sitter på en lodrät axel där skvalet och skvättandet har gett namnet skvaltkvarnar – även kallat fjärskallekvarn efter skovelhjulet längs ner. Överst sitter de två kvarnstenarna på samma axel Brokvarnen är speciell med stenpar på två sådana axlar.

Lättekil

På toppen sitter mäldtratten som matade ner säden. Stenarna inuti  kvarnkaret måste passas noga så att det blev välmalt utan att riskera varmgång. Justering mellan finmalt och gröpe  gjordes med den så kallade lättekilen. I början höggs stenarna ur bohusberget. Senare hämtades natursten från Lugnås i Västergötland och på 1900-talet kom konststenarna.

Då kvarnars gick för fullt måste stenarna varje vecka hissar upp med block och taljor för att sedan hackas med dängejärn. Det var ett farligt och drygt arbete som kunde ta en halv dag i anspråk.

Med en handdragen kvarn maldes gryn hemmavid. Den dög också att förmala med innan man körde till kvarnen.

Att timret var välvuxet kan man se i knutarna och tjäran ha bidragit att virket har stått sig närmare tre hundra år. Trots vätan underifrån och även genom torvtaket uppifrån.

Häxornas dal

Från kvarnfönstret breder Morlandadalen ut sig med Hästekälla på andra sidan. Änkan Börta Olsdotter var visserligen till åren kommen men kvarnbyggare Olof Olsson gjorde ändå ett gott gifte. Börta var äldsta dotter häradsdomare Olof Rasmusson och Malena Jönsdotter i Hästekälla. Malena var dotter till Jöns Gullbrandsson, bosatt i Vräland i Långelanda. Eftersom Jöns 1671 hann dö i häktet innan han dömdes för trolldom konfiskerades inte arvet. Väl tilltaget, för tack vare låneverksamheten var han öns rikaste bonde.

Börtas far Olof Rasmusson och hennes bror Rasmus köpte 1697 gården Bua strax norr om Bro. Kanske som en revansch. För upprinnelsen till Jöns i Vrälands öde kom från Bua och  trolldomsmålet i Mollösund.  En av de första som rannsakades för häxeri sensommaren 1669 var Börta Crämars i Mollösund. Bland trollfolket hon sett på ett skär var en  med “pänna och pappir uthi sin handh och skref, hade brun Klädis Kropus, brun Klädes tröija, swarta Stöflar på sigh, hade svart hår, och gult skägg“. Pressad lät hon sig minnas att det var Jöns Gulbrandsson i Vräland.

Börta Krämars, som var åttio år, pressades att ange ett antal olyckliga för häxeri. En var Elin från hemmanet Bua, indragen i målet för att Börta påstod sig ha bolat med hennes man. Elin dog i fängelset 1768 och slapp att som flera andra bli halshuggna. Men för trolleriets skull brändes hon. Hennes man Olof gick sedan på bygden och tiggde.

Avritad karta från 1658

Kvarnfönstret bjuder på en vy bort mot Stensbo, som ägdes av amiralen och kaparen Olof Strömstierna – född under namnet Knape på Käringön. Mårten Bengtsson från Stördalen (vid Stocken bakom Hästekälla) tjänade som kapare hos Strömtiernas gode vän Lars Gatenhjelm under Karl XIIs sista krig. Strömstiernas norske ärkefiende Peter Tordenskiold hann under ockupationen av Orust brandskatta gårdar i Morlandadalen. En var Bro, med följd att Per och Christen i Bro, satte sig i skuld hos Börtas bror, talmannen Jacob Olsson i Hästekälla. Av allt döma ägde de hemmanet Bro Övergård, före storskiftet i samma by som Nedergård. Övergårds kvarn låg vid bäckfallen ovanför kan man förmoda.

Sedan Börta Olsdotter dött 1732 delades Bro Nedergård mellan sonen Tord Andersson och Börtas nya make Olof Olsson. Gårdens kvarn tillföll Tord så det var därför Olof 1734 byggde den kvarn som vi ser idag. Olof Olsson blev 85 år, från 1689 till 1774. Sonen Simon Olsson från andra äktenskapet med Bengta Jönsdotter (1736-1792)  blev näste kvarnägare.

Historik

Vandringen ovanför kvarnhuset belönas med kvarnstenar och tre dammruiner mellan lövträd och kaprifol. Hemmanet skiftades i fler gårdar där var och en helst skulle ha en kvarn för husbehov. 1810 var fem i drift plus ett par till senare. Fyra malde till 1930-talet då elektriciteten tog över.

Backen högst upp slet oxarna och hästarna när de tog över. Å andre sidan kunde man där tjuvhålla på vattnet till förtret för mjölnarna längre ner. Trätor som inte gick till tinget fick avgöras med slagsmål. Förmodligen med biträde av långväga kunder som stannade kvar  under malningen. Där de underhölls med med kortspel, skrönor och kaffehalvor. Några var tillresta ända från Lyrön och Tjörn.

De som malde utöver eget behov kallades tullkvarnar, eftersom staten krävde ut en avgift fram till 1864. Inte konstigt att man gärna tummade på volymerna i förmalningsboken. Impopulära skatten på husbehovskvarnar upphävdes 1824.

Kvarnstenarna ligger som monument över den mödosamma mälningen uppefter bäcken.

Hjulkvarnen i Ucklum
Kvarnhjulet i Ucklumkvarnen

Mjölnaren fick betalt i säd, en kappe för varje tunna för gröpen och två för finmalet. Det motsvarar fem respektive tio liter per cirka 150 liter. Tullade mjölet såldes ofta till städerna. 1803 for kvarnägaren August Olsson med sådan last till Göteborg. Skutan från Flatön förliste utanför Hjärterön. August överlevde men de två båtägarna drunknade.

Några av skvaltkvarnarna gjordes om till hjulkvarnar där hjulet snurrar utanför huset. Det satt på en liggande axel till en utväxling som var effektivare än på skvaltkvarnen

På 1800-talet fick de konkurrens av väderkvarnar, som även kunde mala vintertid då bönderna inte hade lika jäktigt. De var av holländsk typ där bara toppen behövde vridas för att få vingarna åt rätt håll. I grannskapet fanns väderkvarnar i Bua, Röd, Huseby och på andra sidan dalen i Hästekälla. Bara tre väderkvarnar finns kvar på Orust, som denna i Mollösund.

Väderkvarnarna gick samma öde till mötes som vattenkvarnarna runt 1930 då elektriciteten installerades. Större kvarnar levererade bakmjölet och med gröpkvarnarna kunde bönderna mala till foder hemma. Min mest tråkiga syssla som bondpojk var att vakta en sådan gröpkvarn.

Morlanda kan tacka en socknens son för elen. Sigrid Edström från Edshult byggde upp Asea, med Orusts eldistributör Skandinaviska Elverk som dotterbolag.Dessutom SAF-ordförande och OS-general i Berlin 1936. Kusten blev han trogen med sommarboendet utanför Skaftö.

/ Av Ingemar Lindmark

Källor:

  • Morlanda Hembygdsbok IV
  • Folke Almegius. Jöns Gullbrandsson i Vräland. Bondekrönika från Orust och Tjörn