Sant och mindre sant från Tjörn. Följ släktresan till Mjörn i Valla socken
Från Skåpesundsbron har man en vidunderlig utsikt. På vänster hand västerut Mjörn. Längre ut Tjörn med släkt ner till medeltiden. Norr om Stigfjorden mitt urhem på Orust, ut till min mormors Lalleröd.
Nedanför bron syns gamla vägen ner till linfärjan, som fanns här före smala bron från 1939 och den nya 1981. I stället för pråmen, som bara tog hästskjutsar och enstaka automobil, använde färjkarlen gärna en eka.
Här odlades ostron och Stigfjordens lerbottnar är barnkammare för fisken.
Den som tänkte fria smög helst småvägarna på en cykel för utsocknes i sådana ärenden var inte välkomna. I cykelspåren tar vi till vänster och rullar gamla vägen mot Trankokeriet, för ett sådant låg här under sillperioden. Högste Knut på gården Röds utmarker bjuder på en vy bortöver Hakefjord.
Berget som stupar bratt i sjön är inte bara ryktat för fornborgen. Enligt gammal folktro ruvar en drake i håla högst upp. Ingen har torts dit men många har sett draken komma utifrån havet med eldgnistor runt svansen.
Röd
Fortsätt länsvägen utför backen där den snöper Edskilen. Ta till höger upp till gårdarna i Röd.
Klicka släktavlan med Röd och gårdar i grannskapet. Min farmors mormor Regina Svensdotter såg dagens ljus 1791 på gymnasiehemmanet Röd. Hon gifte sig med Henrik Bertilsson från Myggenäs i Valla och flyttade till Bräcke i Långelanda. Bouppteckningen då hon dog 1833 uppvisar drygt 1 500 riksdaler i tillgångar plus två silverbägare värda 1300 riksdaler. Boet värderades till ett tusen riksdaler då han dog 1835.
Regina och Henrik överlät hemmanet Röd med kreatur och får till sonen Berndt. Systern Johanna Henriksdotter, min farmors mormor, och maken Bernt Persson fick kronohemmanet Övre Trätte i Långelanda.
Skötte man Hvitfeldskas gymnasiehemman gick det i arv. För Reginas del från föräldrarna Sven Månsson född i Ödsmål, och Johanna Hälgesdotter, född i Röd 1722. Hennes föräldrarn var Helge Torkelsson från Stora Askerön och Gunnur (Gunilla) född på Röd 1679.
Gunneur hade efternamnet Torbjörnsdotter efter pappa Torbjörn Bodolfsson, född på Västra Röd Modern var Sigrid (Siri) Reersdotter född på Lilla Askerön. Och med henne leder berättelsen till öns två lindar Knaben och Knaba.
Torbjörn Bodolfsson föddes vid 1600-talets mitt på Röd. Pappan Bodolf Rasmusson, född omkring 1607 i Dale Morlanda socken, var den förste i släkten på Röd. Frågan är om Bodolf disponerade Röd före Margareta Hvidfeldts donation 1664.
Skrönor
En sägen långt tillbaka handlar vackra dottern på burgna Röd. Därför kom många friare från Mjörns halvor, som på mitten skis av Inkilen och Utkilen, idag kända som Eds- och Apelgårdskilen. Mellan kilarnas syns stället Edsbacken.
Ynglingarna var från kalasen kända för beskedliga slagsmål. Flickan valde en pojke från Inkilen vilket fick dom från andra kilen att vila på en hämnd. De kastade först sten då brudföljet på väg till Valla kyrka red på stigen bakom Sundsby. Är i vår tid en vandringsled.Länkad bild. Klicka till källan.
Hästarna skenade. Efter bron vid Sundsby kile hejdades de av en fura som de hämndlystna fällt. Från ett trångt bergspass störtade häst och brud ner i kilen och drunknade. Därför kallas berget Brudskredet och Brudstupet.
Min anmoder Inger Persdotter hade i boet med sig Västra Röd då hon gifte sig med lagmannen WilliamWillum/ Pederssen Brems på Olsby i Stenkyrka. Förutom min släkting Hans Willumsen fick de barnen Per, Kerstin, Börta och Ingeborg. Då Inger Perdotter dog 1650 sålde arvingarna Röd till Margareta Hvitfeldt, kort efter att Bohuslän blev svenskt 1658.
I likhet med granngården Röd var Näs ett gymnasiehemman. Det hände att fienden gjorde räder i skärgården, som under Gyldenlöwes härjningar 1675-1679. Om kärringen som sattes som utkik på ett berg vid gården Västra Näs är en skröna ska vara osagt. För kylans skull klädd i en präktig skinnkjol då hon såg fiender närma sig. ”Nu kommer de! Nu kommer de! Kom nu alla våra!” skrek hon och slog på kjolen med ett dån som väckte bygden. Hotet fick inkräktarna att vända. Kanske fanns en viss sanning spädd med berättarglädje i generationer.
Utanför i Stigfjorden trivs ostronen i det strömmande vattnet. Kanske kanske lika lyckad odling som före andra världskriget.
Apelgården och Krossen
Vi rundar Apelgårdsviken – i forna tider med ett trankokeri – och far mot mot Apelgården. Med milt klimat för både frukt och tidig tjörnpotatis.
Min farmors morfars morfars mor hette Rangela Björnsdotter, född på gymnasiehemmanet Apelgården 1697. Hon gifte sig med Per Ellertsson från Krossen på Mjörn och flyttade till Fjällebro i Valla. Gravid vid vigseln 1733? Det får man anta från formuleringen ”förutan skrud och krona”. Sigri föddes 1733 och min anfader Bernt 1737. Via Krossen på Mjörn och Myggenäs knyts släktbandet till min farmors barndom i Långeby vid Stala kyrka.
Per Ellertssen föddes på Krossen 1701 av Ellert Börgesson och Kristina Bamsedotter, född 1670. Gården övertog han från föräldrarna Börge Larsson och Kertin Persdotter. Kristina räknade anor från Bamsesläkten, närmast pappa Bamse Christoffersson i Hovlanda Stenkyrka socken. Från bättre folk tycks det för pappan var lagrättsmannen Christoffer Bamsesson i Hallsbäck Klövedal, född omkring 1600. Hans mamma Kerstin Wilhelmsdotter kom från ansedda Bremssläkten på Toftenäs.
En Huitfeldtlegend är hur hon tog över Krossen. Den förmögne bonden ville inte sälja men bjöds av frun på Sundsby på slädskjuts då han en söndag gick till Valla kyrka. Vänligheten upprepades nästa söndag. Han åt flera middagar på Sundsby, då han förärades ett par silkesvantar. Tills bonden för ynnesten fick en räkning som han inte kunde betala. Han slapp mot att han till överlät Krossen, som han dock fick bruka resten av sitt liv.
Säkert en skröna. Sant är att det var många bönder som det århundradet blev av med sina gårdar, pantsatta att betala allt högre skatter.
Krossens barnafödande
Min mormor, uppväxt i Lalleröd norr om Stigfjorden, lärde mig att barnet blev harmynt om modern skrämdes av en hare under graviditeten. Gamla folktron fick gravida Anna Eriksdotter, Rolf Rasmussons hustru på Krossen, att akta sig för både harar och råttor. De senare för att barnet skulle få en hårbeväxt fläck där skrämda kvinnan lagt handen.
Barnet Anna födde hösten 1805 skulle döpas till Erik efter morfar Erik Persson i Krossen. Som i sin tur ärvt krossen efter min anfader Per Ellertsson. Efter tidens sed får man anta med en bit stål i lindningen och en psalmbok i vaggan som skydd före trollen.
Att det före dopet brann i spisen och ständigt lyste en lampa om natten var viktigt. Barnet fick då inte ses naket av en lösaktig kvinna för det nyfödda kunde då få engelska sjukan. En av brist på vitaminer orsakad sjukdom, som jag mycket riktigt fick. Vem som var lösaktig har jag inte fått veta.
Anna behövde inget fostervattenprov för att visa bebisens kön. Hon tog ner vävstolen och drog två sölveskäppar efter sig genom dörren. Könet på första människan eller djuret hon då fick se avgjorde om det skulle bli en pojke eller flicka.
För dopet på Krossen 13 oktober tillkallades Vallas komminister Johan Eklund, rejält beskänkt skulle det visa sig. Han tafsade inte bara på Annas kjolar utan närmades sig grannhustrun Helena Olsdotter i Krossen med ”jag vill göra en horunge med dig”. Det är du inte karl till blev svaret. ”Jag har jag gjort tolv horungar på Tjörn och nu vill jag taga musen på dig” är ett citat från prästmannen som gått till historien. Min släkting Per Nilsson deltog i kalaset och vittna i rätten där Eklund dömdes och senare avsattes.
Sundsby
Den hände sig på 1560-talet att två bröder sambrukade Krossens granngård Tunnevik. Den ene glömde att så ett gärde och det blev bråk. I sin klagan hos lagmannen Laurids Olsson Green på Sundsby fick han rådet att gå hem och så åkern. Vilket fick den andre att beklaga sig hos lagmannen, för brorsan ville ha hela skörden. Har han sått dig ovetande får du skörda den blev svaret.
De skar stråna från var sin ända på gärdet och rök ihop på mitten. Där högg de med skärorna så att den ene dog. Den andre dömdes av Laurids för broderdråp till att mista liv, ära och gods. De sägs ligga under högar på var sin vändteg. Tunnevik lades under kronan för att strax efter fogas till Laurids Sundby.
Brodern som dräpt ropade under galgen att Laurids som straff ska få en bråd död och Tunnevik ska dessutom ligga öde. Gården är sällan odlad.
Vintern 1579 snavade hästen i giljan nära Tunnevik och lagmannen bröt nacken. Mangårdshuset som Laurids byggde på Sundsby brann 1720. Efter vandringen på lederna kan man idag vila benen i Sundsby café och resturang.
Se min släktträd grena ut sig över Orust och Tjörn. Från farmors ursprung i Stala på Orust till Greensläkten på Olsnäs i Stenkyrka och Sundsby i Valla på Tjörn. De flesta rotade i landskapet har anor till denna lågadel, som efter försvenskningen proletariserades till vanliga bönder och torpare.
En sådan knape är lagmannen Laurids Olsson Green på Sundsby, född där 1554. I folktron har Laurids från Sundsby setts om nätterna rida på en svart häst. Rundan följde Mjörns klippbranter ner mot Valla kyrka.
Laurids barn rikskansler Anders Green och systern Gurre/Gunilla ärvde Sundsby. Som gift med Jon Nilson Schak i Skälebred fick hon tre barn. Ett var Bente Jonsdotter Skak gift med adliga ämbetsmannen Hartvig Huitfeldt. Bente dog tidigt och tonåringen Margareta flyttade till mormor Gurre i Danmark. Hennes far dog kort efter att hon 1635 gift sig med danske ädlingen Tomas Dyre.
Som enda arvtagare efter Gurre fick Margareta Sundsby med undergårdar, en förmögenhet som utökade då hon blev änka 1651. De tre barnen dog unga och landskapets rikaste stod utan arvingar. Även hon riskerade som så många andra att ruineras av skatterna. Vilket hon smart hanterade genom att komma över gårdar billigt. Och genom att 1664 donera förmögenheten till Hvitfeldska fonden. Avkastningen från gårdarna gick till ett gymnasium i Göteborg och bidrog därmed till försvenskningen.
Klicka på markeringar i kartan historisk vandring på Tjörn.
/ Av Ingemar Lindmark
Lämna ett svar