Memoarer från en gosse i Svenshögen

• Om en Emil på rymmen
• Och hur fint folk i Ljungskile drack upp vår skogshuggare
• Och en hel del annat

/ Av Ingemar Lindmark

Karta med bilder

Hösten 1948 fick jag börja i tredjeklass i Svenshögens skola, en liten barack några stenkast från sanatoriet. Fem klasser upp till sjuan rymdes i lokalen. Vi var två i min klass, Börje närmast orgeln och jag bakom. Praktiskt för läraren Maria för hon brukade klappa till oss i ett svep med en enda örfil.

Sjuorna satt längst bak, nära vedkaminen som satt i väggen mot kapprummet där man åt marmeladsmörgåsarna mamma lagt i en aluminiumdosa. Åtminstone vi bonnungar drack mjölk, som vi halsade ur vichyvattenflaskor med porslinspropp.

Skolan byggdes 1942.

Om det regnade spelade vi på rasterna kort i vedkällaren under skolan. Annars sparkade vi boll i beteshagen, som nu var ledig – för kusken Herman Jonsson hade ersatt hästen med en grå Volvolastbil.

Att backen lutade gjorde inte så mycket, för intresset var på topp. Vi hade ju vunnit fotbollsguld i London-OS alldeles innan terminen började.

Bortanför Hermans hus låg sanatoriets grisgård, med råttor stora som katter. Sånt var vi vana vid. Värre var det med farbror Ernst i huset intill skolgården. Han var vaktmästare och påstods hjälpa till med obduktionerna i bårhuset. Dit vågade man sig inte när det var mörkt.

Bårhuset

Börje, som var son till sjukhusmaskinisten, visste att Olle (fingerat namn) och några till på sanatoriets trädgårdsmästeri hade täljt en döskalle ur en kålrot. Den sattes med ett ljus inuti bårhusfönstret en sen höstkväll.

---

Näradödenupplevelser

Många låg här i dödens käftar. Så den morbida humorn kunde diskuteras, särskilt som tuberklerna dödade Olles moster på sanatoriet. Det var på trettiotalet. Hennes femåriga dotter var också inlagd men visste inte om att mamman fanns där. Tills hon satt med en sjuksyster i en korridor och fick se mamman på långt håll. Nej, det är inte din mamma sa systern. Jag kände igen henne på koftan sa dottern senare. Om sjukhuset väggar kunde berätta skulle många hårda livsöden komma i dagen.

Svenshögens sanatorium.

Patienterna rörde sig ute i samhället. Vi lekte på sanatoriet. Ingen varnade oss – för här fanns inte en rädsla för smitta som på andra håll. (Vissa sanatorier byggdes i ödemarker för den sakens skull). Överläkare Forsgren var länge skeptisk till nya medicinen PAS. Men när denna kur slutligen infördes kunde sanatoriet tömmas på lungsiktiga. Erik Forsgren ansågs sträng men vi barn var mer rädda för hans hårdhänta dotter Maud, som var tandläkare på folktandvården i Stenungsund.

I tredjeklassen calmettevaccinerades vi, så risken att insjukna var inte så stor. Ett värre hot var barnförlamningen, som spreds i Västsverige den hösten. Att äta fallfrukt var därför förbjudet.

Skomakare Håll bodde intill skolan och fungerade som skolvaktmästare. Verkstaden där vi lämnade in för halvsulning kan numera ses i Ucklums hembygdsmuseum.

En bit från sanatoriet låg annexet som varit sjukhus och skola för barn med tbc. Då barn inte fick lungsot längre vårdades i stället kroniskt sjuka gamlingar i annexet, som ett dödens väntrum.

---

Morfar

Morfar Simon låg i annexet den sommaren; minns besöken strax innan han dog. Jag ville följa med på begravningen men fick inte. Minnet av bilarna med begravningståget som passerade på vägen nedanför skolan sitter fortfarande kvar. Jag hade ju ändå för honom läst ur bibeln. För i tron var han präglad av det schartauanska. Förkovran i det bibliska krävdes för att få komma till himmelriket.

Fast morfar var inte mer religiös än att han hade bikuporna stående i vår trädgård. Utan bin för de hade dött av gengasen när de fraktades hit. Men eftersom bin utfordrades med socker så fick mormor extra ransoneringskort.

Morfar var skröplig länge och drogs med tandvärk. Som gårdens ömsinte Emil visste jag på råd. En tråd knöts runt gadden men med tanke på eventuella blodvitet stacks tråden genom ett fönstret så jag kunde dra ute på trappan. Behandlingen hade nog lyckats om inte vuxna kommit och avstyrt det hela.

Hilma och Simon Olsson

Det uppstod problem dagen då morfar, svårt medtagen, skulle skjutsas till sanatoriet. Vägen mellan Grössby och Huveröd byggdes om och bestod för det mesta av lervälling. Vägmästaren flinade när jag gav order om att ordna så att sjukbilen kunde ta sig fram.

Näst hönsen och jakten är vägbyggen vanligaste orsaken till grannosämja. Min far och jag körde säd till Grössby kvarn då grannen kom springande över gärdet, greppade betslet och drog ner pappa från vagnen. Jag fick hålla hästen lugn när de slogs nere i diket. Efter det tyckte jag att westernfilmer var bleka kopior av min egen barndom.

---

Sexualupplysning

Förutom att vi följde korna till Svantes tjur i Grössby så var morfars bibel den enda sexualupplysning jag fick. Kon gick snällt efter hästkärran för hon visste vad som väntade. Tills seminveterinären ersatte byaheron och det roliga tog slut.

Nakna människor drunknade bland ormar och annat otyg i Gustave Dorés gravyrer uti morfars bibel. Om dagens unga generation visste hur mycket sex och underhållningsvåld gammeltestamentet innehåller skulle bibelstudierna få en renässans.

Psalmer i mängder måste vi lära oss utantill i hemläxa. Trots det var jag en smula religiös för fröken pumpade i oss bibliska berättelser. Moses i vassen minns jag mest av de planscher som förevisades.

Oupplyst som jag var i det sexuella förstod jag inte riktigt varför Potifars hustru fattade tycke för Josef och drog av honom manteln när han flydde. Att skolfröken Gerda inpräntade kyskhet i sjuåringar var en aning tidigt.

Naket var annars tabu på den tiden. Utom i Året Runt som mamma prenumererade på. Resereportage med oklädda infödingstjejer var OK.

Bland annonserna sist i veckotidningarna fanns mystisk reklam för latex i förkrigskvalitet, som skickas med diskret avsändare. En viss klarhet fick jag i fjärde klass. Ett paket hade hittats på banvallen med kordonger som några mer försigkomna fyllde med vatten från kranen i skolans kapprum. Magistern dök upp och höll ett förmanande tal. För ovanlighetens skull blev det inga örfilar.

Innan biskop Giertz visiterade skolan nötte magistern in katekesen. Minns harangen till tionde budet: Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna. Åsnor i Ucklum? Varken magistern eller biskopen kom med en förklaring.

Biskopen väckte debatt det året med konfirmandboken Grunden. Arvsynden illustrerades (om jag minns rätt) med maskrosor och ormar slingrande runt ett hjärta. Barnet föds syndigt och måste frälsas med dop och konfirmation.

Göteborgsbiskopen Klingenstierna hade samma goda uppsåt till frälsning när han i trolldomskommissionen såg till att min anfader, den rike Orustbonden Jöns Gullbrandsson,  sattes i fängelse – där han dog. Jöns hade nämligen setts  slå på en trumma med rävsvansar och sedan dansa med djävulen på Marstrands skans. Jöns erkände inte och missade då tillfället att komma till himmelriket. Visst gjorde man sattyg. Men syndigt född? Sådan schartauskrämsel rann av rätt fort.

Fem elever bredvid Gerda Edvardsson i Huveröds skola 1947. Andra klass: Börje Hansson i Kalvhagen, Göran Karlsson Sköldunga och jag från Sågen. I första: Eiler från Lersiken och Harriet Andersson i Mosshagen.

Fotograf Gustafsson använde magnesiumpulver i stället för blixt. Vi fick rast för att vädra ur skolsalen.

---

Boten mot soten

Distriktssköterskan Ingrid besökte småskolan och skrämde oss med flickan son dog för att hon målats med guldfärg. Hon och Ljungskiles provinsialläkare Ivarsson, för sitt utseende allmänt kallad Kronblom, klippte till mina provisoriska hålfotsinlägg av wellpapp och träull. Antagligen för att klara framtida mönstringen, eftersom han också var bataljonsläkare. Att sedan åka till Vanföreanstalten i Göteborg var lite läskigt, även om det bara gällde utprovning av metallinlägg.

När vår granne Allan blev sjuk fick pappa köra Kronblom dit med häst och släde för det var ovanligt mycket snö den vintern. Det bar sig inte bättre än att släden välte i drivorna och doktorns arm gick ur led. Så mycken bot fick inte Allan för pappa fick bli doktor och vrida extremiteten på plats.

Jag kallades kålhuvudet. Skallen formades av engelska sjukan påstod mamma. I tidiga barnaår tvångsmatades jag därför med fiskleverolja och som belöning ett ägg rårört med socker varje kväll.

Med så mycket koskit mellan tårna fanns inte ordet allergi på kartan. Fast utslag med röda prickar hade jag, vilket mamma sökte för. Löss konstaterade underläkaren på sanatoriet och fick då en gruvlig utskällning av mamma. Misstanke om loppor hade hon godtagit för sådana fanns det gott om i hönshuset.

---

Mansa

I en byrålåda har jag Luthers katekes, gamla versionen där budorden förklaras noga. Den budade jag in för en krona tillsamman med Biblisk Historia för folkskolan på en auktion efter Mansa – som jag hamnade i på väg hem från skolan i Svenshögen. Mansa hette hon efter sin man Manne Larsson. Emanuel som han egentligen hette var bror till Albert som drev lanthandel vid järnvägsstationen.

I huset hade hon en affär med våg och vikter på disken. Så mycket varor fanns inte utöver det för hushållet nödvändigaste. Saknades efterfrågad spik erbjöd hon salt sill, nyss inkommen.

Mansa kunde inte räkna men det löste sig. Hon ropade ut det inköpta till Manne, som var krympling och låg i en utdragssoffa i köket. Efter någon minut hördes svaret hur mycket som skulle betalas.

För det mesta skickades jag till de två affärerna mitt emot stationen. Max sex pilsner fick inköpas hos Nygrens, det hade socknens nykterhetsnämnd bestämt. I andra socknar måste kunderna köpa minst sex pilsner, med samma goda syfte att befrämja nykterheten.

Uppe på berget på andra sidan vägen ovanför Mansas sommarbodde systrarna Cederblom, som var målande lärarinnor i Göteborg. Jag hade som modell svårt att sitta still så örat hamnade snett.

---

Starka drycker

Mansas låg söder om Kalvhagens badplats. I kalvhagehuset vid sjön bodde Kjell Frölin. Pappan for runt i bygderna på en lättviktare och sålde Gullviks Hormoslyr och hönsmaten Deltafor, med vilket Kjell utfordrades. Ett bra säljargument då och ett bra resultat senare – för Kjell blev storbonde på Dalsland. Odlarfliten är nedärvd. Morfar Efraim Edvardsson i Vasen Sköllunga skapade Lycksalighetens ö i en skogstjärn.

Ljusterön idag:

Det var gott. Sånt ska jag ha när jag blir stor. Det sa Kjell när han svepte en sup på mitt barnkalas. Brännvinet fanns i en äggkopp där jag doppade bomullstussen. Den satt på en tändsticka som stacks mot hålet i min värkande mjölktand.

Bolagets motboksprit dög till mycket. Som att dränka in våtvärmande bandage när lillbrorsan hade vatten i knät. Av mig fick tuppen en matsked så att han gol sig halvt fördärvad.

I småskolan talade fröken om den fördärvliga spriten. Jag hade inside information från Orust och räckte därför upp handen för detta motargument: Evert Taube måste få en sup för han kan inte sjonga annars.

Ändå var det en rätt nykter familj. Fastrarna drack inte ens pilsner på kalas men fick likör till efterrätten – och Kap Constantia om det var begravning.

Det söta starkvinet påminde om drycken som mamma jäste på mer eller mindre tillåtna ingredienser i en damejeanne under trappan. Jag hade väl fyllt tio och lär ha hällt upp en gul emaljmugg med det oljiga dryckjommet – och strax efter ha tuppat av på schäslongen. Det var sista gången jag var berusad.

---

Jazzen

Nedanför skolan i ett litet hus bodde änkan Mattiasson med sin lilla dotter och sonen Stig. Han jobbade hos sanatoriets trädgårdsmästare Johansson och kunde tjäna tillräckligt för att köpa en motocross-MC.

Vi killar diskuterade sakkunnigt vilken hoj som var bäst, BSA eller Triumph. Svaret tyckte vi oss få på Backamos crosstävlingar i groparna där de tyska soldatfångarna hämtat grus till flygfältbygget.

Ett år när novemberkåsan gick genom Svenshögen hejade vi på Varg-Olle Nygren i beteshagen ovanför Hällesås. Och han vinkade åt oss! Han vinkade åt oss!

Eurorin fick oss att trimma trampcyklarna för lilla novemberkåsan. Mina segrar tycks anmärkningsvärda för de har gått  till historeien en mansålder senare. Är extra stolt för priserna för de är de enda jag fått.

Gårdsarrendatorn, som också han hette Johansson, bodde i röda mangårdsbyggnaden nedanför skolan där sonen Roger gick. Lillbrorsan Sten Åke kändes igen på det praktfulla skägget när han på senare år körde taxi i Ljungskile.

Röda huset är numera gult

I huset bodde en tid en familj med namnet Rydingsvärd. Rysanvärd, som vi sa, titulerade sig manascher men vi förstod inte riktigt vad han gjorde.

Utom när han bidrog till intresseföreningens folkfest. Sågverkets timmer fick maka på sig för fotbollsmatch mellan ortens gubbar och unga tjejer. Efteråt blev det brottning, modell amerikansk wrestling, i lokalen intill. Jazzen hette den och låg inklämd mellan landsvägen och Hällungen, som av och till skvalpade under golvet.

Jag köpte ett idolfoto av the good guy, Johan Richthoff. Snövit kallades denne nykterhetspredikande frikyrkopastor, som vunnit nästan alla sina hundra matcher i den amerikanska proffsbrottningen. Åtminstone påstod han det i talet han höll för oss som satt inklämda runt väggarna. Att denne reslige man runt de femtio också var söndagsskollärare i Skåne trodde vi inte på.

Lika gammal var the bad guy Oscar Nygren. Namnet Roslagsbjörnen passade bra för han kom från Uppsalatrakten och var lika ilsken som kompakt. Han nöp snälle Richthoff och drog honom i byxorna. Antagligen vann Snövit.

Mest påtagliga minnet av Nygren har jag från skolfönstret, varifrån jag såg honom tömma pottan vid lagårdsknuten. Inte kunde väl en kändis från sport och film syssla med sånt? Han dog stilenligt, nästan 80 år gammal, av muskeltränaren som lossnade från väggen i Stockholmslägenheten.

Här låg Jazzen, vid sågverket – idag parkering för badet.

I Jazzens revyer flödade den folkliga humorn, eller snarare elakheter tyckte nog många. Ett exempel: Varför har sanatorievaktmästare Olsson och hans fru inga barn? Jo, han har socker och hon äggvita så det blir bara maränger.

---

Spetsat dricksvatten

De äldre i Svenshögenskolan var upprymda när de kom på måndagarna. Lördag kväll hade de varit på Jazzen, inte så mycket för dansen, utan för den vanliga slagsmålet mellan skogshuggare Bergkvist och en annan vars namn jag glömt. Som Albert i Emilböckerna ungefär. Vi såg hemma hur duktig Bergkvist var i skogen. Men han söp nog upp pengarna så det blev inte mycket över för en dräglig bostad.

Bergkvist brukade sitta i Nygrens affär före stängningsdags, med en pilsner i ena näven och och en falukorv i den andra. Det var stående middag innan han gav sig hem till utkylda stugan. Herman Jonsson iklädd vaktmästarrock satt ofta på butiksdisken, i väntan på att tåget skulle leverera varor. Eftersom Herman ägde ett hus i Ljungskile retade han Bergkvist med ”ska du köpa huset av mig”. Men så fick Bergkvist ett arv. Nästa gång frågan kom tog Bergkvist Herman i näven och slog till.

I Ljungskile nyktrade Bergkvist och blev en rekorderlig karl sas det. Frågan är om han riktigt platsade i den förnäma omgivningen. Vi vet inte, men Bergkvist gick och dränkte sig i vattentäkten öster om Ljungskile.

Mer än en Ljungskilebo undrade nog hur mycket av Bergkvist man fått i sig. Jag går inte i god för att historien om Bergkvist är helt sann. Säkert påbättrad om den vandrat runt i Svenshögen några varv. På rasterna från kolskyfflandet till sanatoriets pannor var eldare som Gustav Lund från Knäppet mästare på att dra historier. Samtidigt tände han pipan och fastslog ofta att överhetspersoner, som stinsen och överläkaren, alltid är folkilskna.

---

Panget

Trappan som ledde ner till bageriet

På helgerna fick patienterna besök av släkt och vänner. De steg av vid Svenshögens station och på väg till sanatoriet köpte de småbröd i David Lundqvists bageri. Kan fortfarande känna kakdoften. Några besökare tog in på pensionatet och övernattade i våningarna ovanpå.

Norska motståndsmän lär under kriget ha bott på pensionatet. Kanske för att träffa kamrater som vårdades på sanatoriet. Eller för att Svenshögen låg diskret på banan mellan Göteborg och Skee, för vidare befordran över gränsen.

På sin tid café och pensionat

Vi förlorade slantar i pensionatets flipperspel. Eller så köpte vi Alfa-askar, inte så mycket för de syrliga pastillerna utan för samlarbilderna med sportens stjärnor. Bröderna Nordahl och Gunnar Gren hade hög valör efter OS-segern året innan (Främst göteborgaren Gren för att han kom en dag körande över vår gårdsplan).

Fast flickorna kunde man inte byta med. Då fungerade filmisarna bättre, men de kom senare. Bekymret var att det i kortbuntarna med gummisnodd omkring fanns för många Doris Daj och Ester Villiams.

För att gillas av flickorna skrev man i deras poesiböcker. Poem gick alltid hem, fast i ärlighetens namn plankade vi. Jag ville plocka blommor och binda dig en krans, men marken var frusen och inga blommor fanns. Sist i boken vill jag stå men främst bland vännerna ändå.

---

Kristen rånarbygd

Rånbageriet

Bakom pensionatet hade Lundkvist ett rånbageri där vi köpte stora påsar med bräck. Jag vet inte om bagare Olofsson med sonen Clark redan då bodde i lägenheten ovanpå. Då var pojken årsgammal så det var nog senare han lekte utanför bageriet.

Clark köpte bensindunkar på en bensinstation i Sköllunga Ucklum.

Att huset döpts till rånet förpliktade. Clark fixade det största rånet på sin tid, nästan en miljon från Handelsbanken i centrala Göteborg. Bensindunkarna med pengarna instoppade gömde han någonstans norr om Ucklum. Vem vem, kanske i Svenshögens skogar.

På 1800-talet var postdiligensrån en populär hobby i socknen. Men det är nog en skröna att Lassemaja, Marstrandfästningens berömde fånge, gömde sig en en grotta ovanför badplatsen söder om Svenshögen. Troligare är att de röe, dansknorska soldater i röda uniformer, marscherade förbi Svenshögen under teaterkriget 1788. I så fall hade de ett slit uppför kungsvägens branta backar söder om byn, särskilt som knektarna inte hade mycket annat att äta än lingon och blåbär.

Även vi i Svenshögens skola lotsades in på brottets bana. I riket rådde brist på det mesta. Vi skolbarn manades att samla in papper, skrot och buteljer. I sann fosterländsk anda bröt vi oss därför in i ett öde torp och stal aluminiumkastrullerna. Utgick ersättning gick den kanske till vårterminens skolresa i Kungälv. Fästningen var OK men bäst var all kex från bandet i fabriken, som vi satte i oss.

Ekekullen

För att komma till Elins söndagsskola måste barnen passera rånet och en rent livsfarlig övergång där järnvägen rundade Ekekullen. Även om det gick på guds försyn så var vi ungar vana vid tågen. Vi brukade lägga örat mot rälsen för att höra om de kom innan vi smög genom tunnlarna borta vid Bua.

Elin hade knut i nacken och arbetade på sanatoriet. Ledigheten använde hon för att cykla runt i bygden och sälja pingstvännernas Evangelii Härold.

Elsa Widén hade 1948 stängt kortvaruaffären bredvid bageriet och öppnat eget pensionat i det stora huset nedanför de skarpa vägkrökarna norr om Svenshögen. Ett tiotal år efteråt bodde där Johansson med Cadillacen. Han gav sågverket en sista suck och sedan flyttade Rune Ekre in.

Trots att magister Ekres morgonböner i Lilla Edets realskola var trista så var han min bäste lärare. Han väckte intresset för både skrivande och historia. Min uppsats från skolresan till Haldens fästning kom in i jultidningen, som gavs ut för att finansiera klassens resa till Oberammergau i Bayern.

Rune Ekre. Klick på bilden leder till källan.

Ekre hann med mycket innan han 2013 dog i Svenshögen. Medeltidsforskare citerar ofta hans skrifter. Ekre ledde utgrävningen i Lödöse, vilket blev upptakten till museet. Sommaren 2015 hyllades han där med en minnesutställning med de tavlor han målat i Svenshögen. Som den gode kristen han var gav han form till konstverket på Ucklums kyrkogård.

---

På rymmen

Sommaren 1948 rymde jag. Jag tyckte inte det men det var så jag blev känd i bygden.

Ordet barnarbete fanns inte för det var vanligt på bondgårdar. När betorna skulle radhackas fick jag köra hästen, i en evighet för det var många rader. Denna sommardag 1948 lämpade sig bättre för cykelutflykter. “Jag tar en sväng neråt Ödsmål” sa jag till pappa, som befann sig i smedjan på Berg norr om Svenshögen. Något skulle svetsas som inte gick att laga med hässjetråd, den tidens silvertejp.

På Svanesundfärjan ställdes jag inför ett val. Halvannan mil hemåt med dryga uppförsbackar. Eller cykla ett par mil till farfar och farmor i Tegneby. Orust är en ö med lika mycket backar nedför som uppför. Farfar och farbror Orvar, som övertagit Smedbygården och just då lastade hö, blev förvånade när jag kom intrampande på min barncykel. Lika överraskade blev de hemma för ingen hade saknat mig. I vår tid släpps inte åttaåringar iväg en kilometer, för som regel har man numera inte lika många ungar att ta av.

Farfar Justinus och farmor Hanna, Smedby Tegneby

Inte mindre jobb blev det i Smedby. Trampa hö och sedan uppför stegen till rännet för att dra i spakarna till hövinchen. Det gällde att släppa lasset på rätt ställe och inte åka in i vinchtrumman.

Efter några veckor hakades cykeln på bussen som gick till Stenungsund. Därefter lift med John Brunstens mjölkbil och sedan cykla resten.

På bordet hemma i finrummet stod en trave Svensk Uppslagsbok och en lika nyinköpt Remington skrivmaskin – en relik från seklets början som jag har fortfarande. Kanske greps pappa av dåligt samvete eller så insåg han att detta med jordbruk var inget för mig. Sannspådd blev han ju.

Mormor Hilma flyttade till Uddevalla det året där hon knäckte extra med telefonbokning för Utters bussar i Frändefors. Det blev många resor för köp av socker och margarin hos Odd Bergs handel i norska Enningdal. I bygden lånades ungar till resan, för tullarna tillät ranson för dessa sukkerunger. Andra utrikes resor var inte att tänka på.

Flera år senare hamnade mormor på lasarettet och fick då från kvinnan i sängen bredvid höra den vådliga berättelsen om förrymde pojken i Svenshögen. Historien hade hon snappat från Inga Märta Lundqvists stående underhållning för husmödrarna, som vilade upp sig på semesterhemmet Oscarshem.

Denna stiliga kvinna, syster till bagare Lundqvist, utövade lockelse på traktens karlar. Snickarna Bror Hansson och Erland Westerlund lade om taket på Oscarshem. Vad gör du undrade Bror när Westerlund slutade spika och kikade utanför takbrättet. ”Jag har kommit till paradiset” hyschade Westerlund. Inga-Märta solbadade näck nere på balkongen.

Den som vill höra fler historier om denna föreståndarinna bör ringa Birgitta Rasmusson, som i början på 60-talet praktiserade i köket. Hon kom från Restenäs nära Ljungskile och blev som bas för ICA Provkök författare till miljoner receptböcker. Och nu för tiden känd som kakorakel i Hela Sverige bakar på TV.

---

I krigets skugga

Pappa satt ofta och väntade på mig när jag kom hem från skolan. Egentligen inte på mig utan på Bohusläningen som jag tog med från brevlådan uppe vid vägen. Därför smög jag in på dasset intill fähuset och läste tidningen i godan ro innan jag dök upp i köket.

Jag lärde mig tidigt att för att få uppmärksamhet måste man dramatisera. Döden är ett säkert kort. När jag kom hem från småskolan avslöjade jag att folk i socknen hade dött knall och fall. När dödligheten överskred det rimliga insåg jag att man inte skall överdriva.

J22

En het sommardag 1944, då jag lekte på gårdsplanen, strök en J22 över hustaket med eld i stjärten. Vingarna föll av i rollandet och planet dök i backen bortanför vår beteshage. Av planet, med plywoodskal från NK:s möbelfabrik, fanns inte mycket kvar. Piloten från Dalarna hade gjort ett hål i marken uppgavs det.

Hemvärnsmän dök upp på gårdsplanen tillsammans med fiskhandlare Albert Karlsson. Han tyckte sig ha sett piloten stå på vingen och kasta ut bensindunkar. Man bör inte tro allt som sägs i Svenshögen.

Jag minns den morgonen som en video. När mamma och jag lämnade mjölkannor till barnhemmet på Oscarshem hördes planet hela tiden öva över Hällungen. En mekaniker på Säveflottiljen provflög och passade på att leka pilot. Barnen, som hade tbc-sjuka föräldrar, lekte i gården bakom staketet. Olydiga tvångsbäddades för det var ett hårt regemente. Hemmet blev nedlagt kort efter. Röda korset öppnade sedan ett semesterhem för trötta husmödrar.

”Folke Bernadotte mördad. Sköts i sin bil med automatpistol”. Så stod det i Bohusläningen inte långt efter att jag började i Svenshögenskolan.

Bilen ägdes av Bernadottes assistent Theo Larsson. Han var sonson till en av utvandrarna från dalasocknen Nås, som predikaren Olof Henrik Larsson från Skaftö (Hellgum i Selma Lagerlöfs Jerusalemfararna) lockade till Palestina.

Ingen kunde förklara varför judarna, Jesu folk, dödade mannen som med de vita bussarna räddade 15 000 judar från koncentrationslägren. Polska judinnor med tuberkulos blev inlagda på sanatoriet. Skötare berättade hur de utmärglade släpade sig fram, ofta plågade av hemska minnen. En kvinna hade sett en tysk fångvaktare gripa hennes barn och drämma det till döds mot en vägg. Några av polskorna som dog ligger under gravstenar på Ucklums gamla kyrkogård i Prästgärde.

De mer friska sågs ute i samhället och jag undrade varför de var så små till växten. 1948 fanns bara judiska gruppens Sacha och läkaren Frendler kvar på sanatoriet. Snälla Frendler var vår avgudade doktor, som brukade komma med Lundqvists taxi och kurera oss barn när vi var sjuka. Av henne fick jag en spruta med rosafärgat penicillin, som var nytt då, när jag hade inflammation i lungorna.

I bygden märktes ingen avoghet, varken mot judinnorna eller de tyska soldaterna internerade i Backamos baracker. Den gamla regementsplatsen rymde det största tysklägret i Sverige. En januaridag 1946 lastades en lastbil med famnved pappa huggit. Plötsligt spanade chaufförerna mot järnvägen på andra sidan Hällungen. Mellan tunnlarna såg vi det långa tåget köra sakta med tyska soldater. De fraktades från Backamo till Trelleborg, för vidare transport till Sibirien.

Tyskarna, de flesta desertörer från Norge och Baltikum, byggde ut Backamos flygfält – bara en halvmil från sanatoriet med de polska judinnorna. I groparna intill fältet tävlades i motocross på 50-talet. Där hejade vi på Svenshögens Stig Mattiasson i 125-cc-klassen och Hjärtums Alf Svenungsson på en större hoj.

Svenungsson blev Citroënsäljare och sportflygare, sista gången för gott ner i Trollhätte kanal. Sonen Kent har med “världens största släktträd” följt sin farfar, bygdeskildraren Manfred Svenungsson, i fotspåren.

---

Bakom järnridån

Jag hittar Alf Svenungsson uppe till vänster i ett blekt skolkort från Hjärtums skola. Pojken till höger i bilden från 1926 heter Gustav Salomonsson från Hjärtums barnhem. 1946 var Carl Gustav upplärd till operasångare. Han kallade sig Carl Gustaf Svingel och for omkring i Hjärtum med kyrkoherde Wallerius gamla bil.

Under kriget hjälpte Carl Gustaf flyktingar. Två av dessa var tyskarna Willy Brandt och Herbert Wehner, som han blev god vän med. Wehner var utskickad från Moskva och burades därför in, bland annat i Vänersborgsfängelset.

Operakarriären fick vika när Svingel blev bas för svenska församlingens ålderdomshem Haus Victoria i Berlin. Efter att muren byggts smugglade han i sin Porche medicin och annat till Östberlin. Med borgmästare Willy Brandt och socialdemokraternas ledare Herbert Wehner i ryggen ordnade Svingel från Haus Wictoria friköpandet av 32 000 dissidenter från DDR. En var professor Ernst Sommerlath, farbror till drottning Silvia. Läs mer i Der Spiegel.

Var det sant att Carl Gustaf avlats av kung Gustaf V under en manöver på Backamo? Dom säger det, brukade Svingel säga.

I juni 1948 stoppade ryssen tillfarterna till Västberlin, som räddades med en luftbro. Vi har snart krig här spådde Lindgrenskan, vår sommargästgranne. Förläst på Biggles som man var spanade jag i skyn efter ryska MIG. Saab J21 med motorn bak och reaplanet J28 Vampire kände vi igen.

Det hände mycket 1948, året då järnridån definitivt drogs ner i Europa. Pragkuppen kom i februari.

Samma månad upptäcktes motorseglaren Kinnekulle övergiven och brandskadad utanför danska kusten. Båten hade lastat kol nära Gdynia och hade tydligen uppbringats av ryssarna vid polska kusten. Ett antal personer tror sig ha sett besättningen med kapten Bertil Johansson från Hjärtum i polska fängelser. Johansson och Svingel föddes med tre års mellanrum på gården Utby i Hjärtum.

Min lekkamrat Britt Isaksson, då i skolans klass fem, gifte sig med Rolf, son till Bertil Johansson. Britts pappa, Konrad Isaksson, var rorgängare på Amerikalinjens båtar. En uppskattad granne – för i julklapp fick jag av honom amerikanskt godis, en westernpistol och den riktiga sortens jeans.

---

Svenshögens Emil

Mitt första minne är när jag två år gammal låstes in i snickeboa av sexåringen Lasse. Han sprang också i väg sedan han lurat ut mig i bäcken nedanför gamla kvarnen. Hans pappa Erik Brynnel var polis i Göteborg och sommarhyrde för sin familj gårdens övervåning 1941. Han var son till Svenshögens stins i järnvägens barndom.(Lasse blev jasstrummis och bodde några år i byn Sågen/Svartehallen).

En dag parkerade mamma Greta Brynnel sin ettåriga dotter Monika i en hage under linden utanför vår veranda..

Kanske var det en hämnd för brorsans försyndelser eller ett tidigt försök att få kontakt med kvinnor. Hur som helst, Monika skrek förskräckligt när jag pinkade på henne. Jag vill tro att hon då tränade stämbanden så till den grad att hon som vuxen blev firad operaprimadonna i Göteborg. Ännu större blev hon på operan i Sidney, med egen TV-show till och med. Nu är hon pensionär i Resteröd norr om Ljungskile. Häromåret sjöng hon i Ucklums kyrka.https://www.youtube.com/embed/UP7W4qBys0w?version=3&rel=1&showsearch=0&showinfo=1&iv_load_policy=1&fs=1&hl=sv&autohide=2&wmode=transparent

Ett par somrar senare hyrde grosshandlare Lindgren. Från stationen hämtade pappa amerikakoffertar och gepäck med häst och vagn. Barska hembiträdet Hilda gillade nog inte barn och var rent allmänt svårflörtad. Därför bet jag henne i skinkan då hon med två spannar vatten gick uppför den trånga trappan. Hinkarna kunde inte släppas, jag höll bettet och hon skrek högt tills hjälp anlände.

Sommaren då flygplanet störtade låg pappa sjuk i balansen. Jag fick hjälpa till som lilldräng och kände mig nästan vuxen. Övervåningen hyrdes av en göteborgsfabrikör Birger Sylvan med fru, hos vilka mamma varit hembiträde. Med sin gengaseldade Volvo körde han oss till Svenshögens pensionat och bjöd på middag. Bordet hade en röd skiva.

En hågkomst är mitt livs första glass, från en kärra i Slottsskogen. Mamma och jag gick där för att hälsa på Sylvans i Änggården. På kvällen såg vi mastakrobater på Liseberg. Glassen smakade issörja, det berodde nog på ransoneringen. Då smakade harsyra och lilarandiga larver, som vi hittade under stenar, bättre.

Halv åtta på lördagskvällen, då det var dragspel på radion, var det säkrast att hålla sig undan. För då våtstädade mamma köket. En kväll i veckan var det i samma kök bad i zinkbaljan med vatten värmt på vedspisen. Minns rotborsten – fast inte då  utan när vi i realskolan kommenderades av barska baderskor i Lilla Edets badhus att skrubba varandra på ryggen.

På 60-talet hördes Astrid Lindgren i radion läsa ur Emil i Lönneberga. En kopia av min lille pojk konstaterade mamma. Min lillasyster Gerd hissade jag inte upp i flaggstången för en sådan fick vi först när pappa fyllde 50. Men jag bröt upp hennes fiol för att få veta varifrån ljudet kom.

---

Bondeförbundets Lennart

I vårt torp bodde 1948 Lennart Mattsson, då studieledare i Bondeförbundets studieförbund. Problemet att han saknade telefon löstes med en hässjetråd spänd mellan husen, med en kobjällra i hans ända. En av dom som ringde till vår telefon var Hagge Geigert, som hade samma jobb för Folkpartiet. Då drog vi i tråden och Lennart kom klampande in i sina trätofflor.

Efter talet såg vi valfilmen som spann på samma tråd. Distriktssköterskan, som är less på storstan, skjutsas av en yngling som vill bli bonde men tvingas läsa till ingenjör. Fast jag kommer bara ihåg John Botvids kluriga handlare.

Pappa ville inte att sätta upp valaffischer så det fick jag göra. Jag kollade att ingen såg mig när jag häftade affischen med Bramstorp på anslagstavlan utanför stationen i Svenshögen – för det var egentligen socialdemokratiskt territorium. Min insats hjälpte inte. Partiledare Pehrsson Bramstorp kollapsade i kampanjen och partiet förlorade fem mandat.

På det hela taget fanns inga klasskillnader i Svenshögen. Utom på första maj då vi höll på traditionerna. Sossarna sågs gå i finkostymen. Vi demonstrerade med att sätta potatisen.

Jag köpte böcker av Lennart, bland andra Runebergs Fänrik Ståls sägner. Kursmaterialet som lagrades i vagnboa blev mina barnaårs universitet. Bussolle körde oss i tattarfinkan till föreläsningsföreningens aftnar i Hemvärnsgården. I varje fall före teven var detta en kulturbygd.

Lennart hade med sig Vilhelm Mobergs Utvandrarna en varm morgon vi rodde på Hällungen. Tror han bläddrade efter ställena, som “när du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?” Pastorerna i småländska bibelbältet uppviglande mot osedligheten. Dalslands bondeförbundsriksdagsman Axel Rubbestad ville sätta Moberg i fängelse. “Jag läser sällan en bok. Det är inte nödvändigt. Jag har inte intresse för böcker” argumenterade han i GöteborgsPosten.

Att ta beställningar för Åhlén & Åkerlunds jultidningar lönade sig bättre än att sälja majblommor. Hällungen, som Svenshögens Patienters Självhjälpkassa gav ut, arvoderadas med 25 öre om jag minns rätt. Den jultidningen var välmatad med bohuslänskt stoff varvat med kända författare som Vilhelm Moberg och Harry Martinsson.

---

Tidigt 50-tal

Ett år senare sommartalade Lennart på ungdomsförbundet SLUs folkfest vid Ingetorpssjön nära Kode. Efteråt gick alla till högmässan i Solberga kyrka. Det var fullsatt som på en julotta. Bohuslänska präster hade den märkliga vanan att skälla ut oss, för att vi så sällan kom till kyrkan. Det räckte inte för kyrkoherde Robert Hedström. De som besökte festen var för evigt förtappade. Jag minns hans ord om dansbanan: “vi stod på helvetets brant”.

Hedströms begravning i Solberga kyrka. Altartavlan från 1684, en tid då Marstrandsprästen Fredrik Bagge belönades med Solbergapastoratet för att han vägrade be för danske kungen Kristian. Klick på speglade bilden leder till källan.

Samma tema präglade Per Olof Ekströms Hon dansade en sommar, som kom det året. Filmatiseringen Sommardansen, svensk films största tittarsucée, spred den svenska synden över världen.

Den filmen var barnförbjuden och Åsa Nisse som visades på Jazzen fick jag inte heller se för mamma. Detta bondeförlöjligande såg jag i stället i en kringresande tältbio, där vi satt på plankor utlagda på bockar. Världen öppnade sig med sanatoriets bio varje vecka. Inträdet kostade en krona, med pauser när Börjes farsa bytte rulle.

En kulturkrock uppstod när en finsk operasångerska dök upp som älskarinna i kärleksnästet en direktör från stan skaffat sig nere vid sjön. Därifrån hördes arior sprida sig över nejden. Är korna dräktiga kastar de nog kalvarna konstaterade hantverkarna på ett husbygge.

En morgon stoppades skolbilen av polisen. En mentalt störd hemmason hade tänt på gården Branehög i Solberga. Sedan sköt han några på gården och handlaren i Kode. Samma Branehög där de tre skottarna slipade knivarna i Herr Arnes Penningar – och där de avrättades på Stegelberget strax intill.

Ärvs nazismen? John Hron slogs ihjäl av nynazister vid Ingetorpsjön 1995.

---

Drog från bygden med en kluven kärlek

“Hem till byn finns i allas våra hjärtan. Ucklum i Bohuslän är en socken som vårdar den kärleken, nu också med en egen tidning som engagerar många i bygden”. Så skrev jag i Dagens Nyheter om Ucklumbladet, en nättindning i Internets barndom. Eldsjälen bakom hembygdstidningen kom från Serbien. Socknen, med Svenshögen inräknad, hade och har kanske  släktdrag med TV-serien. Vidsynta och trångsynta. Generösa och gnidna. Onda och goda om.vartannat.
https://www.youtube.com/embed/k0TtYQ4Rv6A?version=3&rel=1&showsearch=0&showinfo=1&iv_load_policy=1&fs=1&hl=sv&autohide=2&wmode=transparent

När det var auktion på granngården fyllde ägarna en försupen man från Grössby med brännvin så att denne till menighetens skrattsalvor bjöd hejdlöst på kreaturen. Auktionisten Sjöberg från Hjärtum bredde sedan på med judeskämt när han för en utsocknes sålde ett parti jutesäckar.

Det skaver lite i min kärlek till bygden. Att vara udda eller ha problem med nerver och sprit hade sina sidor. Dokumentären om Elsa i Sköldunga, som sattes på Ucklums ålderdomshem och sedan under många år låstes in på på hospital är ett exempel. För att hon som ung flicka kommit hem för sent från en sommarfest i Tönneröd.

---

Årtiondet då vi gick från nästan 1800-tal till nästan 2000-tal

Volvo, Ford, Opel, DKW. Vi kunde alla bilmärken när vi satt på mjölkbordet och räknade bilar. För oss som satte hästen för trillan när det skulle handlas var bilen en lyx, för det mesta förbehållet sommargäster.

1950 fick hästarna bundna utanför lanthandeln sällskap av en eller annan traktor. I Fergusons hydraul sattes en plåtlåda med plats för husmor och varor. Lättviktarna fick 1952 konkurrens av Victoriamotorer som hängdes på cyklarna och snart också mopeder. Hos oss en Rex 1954 så att jag kunde ta mig till Uddevalla och Trollhättan på egen hand.

Mitt mål var högre än så. Året Runt annonserade 1951 resor till månen. Jag har kvar biljetten i pigtittaren, för man vet ju aldrig …

I juni 1952 när ryssen sköt vår DC3 över Östersjön gallrade jag som vanligt betor. Exakt 1900 meter, för ackordet var ett öre metern. För löningen 19 kronor köpte jag en lådkamera i Lilla Edets bosättningsaffär. Första korten tog mamma av oss ungar, en efter en, under ett äppelträd. Filmen var dyr men så småningom tilläts jag fota själv.

Under Koreakriget 1950-52 steg virkespriset så att vi kunde byta träbaljan mot ett kar i nytt badrum. I stället för dasset fick vi vattentoa. Varje gång jag viker toapapperet dubbelt förnimmer jag skuldkänslor. Ovikt skulle det vara sa mamma. Sparsamhet lärde jag mig redan på dass. Där fanns postorderkataloger med bilder på modeller i skära underkläder – vilket var det sista jag rev ut.

Jag läste i Det Bästa att Amerikas utrikesminister John Foster Dulles tog ett varmt bad varje kväll. Vilken otrolig lyx. Att elda nya vedpannan extra före varje helg så man kunde löga sig i karet var ju en njutning redan det.

Gamla pannan mäktade inte alltid värma kammarn då det var dags för nattning. Mamma brukade bädda ner brännvinsflaskor fyllda med varmt vatten, i raggsockor så att mn inte brände sig.

Nilfisks dammsugare såg ut som mjölkmaskinerna vi fick ett par år tidigare. Pappa var först tveksam till köp men då tog dammsugarsäljaren ut apparaten i lagården och ryktade en ko – så var affären gjord.

Vedspisen byttes mot en elektrisk. Tvättmaskin i stället för balja och kokad byk i brygghuset. Electroluxskåpet kom 56 och en frysbox med plats för en kalv 1959. En Fordsontraktor samma år och bilen, en Standard 8, något år efter tillsammans med teven. Frånsett diskmaskinen och datorn har inte mycket hänt i hemmet sedan dess. På ett decennium gick vi från nästan 1800-tal till nästan 2000-tal.

Sommargästerna såg oss nog som Amishfolket när vi höll in hästen så att de kunde ta sig förbi med bilen. Frågan är om de sneglade lika avundsjukt på oss som vi på dom?

Småbrukarna som inte överlevde på skogen tog jobb på varven och kom körande i en PV eller folkvagn. Skottpengar på bönder påstods det så i bygden fanns ingen framtid.

Efter examen drog jag till stan för att få råd med bil och en stuga på landet. När jag idag svänger in till torpet ser jag hästar beta på var och varannan gård. Före detta sommargästungar och andra stabor har bosatt sig permanent och skaffat nya tidens statussymbol, en häst.
INLANDSBLOGGEN20 MARS, 2018HISTORIAREDIGERA