Gräventreprenören i Munkedal som gräver fram sanningar om kalla kriget
Under kalla kriget tittade man i Munkedal åt annat håll då Natoubåtar dök upp i Saltkällefjorden. Blundade också för främmande länders militärhelikoptrar som landade utanför försvarets bergbunkrar i Kvistrum. Många i samhället jobbade i bergrumskomplexet, insprängt som en myrstack med ledningscentraler och kilometerlånga tunnlar.
Vad var så hemligt? I början på sjuttiotalet växte Anders Karlsson upp i Studseröd, en by söder om Saltkällefjorden med marinens Gullmarsbas som granne. Där visade sig ubåtar som inte var svenska.
”Vad är det för ubåt” frågade han sin far. Vid sidan av chefsjobbet för en syfabrik hade pappan en befattning i civilförsvaret. ”Det ska du inte bry dig om” svarade han och så pratades det inte mer om det. Att han också deltog i Natokontrollerade Stay Behind (under en ockupation en hemlig motståndsrörelse) nämnde han aldrig.
Inte alla blundade. Anders och hans kompisar drog i gång aktersnurrorna och rundade den mystiska ubåten. Besättningen på däck var märkbart irriterad för det var tydligen tekniskt krångel med båten. Flera vittnar om att matroserna talade engelska och det fanns engelsk text på skrovet.
Vid sidan av jobbet som lokal entreprenör har Anders Karlsson forskat kring militära närvaron i Munkedal under kalla krigat. Intervjuat och läst allt värt att läsa. Han köpte av Fortifikationsverket ett par hektar mark i Karlstorp söder om Kvistrumberget. Där grävde han fram en bergsport som försvaret skottat igen. Därinne fann han 180 rum i två plan, som Älvsborg Radio använde för kontakt med kustradiostationerna.
Personer som deltog i bygget berättar att under radiocentralen finns flera plan varifrån Marinkommando Väst och kustartilleriet övade för kommande krig. Tunnlar ledde till underjordiska sjukhus, kraftverk och depåer. Uppe på berget syntes en skog av antenner.
Mystiska ubåten? Det var knappast fråga om ett sedvanligt örlogsbesök. En amerikansk ubåt i med Polarismissiler? Det tror Anders Karlsson och andra som bodde vid fjorden. Hundra meter djupa Gullmarn var en bra plats att gömma sig i. En västtysk ubåt dök upp där. Den kanske övade för att gömma sig i krig. Västtyska marinen skulle fly till svenska svenska skärgårdar om Tyskland blev invaderat.
I andra världskrigets början smög brittiska ubåtar bland skären utanför Orust. Därifrån torpederade de tyska fartyg på väg till Norge. Vilket vraken efter ångarna Antares och Amasis utanför Lysekil minner om.
Första ubåtsjakten. 24 oktober 1966 upptäckte vakten på Gullmarens örlogsbas ett ubåtstorn sticka upp i fjorden. Larmet gick med helikoptrar och marinens minsvepare. I skymningen fick minsvepare indikation på en främmande ubåt på trettio meters djup vid fyren Gäven utanför Lysekil.
Knallskatt och sedan varning med sjunkbomber fick inte ubåten att visa sig, annat än med en oljefläck och ett uppkok luft. Lodet studsade mot metall så man var säker på att de var en ubåt med okänd nationalitet. Sedan observerade en minsvepare ett periskop ut mot yttersta skären, som kallas Tovas ungar.
Eftersom händelsen är det mest påtagliga beviset för ubåtsincidenterna på Västkusten skildrades insatsen i marinens film Okänt Eko året efter.https://www.youtube.com/embed/tx9lNccbAaI?version=3&rel=1&showsearch=0&showinfo=1&iv_load_policy=1&fs=1&hl=sv&autohide=2&wmode=transparent
Värdet som propaganda för marinen kan diskuteras. För filmen illustrerar bristerna i ubåtsjakten. Även med god beredskap är det svårt att lyssna efter ekon bland kobbar och skär.
Svensk neutralitet? President Eisenhower hängde 1960 ut Sverige för höga självmordstal. Samtidigt lyckades han stödd av US Naional Security Council ge Sverige en garanti att ingripa om vi blev anfallna. Vilken den svenska motprestationen var är okänt – om man ens kände till den ensidiga utfästelsen. De båda länderna undertecknade ett ”37-annex” som tillät amerikansk teknik att användes för att bygga Saab 37 Viggen.
Säkerhetsgarantin från USA kom lägligt eftersom vi då övergav tanken på svenskt atomvapen. Innerst inne kände sig statsledningen nog bekväm under Natos kärnvapenparaply.
Skagerack bra avfyrningsramp. Kanske fanns Polarisubåtar i svenska vatten med i bilden. Det skriver f.d. ubåtskaptenen Nils Bruzelius, i boken Flottan som aldrig siktades vid Vinga. Avhandlingen är ett resultat av forskningen på Försvarshögskolan. Hans ofta ifrågasatta hypotes bygger på att ubåtar i Washingtonklassen hade goda skäl att skjuta Polarismissiler från Bohuskusten. Som exempel tar han den främmande ubåten som jagades från vattnen utanför Gullmarmynningen.
För att avfyra de sexton Polarismissilerna behövde de första ubåtarna ligga på botten på max 30 meters djup. Då hade man hyfsat skydd med tio meter vatten ovanför periskopet. Så var fallet utanför Gävens fyr. Fast marinledningen vill helst se en rysk ubåt, gement kallade budgetubåtar för att öka på anslagen till marinen.
Första generationens Polarisrobotar nådde 220 mil, vilket från Bohuskusten räckte för att bomba Moskva och viktiga industricentra. Fast lerbotten som i Saltkällefjorden medgav stabilare kurs. Det var viktigt för robotarna var då inte påtagligt träffsäkra. Av samma orsak ville man komma så nära som möjligt. Då låg västra Sverige bättre till än norska farvatten. Till Östersjön ville man inte gå eftersom ubåtarna var sårbara i de grunda Östersjöutloppen
”För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden är det enda rimliga att Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige. Allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten”. Det sade kommendören Bruzelius i Dagens Nyheter.
Djupet i inre Saltkällefjorden är ofta runt 30 meter och plant som ett salsgolv. Snacket gick att det fanns parkeringsplatser för utländska ubåtar i fjorden. Se sjökort. Där de som granne hade marinens Gullmarsbas. I krigstid skyddad av en spärrbataljon med tusentalet soldater. En trygghet för en gästande amerikansk ubåt kan man förmoda.
Navigeringsystemet Loran sin tids GPS. 1960 gav regeringen ett muntligt tillstånd då amerikanska ambassaden bad om att få ”kalibrera” radiofyrar för navigeringssystemet Loran C. Flyg med sådan teknik skulle få parkera flygplan med radiofyrar på Bromma och Torslanda. Med personal i som det hette i ”civila kläder” på uppdrag av amerikanska kustbevakningen.
Som den tidens GPS kunde en position bestämmas genom att mäta tidsskillnaden i pulssignalen från flera fyrar. Sådana fanns i en kedja i norra Atlanten, för kostnadens skull då mest använt militärt. Signalerna nådde även till ubåtar under vattenytan, vilket var viktigt för att bestämma Polarisubåtars position. Kanske också för att korrigera kursstabiliteten för missilerna, vilket vid den tiden hade brister.
Denna misstanke avfärdade regeringen på militären inrådan. För inga Polarisubåtar kunde gå in i Östersjön påstods det. Vilket mellan raderna innebar att sådant marint samarbete medgavs på västkusten. Loran-C blev i Sverige officiellt etablerat system i slutet på 60-talet då dessa radiofyrar även användes för civil luftfart. För att som reserv läggas i malpåse då fick fick GPS.
Norge är med i Nato och fick amerikansk finansiering för att bygga upp en örlogsmarin på 60-talet. Trots det fanns i media och i stortingen redan 1977 en oro för installerade Loranfyrar. Sverige var mer fogligt vilken kanske också kan ha gällt besök av Natoubåtar. Kommunistledare Lars Werner, som gärna besökte Sovjetunionen, hävdade 1990 i riksdagen att våra motsvarande radiofyrar från USA var ett brott mot neutraliteten. Utrikesminister Sven Anderssons svar
Överste Stig Wennerström var inte sen med att berätta för ryska kontaktmännen var han visste om Polarisubåtar. Inte bara från som chef i Försvarets kommandoexpedition utan också från tiden som flygattaché i Washington. Kanske också från besöken i Munkedal.
Snacket gick i Munkedalen om de utländska ubåtar som ankrade ute i fjordarna. Mellan skål och vägg för utåt höll man tyst på samma sätt som beträffande militära hemligheter inne i bergen. Man var rädd om jobbet eller så kände man någon som arbetade där.
Man såg både svenska och utländska helikoptrar landa på gärden nära ingången till försvarskomplexet Greger. Någon i trakten råkade i en bergsrumsaula se personal som av allt att döma kom från Nato, både från norden och engelsktalande. Kanske för att träna samband om det blev krig. Svenska officerare var krigsplacerade till en ledningscentral söder om London.
Dit skulle även i skarpt läge marinchefen bege sig som en ställföreträdande ÖB. Liknande plan fanns för kungafamiljen och regeringens krigskabinett. Antingen med flyg eller ubåt. Då låg bergfästet i Kvistrum bra till för där fanns en nästan millång tunnel till Gullmarfjorden. Måhända en av förklaringarna till att kung Carl Gustaf besökte Kvistrumberget transporterad i en militär helikopter?
USA-officerare knapptryckare i Munkedalsbunkern? På 70-talet ersatte Polarisubåtar kärnvapenladdade bombplan, fortfarande med leder över Sverige. Från basen i Skottland opererade ubåtarna i Norska havet., nu med mer träffsäkra Polarisrobotar med längre skjutavstånd. Var det en sådan ubåt, med eller utan missiler, som Anders Karlsson såg vid Saltkällan? I så fall i vilka ärenden?
Sveriges viktiga införselhamnar i krig var i Göteborg och Trondheim. Livsmedel och drivmedel lagrades i bergrum. Neutraliteten upphörde om vi blev anfallna. Med stöd av säkerhetsgarantin från USA skulle trupper och krigsmateriel tas in i samma väg.
Angöringen utanför Lysekil blev viktigare strategiskt med byggplanerna för Scanraff vid Brofjorden. Oljereserverna där kompletterade depåerna för diesel och flygfotogen som fanns i insprängda silos ovanför Kvistrum.
Runt 1970 sågs åtta engelstalande i civila kläder promenera från bunkerporten i Karlstorp. De gick över bohusbanans bro över Örekilsälven för att inta lunch på Åtorps pensionat. Uttalet avslöjade att de var amerikaner vilket ledde till spekulationer. Var det tekniker som installerade apparatur i berget? Eller sambandsofficerare som bytte kunskap med svenska kollegor? På samma sätt som svenska officerare övade samband i grannländerna och i Natohögkvarteret i Wiesbaden.
Munkedalsbon som levererade julmat inne i bergrummet har kanske svaret, utan att veta om det. Vid julbordet satt amerikanska officerare uppklädda i uniform. En tänkbar förklaring är att de hade standby vid radarskärmar och de två IBM-datorerna rustade med ett hemligt vapenstyrningssystem. Möjligen med stöd av STRIL och annan elektronisk bevakning som early warning för angrepp österifrån. Eller för att styra militär aktivitet från andra hållet, typ Loran.
/ Av Ingemar Lindmark
Lämna ett svar